Katarina Persson, keramiker med skyddsänglar

Kategori: Intervju

Katarina Persson Fotograf/Illustratör: Ulf Lindahl

Mitt i vimlet på Antikmässan står Katarina Persson med en stipendiecheck i handen. Hon har just tagit emot Svenska förenigens för byggnadsvård utmärkelse på scenen vid byggnadsvårdens hörna i den enorma B-hallen på Stockholmsmässan.

Helt annorlunda var miljön då jag två dagar tidigare besökte henne i hennes egen miljö i Österby bruk i Norduppland dit hon nyligen flyttat sin verkstad. Bostad hade hon fått i den gamla disponentvåningen och verkstad i en nästan monumental stallänga. Medan hon visade mig runt övergick regnet till snö som ökade avstånden mellan de ljusgula rokokohusen och tog bort bilarnas ljud.

Här ska Katarina dela verkstad med två kolleger, Christina Larsson och Nina Bash. Lokalen är stor, belyst genom två fönster och med ingång genom en port, snarare än en dörr. Mitt i rummet står en stor elektrisk ugn som tillhört makarna Triller, som under många år var verksamma som keramiker i Tobo, en annan norduppländsk bruksort. Kring denna ugn och Katarinas egna ugnar ska längs väggarna arbetsplatserna radas upp för lerbearbetning, formning, torkning, dekorering, glasering. Det ska bli praktiskt och pedagogiskt ordnat för här ska visningar äga rum och kurser hållas.

Men främst ska lokalen förstås duga till den dagliga hantverksproduktionen. Katarina sysslar mest med tegel och kakel. Hon formar leran genom att kavla den och trycka ut den i gipsformar, så kallad formpressning.
- Jag har en särskild känsla för formen och materialet. Glasyr gör jag när det behövs, men det är så mycket kemi. Det är formen som intresserar mig mest, formen och färgen, som varierar med lermaterialet och bränningstemperaturen.
- Visst har jag också provat på att dreja brukskeramik, dvs. skålar, muggar, fat - det var så jag jobbade för att öva upp formkänslan då jag satte igång i egen verkstad. Men med tiden har jag märkt att det är formpressning jag helst ägnar mig åt.

Det som gjorde att Katarina uppmärksammades och fick stipendiet var hennes uppdrag att hjälpa till att återskapa fasadornamenten på en byggnad som hör till Skansen på Djurgården i Stockholm.
- Jag hade visat kakel och tegel på utställningar och det var väl det som man kom ihåg då restaureringen av Skånska gruvan blev aktuell. Den gamla utställningsbyggnaden från förra sekelskiftet skulle få tillbaka sina fasader efter en brand och frågan kom upp hur relieferna i tegelväggarna skulle återskapas. Jag uppmanades att söka uppdraget och fick det. Jag fick visa prover, reliefornament i form av rep och akantusblad, för arkitekten och byggherren och lämna offert. Jag tror det var för att jag kunde visa att jag hade känsla för formen och materialet som de trodde på mig.

- Det var knepigt att med ögonmått överföra förlagans mönster till gipsformen och dessutom ta hänsyn till lerans krympning i bränningen (den kan variera mellan tio och femton procent). Jag gjorde provserier för att se hur leran betedde sig, hur mycket den krympte och hur färgen förändrades. Uppdraget gällde att göra repornament i åtta olika former och större stycken med akantusblad i 3-4 varianter.
- Värst var de stora ornamenten, dem skulle jag nog ha gjutit. Men det gick bra att trycka ut dem som jag är van. Även bränningen lyckades - styckena fick nätt och jämt rum i ugnen.

Katarina är 39 år och har gjort mycket annat innan hon bestämde sig för att ägna sig åt keramiken på heltid.
- Jag är utbildad till barnskötare, jobbade på dagis och fritis, och en tid på behandlingshem för ungdomar. Jag har arbetat inom äldrevården och med psykiskt sjuka. Under de här åren provade jag på hantverk vid sidan av och bestämde mig så småningom för att satsa på keramik på allvar.
- Min keramikutbildning fick jag på Hantverkets folkögskola i Leksand. Efter skolan flyttade jag till Vällnora bruk i Uppland. Där har jag nu arbetat i fyra år, huvudsakligen med kakel och tegel.

En som betytt mycket för Katarinas inriktning på trycktekniken och arkitektoniska uppgifter är Lena Andersson i Järvsö. Hos henne gjorde Katarina sin praktik och fick delta i ett stort arbete för utsmyckningen av Hudiksvalls sjukhus. Hon fick se hur man med enkla medel och helt hantverksmässigt kunde utföra ett stort uppdrag genom att formpressa del för del och sedan rakubränna dem.

Det gav henne mod att våga och en ny inställning till yrket. Men det är ont om uppdrag, de kommer inte av sig själva.
- Just nu arbetar jag därför med egna projekt, och så har jag ett fiktivt uppdrag. Jag har studerat ett nästan övergivet rum under viadukterna vid Tegelbacken i Stockholm och ritat in en tänkbar utsmyckning. Den skulle bestå av små nischer och upphängningsanordningar där förbipasserande kanske kunde lämna sina minnen och meddelanden till andra som har vägarna förbi.
- Idén fick jag sedan jag har gått en påbyggnadsutbildning om keramik och glas i arkitekturen. Det var nog den som fick mig att tänka i sådana banor.
Jag frågar : om vi träffas om tio år, vad håller du på med då?
- Då har jag gjort en stor offentlig utsmyckning, blir svaret.

Men självförtroendet är inte alltid i topp. Då är det skönt att ha sina "skyddsänglar". Vänner som ser en, uppmärksammar det man gör, bekräftar en. Som kan se vad som är värt att gå vidare med och vad man skall lägga ner. Och sådana har hon.

Det finns också en annan krets där Katarina kan utveckla sitt hantverk och sin kreativitet, gruppen kring utställningslokalen Kaleido i centrala Uppsala. Här har hon ställt ut både separat och med andra i gruppen - smeder, keramiker, textilkonstnärer och möbelsnickare, senast med temat "Blinka lilla stjärna".

- Egna initiativ är viktiga för att få till stånd utställningar. Jag har varit med och satt igång en utställning i Ulva trädgård där jag deltog med krukor och marktegel, och en annan i Svartå herrgård. Till våren ska jag vara med i en utställning i Österby bruk där samtida keramiker ställs mot verk av familjen Triller och även prov på fabriksproduktionen från Upsala Ekeby. Frågan vi ställer är vad traditionen betyder för vårt skapande.
Själv ska hon ha en separatutställning av tegel på Galleri 1 i Uppsala till hösten. Den påminner om att det är i den offentliga miljön Katarina lägger sin ambition.

Sten på sten, bit för bit bygger hon målmedvetet vidare, så verkar det i alla fall för den som mötte henne i ett samtal en vinterdag inför stipendieutdelningen. Att det kan lyckas att bygga något överraskande stort tror jag hon lärde sig då hon praktiserade hos Lena Andersson. Att det betyder mycket för självförtroendet att få stipendium kan var och en förstå.

Utgiven i nummer:
1/2003
Författare
Ulf Lindahl
logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas