Johan Furuvik, målarmästare som talar om kärlek

Kategori: Intervju

- Att skrapa färg från profilerade snickerier är expertjobb, färdigstrykning kan vem som helst klara, säger Johan Furuvik. Ofta blir det tvärtom; uppdragsgivaren erbjuder sig att skrapa färg men inser inte hur svårt det är att undvika skrapmärken på de profilerade ytorna, märken som målaren sedan får försöka dölja.

Ibland ber kunden Johan komma hem och visa hur arbetet ska utföras i tanken att han eller hon därefter, nyutbildad, ska sätta igång med det roliga. Redan då han visar hur man ska skrapa ner den gamla färgen händer det inte så sällan att kunden tappar lusten och tålamodet : ska man vara så nogrann, det här kommer aldrig att bli färdigt, det går för långsamt.

Visserligen kan Johan konsten att tålmodigt skrapa bort färg i ett gammalt hus, men det är inget som han gärna gör. Färgen är ju en del av huset och kan berätta om hur det såg ut förr.

- Jag vill hellre spara för mycket av de gamla färglagren än ta bort för mycket. Man måste ge huset en chans. Det är viktigt att använda en prövande attityd när man arbetar med gamla hus, att pröva sig fram och hela tiden ta nya beslut: behålla eller skrapa bort? Det blir rationellt bara om man underordnar sig huset: vad gagnar huset bäst? Det kräver mycket känsla - det handlar om kärlek!

- Å andra sidan vill jag ju som yrkesman att målningen ska hålla längre än garantitidens två år, så det är en balansgång. Den antikvariska hänsynen står mot yrkesstoltheten.
Den rätta inställningen lärde han sig under de år han var anställd som målare på Skansen i Stockholm.

Den kärlek och respekt Johan Furuvik visar gamla hus gäller ockå valet av material när han målar. Att inte i onödan ta bort något autentiskt material från huset är alltså en viktig utgångspunkt och det gäller att tänka sig för också när man målar om.

- Den som känner sig frestad att använda modern plastfärg kan göra det på ett papptak men bör inte måla direkt på panelen. Då går det ju inte att återställa panelbrädornas ursprungliga utseende. En framtida brukare skulle då kanske känna sig frestad att kassera en i övrigt användbar del av huset som han tycker blivit förvanskad.

Jag anar att Johan tycker att plastfärgen inte går att jämföra med limfärg och emulsionsfärg, som har en helt annan lyster än plastfärgen, som känns »död«. Johan föredrar emulsionsfärg, som var mycket använd då han började i yrket. Det är limfärg förstärkt med linolja. Den har limfärgens lyster och passar bra på väggar där slitaget är stort, till exempel i hallar och trappor.
Att välja färg är inte bara att välja material utan också kulör. Till brytfärger använder Johan torrpigment eller konstnärsfärger på tub. Han undviker brytmaskiner och litar till sin förmåga att med hjälp av känsla och öga få fram den ton han eller beställaren önskar. På Skansen fanns en ömsesidig respekt och tillit som resulterade i att den av kulturchefen Ralph Edenheim beställda färgtonen »grått som en disig dag« blev rätt direkt.

Johan har egen firma numera. Genom intresse och erfarenhet har han kommit att bli specialiserad på restaureringsmåleri.
Först gick han yrkesskolan och började sedan i lära hos en målarmästare Back Gunnar Olsson i Fredhäll på Kungsholmen i Stockholm, där han fick jobba mycket med renoveringar av gamla hus. Sedan blev hans hemmaplan Mälaröarna där han var anställd i en målarfirma och arbetade på gårdarna med alla typer av material och tekniker.

Men så en gång kom han att träffa en äldre målare som var anställd på Skansen och snart skulle gå i pension.
- Du kan väl efterträda mig« tyckte han. Det var inte mer med det men så en dag blev jag uppringd av den här målaren som uppmanade mig att söka jobbet, som nu var ledigt.
- Han fick tjata men fick mig till sist att gå upp till byggnadschefen på Skansen, Jan Karlsson. »Vad kan du då?« var en naturlig fråga som jag bara kunde besvara med att visa mitt gesällbrev, andra betyg eller referenser hade jag inte med. Jo, i en bilaga citerade jag målaren i Rune Lindströms »Himlaspelet om den väg som till himla bär«.
Det hjälpte. Jag fick jobbet, lärde mig mycket, trivdes och stannade från 1991 till 1999.

Sedan dess har Johan varit sin egen. Ibland har han hjälp av sonen som går samma väg. Han arbetar fortfarande med gamla hus och musealt måleri, men tar också de vanliga målarjobb på byggen som behövs för att leva som fri byggnadsmålare.
Men var hjärtat sitter går det inte att ta fel på. Johan vill helst tala om restaurering av äldre hus där målning och tapetsering kräver den sorts specialkunskap som han har.

- Grundinställningen när man jobbar med gamla hus måste vara att inte förstöra något, säger Johan. Det ska gå lätt att hitta tillbaka till ursprunget. Därför är det säkrast att använda samma material som förut. Att måla om ett vackert limfärgat paneltak med plastfärg vore därför helt fel. Oljefärg kan också användas men många lager oljerfärg kan lämn fula färgspår vid uppskrapning.

I stället kan man makulera ett tak med papper, vilket innebär att man klistrar papper på hela taket. Då hindrar man också isoleringens sågspån att falla ner. Arbetet går till så att man först förlimmar takbräderna och låter torka. Så klistrar man upp kraftpapper (45 g eller mer ) med tapetklister, som ju är vattenlösligt. Därefter stryker man pappret med mager oljefärg (patentering). Föredrar en matt vit yta kan man till sist måla hela taket med limfärg, helst gjord på animaliskt lim (pärllim).

- Plastfärger och gipsskivor fungerar i moderna hus men i äldre miljöer förstör de nya materialen en del av den ursprungliga kvaliteten. I stället för gips använder man spännpapp över bräd- eller timmerväggen. Har man gamla sådana väggar täckta med spännpapp kan man laga hål med torremsor av makuleringspapper. Eller så kan man spänna ny papp, och så målar man och tapetserar. Om man oljefärgsmålar en pappvägg blir den så tålig att den kan användas även i ett kök. Den går att torka av lika bra som en kakelvägg på gips.

En annan väggbeklädnad som var vanlig förr var lerklining som målades och oftast senare tapetserades. Limfärg på lerklining är vackert och kan vara ett alternativ även idag i gamla hus, även om sådana väggar inte är lika tåliga. Men en lerklinad vägg är svår att lappa. Bättre då att riva ner materialet, eventuellt blötlägga det och slå på det igen.

Eller skaffa ny lera. Då får man tänka på att blanda upp leran med tillräckligt mycket sand (magring). För att den ska bli tålig måste den även armeras med något fiberrikt material, ofta halm, boss, gräs, barr eller dylikt.
- Jag vill helst armera med »koskit« för att det ska bli riktigt hållbart. Och den ska vara färsk! Att söka material till restaureringen i kohagen kan förstås se underligt ut och någon har väl undrat vad jag håller på med. Men den färdiga torra och målade väggen blir vacker och det blir ingen lukt.

Utgiven i nummer:
4/2003
Författare
Ulf Lindahl
logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas