På spaning efter engelska tiles

Kategori: Golv

Trappuppgång i kvarteret Penningen 6, Storgatan 23 i Sundsvall. Fotograf/Illustratör: P-Å Sundholm. Sundsvalls museum

Denna artikel har tillkommit av den anledningen - som så många gånger förr inom byggnadsvården - att en produkt säges vara för länge sedan utgången och kompletteringar då måste utföras med en annan produkt, som reducerar det kulturhistoriska värdet. Det handlar om engelska tiles, keramiska golvplattor.

Från H&R Johnsons verkstad i Tunstall Stoke-on-Trent i England. Restaurering av gamla plattsättningar. Bilden ur katalogen Minton Hollins Floor Tiles.

Engelska tiles, med den vaga svenska benämningen keramiska golvplattor, förekommer i 1870-1890-talets offentliga rum i Sverige. I exempelvis Sundsvalls stenstad, uppförd under ett tiotal år efter stadsbranden 1888, finns många påkostade trapphus där golven lagts med engelska tiles, vilka avsevärt skiljer sig i färg och form och mönster från andra, betydligt vanligare, stengolv och enstaka marmorgolv. Tiden tycks nu vara mogen för många golvrenoveringar. Ytbeläggningarna börjar få betydande skador efter ett sekel av slitage, Hittills utförda renoveringar i Sundsvall har gjorts efter bästa förmåga, men de skulle kunna ha blivit bättre. Detsamma synes gälla för Stockholm.
Var får man då tag i engelska tiles om inte i England? Jag antog att de traditionsrika engelsmännen skulle ha tiles åtminstone i lager även om de ej tillverkades längre. Med hjälp av brittiska ambassaden i Stockholm fickjag en adresslista på samtliga keramiska tillverkare i Storbritannien. Min fax gick varm och till slut fick jag napp. Det visade sig att tillverkningen av engelska tiles ingalunda är nedlagd, utan snarare lever i hög grad. jag rekvirerade produktkataloger och de första beställningarna för trapphus i Sundsvall har gjorts under våren. Det är dock inte enkelt att översätta engelska mått till svenska och inte heller kulören till befintliga slitna och smutsiga tiles, men vi hoppas på ett gott resultat.

På spaning

Att lägga stengolv med mosaikmönster är en mycket gammal teknik. De äldsta kända golvmosaikerna är från 700-talet eKr. och utfördes i Frygien. I det antika Grekland kom de i bruk något senare. I den islamiska delen av världen kom mosaiken att bli ett vanligt element vid utsmyckningar.

Med mosaik menar man sådana arbeten, där småbitar av olika färg är sammanlagda så att det hela bildar ett mönster eller en figurframställning. Genom tiderna har mosaikmönster lagts med sten, glas, emalj, trä, läder, tyg och bränd lera.

I Nordeuropa använde man sig inte av plattor i bränd lera förrän omkring 1150 då munkar i olika klosterordnar började tillverka keramiska plattor. Den speciella bränningsteknik de använde för golven i katedraler och kyrkor benämndes enkaustik, ordet är en överföring från grekiskan.

Under medeltiden brukades ett målningsförfarande där färgerna på förhand blandades med vax som bindemedel, eller, sedan de applicerats, överdrogs med ett skikt av vax, varpå en bearbetning gjordes med heta valsar, varma järngrifflar etc. Förfarandet innebar att färgerna inbrändes och de erhöll både djup och styrka.

Engelska traditionen

Tekniken att tillverka golvplattor med inbrända dekorationer i England dog med reformationen på 1500-talet då klostren stängdes. I närmare 300 år var tekniken glömd.

1830 erhöll Samuel Wright från North Staffordshire engelska kronans patent för mekanisk produktion av plattor utförda med den ålderdomliga inbränningstekniken.

En man vid namn Herbert Minton köpte en andel i patentet och utvecklade tekniken. Golvplattornas basmaterial var mjuk och smidig lera. Mönsterfiguren skapades med en schablon eller mall i gips, vilken trycktes mot leran. Mönstret fylldes sedan med en annan sorts lera, som anbringades i flytande form. Därefter brändes plattan.

I England levde gotiken kvar längre än på andra håll i Europa och den återupplivades också tidigare där. Grogrunden för medeltida tekniker var sålunda den bästa tänkbara.

1836 beslutades att det nyligen nedbrunna parlamentshuset i London skulle återuppbyggas i en stil, snarare medeltida än klassisk. Arkitekten Pugin stod för utsmyckningen såväl ut- som invändigt, allt i gotisk stil. Parlamentsbyggnaden erhöll golv lagda med Mintons plattor, tillverkade i den medeltida bränningstekniken. Pugin själv ritade olika mönster för de olika rummen.

Vid ungefär samma tid böj ade man att planera för Capitolium-byggnaden i Washington D.C. USA. Mintons plattor föreskrevs för golven i Capitolium och sedemera för många liknande byggnader i USA, Kanada och Australien. Tack vare detta blev Mintons plattor spridda över hela världen.

För golvläggningen anställde Minton välkända designers då han insåg vikten av hög kvalitet i utformningen av mönster. Det var ju mönstren som skulle sälja plattorna. Framträdande arkitekter och konstnärer inom Arts & Craft-rörelsen hjälpte till med både mönsterritning och att sprida budskapet om hantverkets lov.

Nedgång - uppgång

I början av 1900-talet steg priserna på de dekorativa keramiska plattorna samtidigt som modet svängde. Det fanns inget utrymme för stilriktningen jugend inom den keramiska industrin och konstarten dog nästan ut ännu en gång. Endast några tillverkare bibehöll kunnandet in på 20-talet. Däremot utvecklades väggplattorna positivt fram emot 1930-talet. Inte minst lanserades dessa för öppna spisar i de engelska hemmen.

Andra världskriget innebar nedläggning eller tillfällig stängning av de flesta keramiska fabrikerna. Den industri som utvecklades efter kriget såg mycket annorlunda ut. Nu efterfrågades endast enfärgade plattor. Krav på perfekt passform och kvalitet innebar att hantverk var uteslutet. Endast maskintillverkade plattor accepterades för att anpassas till den moderna byggindustrin.

Efterkrigstidens Storbritannien dominerades av två företag - H&R Johnson Ltd, som grundats 1901, och Richards Tiles Ltd, grundat 1893. Successivt tog de över mindre producenter och 1968 gick de samman. Inom företaget rymdes förlagor till mönster av välkända namn från Minton, Hollins tid 1976 erhöll H&K Johnson en förfrågan från Smithsonian Institution i Washington. Dess gamla byggnader skulle restaureras och då även golven. Åter plockades gamla mönsterförlagor fram och tillverkningen av engelska tiles startade ånyo. Även i Capitolium i samma stad krävdes en omläggning av golven. Golvmönstren har sedan dess blivit populära och är i den engelskspråkiga delen av världen storsäljare igen. Mönstren har i dag namn efter kungahusets slott, efter kända personligheter i brittisk historia eller helt enkelt efter designern under den viktorianska eran.

Tiles i Sverige

I stockholmshusen från 1870- och 80-talen, och i Sundsvall också i 1890-tals husen möter vi ännu de keramiska golvplattorna i en rik färgskala. Arkitekten Valfrid Karlson anger i en av sina läroböcker 1907 (omtryck i Sekelskiftets byggteknik 1988, s 157) angående golv av konstgjord sten: "Plattor av bränd lera förekommer i mycket varierande storlekar, mönster, färger och finhetsgrader. De görs dock inte gärna större än med 200-250 mm sida och 15-30 mm tjocklek. De kan vara räfflade, med upphöjt mönster, släta, matta eller glaserade och antingen enfärgade eller försedda med mönster i två eller flera färger.

Hos oss används dels svenska plattor, dels engelska tiles, dels tyska s.k. mettlacherfliesen. De kan läggas på trägolv, vilket dock är mindre lämpligt, på valv av tegel eller betong eller på fyllning. Underlaget bör dock alltid vara fast och jämnt och görs ofta av betong till minst 75 mm tjocklek. Plattorna läggs i bruk, liksom plansten, men ju mindre och tunnare de är, desto omsorgsfullare måste läggningen ske, så att de ligger fast, väl understödda och alla med överytan i fullkomligt samma plan, eljest lossnar de lätt och går sönder".

Användningen av de engelska golvplattorna uppges ha dött ut tidigt under i 900-talet. För att kontrollera saken tittade jag i Carl Löfhroths Byggnadsindustrien, Praktisk uppslagsbok från 1916. Här nämns överhuvud taget inte förekomsten av andra material i trapphusen än granitputs och betong.

Det verkar således som om engelska tiles har använts i Sverige under 1800-talets tre sista decennier. Frågan är om de alls lagts in efter sekelskiftet 1900.

Svenska trapphus

Engelska tiles tycks företrädesvis ha lagts i trapphus, hallar, foajéer och andra offentliga ytor av "passerande" karaktär. Det borgerliga livet mot slutet av 1800-talet blev allt mer offentligt, man vistades i parker och esplanader, teaterfoajéer, stadshussalonger och konsertsalar. Även det borgerliga boendet gick från privat till offentligt med representativa rumsfiler bestående av salong, matsal, herr och damrum.

Detta gällde framför allt sedan hyresvåning i stenhus blivit en vanligt bostadsform i de större städerna. Trapphuset i dessa hyreshus utvecklades till att bli ett representativt utrymme. Att kosta på åtminstone huvudtrapphuset var självklart för borgarnas vidkommande. Engelska tiles på golven var dekorativa och slitstarka. Därför kunde de få företräde framför de vanliga grå kalkstensplattorna och konkurrerade med de svart-vit-rutiga stenläggningarna.

Några enskilda monumentalbyggnader i Sverige måste ha givit impulser åt arkitekter och förmögna beställare att begagna engelska tiles. Den byggnad jag främst tänker på är Universitetshuset i Uppsala. Tävlingen vanns av Herman Teodor Holmgren 1878. Han var utbildad under F W Scholanders ledning och examinerad arkitekt 1871. Han har en traditionell klassisk inriktning men blir, mig veterligt, ändå en av de första att använda ett så oklassiskt golvmaterial som engelska tiles.

Universitetshuset uppfördes under merparten av 1880-talet och invigdes 1887. Redan i inledningsskedet var golven i förhallens bägge våningsplan avsedda för keramiska plattor. Under 1880-talet bearbetades mönsterläggningen som blev allt mer avancerad i sin utformning. Byggnaden hade ett givet syfte. Man avsåg att uppföra en byggnad som i monumentalitet och värdighet skulle svara mot universitetets roll i samhället. För arkitekt Holmgren stod det klart att den klassiska traditionen borde genomsyra byggnadens arkitektur och utsmyckning.

I Lunds universitetshus hade Helge Zettervall kort tidigare valt marmorgolv såsom den klassiska traditionen bjöd, men i Uppsala valdes en helt annan typ, som borde ha betraktats som medeltida och enklare. De keramiska plattornas mycket dekorativa mönster med stjärnor inskrivna i cirklar och romber är emellertid stramt och regelbundet hållna. De har dessutom en funktion liknande mosaikernas i Spanien. Det dekorativa förhärligar det andligt upphöjda som i Uppsalas fall utgörs av vetenskapen och bildningen.

I Uppsala fanns ett program för det dekorativa inslaget, liksom för arkitekturen i dess helhet. Detta blev förflackat i stileklekticismens slutfas, åtminstone vad gällde det profana spekulationsbyggandet. De engelska golvplattorna utgj orde där helt enkelt en modern dekorativ och slitstark golvbeläggning.

Tiles i Sundsvall

I Sundsvall återfinns de keramiska plattorna i åtta kvarter i nio trapphus. Av dessa svarade arkitekten A E Melander för Esplanaden 15, Gustaf Hermansson för Storgatan 12, Knut Gyllencreutz & Per Appelberg för Kyrkogatan 26, Sven Malm för Storgatan 22 och Nybrogatan 6, Erik Hjelm Rör Varvsgatan 7 och okända arkitekter för Storgatan 23 och hörnhuset Centralgatan/Trädgårdsgatan.

De tre förstnämnda var stockholmsarkitekter. Många arkitekter, hantverkare och byggmästare kom från Stockholm till Sundsvall efter branden 1888. De hade då medverkat i den största byggrush Stockholm upplevt dittills och de tog med sig det aktuella modet därifrån.

En intressant notering kan göras beträffande arkitekten Sven Malm som var entreprenörens ersättare vid uppförandet av Sundsvalls Enskilda Bank 1883-1886. Bankhuset ritades av Uppsala universitets upphovsman H T Holmgren och de båda borde här i Sundsvall ha haft nära kontakt med varandra. För övrigt måste de ha känt varandra från Akademien för de fria konsterna där Malm gick ut två år före Holmgren.

Beställare var Sundsvalls grosshandlare, trävaruhandlare och bankmän, som redan före branden åkt till Stockholm - liksom man gör än i dag - för att koppla av, förlusta sig, knyta affärskontakter etc. Ambitionerna efter branden var att uppröra en stad efter kontinentala förebilder, en storstad i den norrländska glesbygden. De hade pengarna, de var modemedvetna och statuslystna. De köpte kunnandet hos dem som kunde ge dem det de åtrådde. Arkitekterna uppfyllde deras drömmar och Sundsvall berikades med nedslag från den europeiska arkitekturen.

Författare
Anders Stjernberg   

Innehållet i min artikel är en studie i ett helt obearbetat ämne. Jag är tacksam för hjälp att komma vidare t. ex. genom adresser till hus med engelska golvplattor. Tag gärna kontakt med mig. Mitt telefonnummer är 060-191806, faxnummer är 060-11 58 94.

Författaren är byggnadsantikvarie och intendent vid Sundsvalls museum. Beträffande försäljning av engelska tiles i dag finns f.n. n. ingen agent i Sverige, men produktsortimentet Minton Hollins kan beställas från H&R Johnsons Tiles Ltd, High Gate, Tunstall, Stoke-on-Trent, ST 6 4JX, England.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in