Materialhörnan - Stengolv

Kategori: Golv

l detta nummer av Byggnadskultur fortsätter vi att berätta om golv. Denna gång tar antikvarie Margareta Cramér och stenläggare Per Wretman upp stengolv. Stengolv är slitstarka och var vanliga i stenhus för bättre folk från 1600- och 1700-talen. Kalksten var då den dominerande golvstenen. På 1700-talet började man att lägga stenplattor i mönster av fler olika stensorter. Då började man också att importera marmor från Carrara i Italien och svart kalksten från Belgien.

Stengolv är slitstarka. I stenhus från 1600- och 1700-talen finns golv av kalkstensplattor kvar i förstugan och trapphuset, ofta också i salen som då kallas stensalen. I representativa rum förekommer en stenfris längs rummets väggar medan golvet i övrigt är lagt med brädor eller ekparkett i rutor.

Stengolv har alltid varit dyra. Det är en omständlig process att bryta stenen ur berget, såga den till lämplig storlek, slipa och polera den. Därtill kommer stenmontörens arbete med att göra en bädd, behugga vissa stenar som ska följa rummets form och fästa dem med smalast möjliga fogar. Stengolv ger status.

I gamla hus i Sverige, fram mot slutet av 1800-talet, var kalksten nästan det enda förekommande stenmaterialet. Den bröts på många platser i landet, främst på Gotland och Öland, i Närke, Väster- och Östergötland och i Jämtland. Golvplattor var vanligen kvadratiska med 18 tums (44,5 cm) sida, men mindre kvadratiska, 8 tum (cirka 20 cm), förekom ofta och även rektangulära. Till fris användes smalare, rektangulär sten. Denna äldre sten var på undersidan grovt och ojämnt huggen. Ofta var den ganska tjock och därför tung att hantera. Den sattes i kalkbruk.

Under 1800-talets sista årtionden lades stenplattor allt oftare på diagonalen med mönsterläggning av flera stensorter. På 1870-talet kapades kalkstensplattornas hörn och i mötespunkten mellan fyra plattor lades in en liten kvadrat av annan sten, ofta röd kalksten. Senare decenniers mönster är mer påtagliga. Svart/vitrutiga golv blev vanliga i förstugor och trapphus i stadens stenhus. De består av vit marmor från Carrara i Italien och svart belgisk kalksten. Varianter förekommer t. ex. med den svarta stenen enbart som fris men också helt och hållet med enbart carraramarmor. Mycket exklusiv är läggning med flera olika stensorter. Mot slutet av 1800-talet är stenen tunnare och sågad till jämnare skivor än tidigare och finslipad.

Den gröna Kolmårdsmarmorn får en dominerande användning under 1900-talets fyra första årtionden. Kalksten och Kolmårdsmarmor är de typiska svenska golvstenarterna. Kalksten har brutits kontinuerligt. Kolmårdsmarmor bryts nu åter efter många års uppehåll.

Fram emot mitten av 1900-talet lades stenen i kalkbruk. Numera lägger man sten i cementbruk, jordfuktat till hanterbar konsistens. En stenläggares handverktyg är ett set mejslar och hammare av fyra olika storlekar. Den hårda Älvdalssandstenen, en kvarts, bearbetas med de största järnen, mejseln och hammaren. Granit, marmor och kalksten hanteras med mellanstorleken och gotländsk sandsten med mindrejärn. Idag är det inte många stenläggare som kan hantera handverktyg. Maskinell utrustning dominerar. Men för mindre åtgärder är det en fördel med handverktygen.

Till sist yrkesmannens råd beträffande skötsel av stengolv: såptvättning är bäst.

 

Utgiven i nummer:
3/1996
Författare
Margareta Cramér och Per Wretman

Margareta Cramér är byggnadsantikvarie, Per Wretman är stenmontör, båda med verksamhet i Stockholm.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas