Linoleum - korkmattor

Kategori: Golv

Interiör från tiden kring 1910 på en hälsingegård. Mattan är en viktig del av inredningen, den förde in nya mönster och kulörer in i hemmet.

Linoleumattor, som en gång förknippades med status, hygien och modernitet, behandlas i dag som ett självklart slit- och slängmaterial. Vi kan ännu hitta fragment, slitna och utnötta, i garderober och under diskbänkar. I sällsynta fall påträffas dessa gamla vackra och färgstarka mattor i hela rum i något hus på landet.
Engelsmannen Nathan Smith beskrev redan 1763 en vaxduk till golv, där ytan på väv behandlades med en blandning av harts, tjära, vax, linolja och färg. Man hade upptäckt naturgummits - kautschukens - elastiska egenskaper och på 1790-talet användes det för första gången till en matta. Men inte förrän 1836 fick engelsmannen J. Pickersgill patent på att blanda värmd kautschuk med färg och valsa fast blandningen på en vävnad - en arbetsmetod som används vid framställningen av linoleummattor.

Reklamen från 1903 visar vilken revolution linoleummatan gjorde i hemmen. Mattan blev snart populär och den pågående diskussionen om hygien bidrog även till detta.
Tryckvara i textilmönster från 1914.

Mattor i längder

Engelsmännen S.L. Runn och Elija Galloway tog 1851 patent på en matta som fick namnet Kamptulicon. Den blev mycket populär även om den var både dyr och exklusiv. Mattan tillverkades av en blandning av kautschuk, korkmjöl och färg som göts på en väv. En produktion av täta elastiska mattor från fabrik var därmed igång.

Under 1860-talet ökade efterfrågan på kautschuk och materialet blev för dyrt för att användas i mattproduktion och tillverkningen upphörde. Jakten på ett ersättningsmaterial var redan i gång och den unge Frederick Walton fick 1860 ett patent på Linoxin som skulle ersätta den dyra kautschuken.

En skröna berättar att Frederick Walton gick förbi en gammal burk med halvtorr linolja, den översta hinnan var seg och elastisk och Walton inspirerades till ett experiment. Han kom så småningom fram till att linolja som kokades med ett sickativ och fick oxidera i luft blev ett elastiskt material som kunde jämföras med kautschuk.

Efter ytterligare tre års experimenterande lyckades han få fram en vaxduk för golv, en matta som inspirerad av den populära mattan Kamptulicon fick namnet Kampticon. Mattan kallades dock snart Linoleum. Vi använder även namnet korkmatta.

Princip för tillverkning

Frederick Walton omvandlade linoljan till linoxin genom att låta linoljan rinna ned på båda sidor av ett kraftigt bomullstyg, och där fick det oxidera. Efter ett par månader, när ett 12-15 mm tjockt lager linoxin hade bildats på varje sida, togs tyget ner och maldes.

Till en början försökte Walton att spara tyget genom att skära loss linoxinet från tyget under uppvärmning. Det var nästan omöjligt eftersom linoxinet avger fräna gaser vid uppvärmning.
Linoxinet blandades med harts (kauricopal) som hettades upp till 150 grader för att få ett linoleumcement. Cementen knådades med korkmjöl och färgpigment till linoleummassa som sedan valsades ut på en juteväv. Det är i stort sett samma tillvägagångssätt som ännu gäller.

Efterfrågan på ljusare färger och krav på slitstyrka har inneburit att man idag i vissa mattor helt har uteslutet korkmjöl och ersatt det med trämjöl eller kalkstensmjöl. I mattor till gymnastiksalar och idrottshallar används dock fortfarande korkmjöl som del av fyllnadsmedlet.

Mattorna beströks tidigare med rödfärgad fernissa bestående av avslammad krita, alkydolja, järnoxidpigment, fotogen och sickativ. Rödfärgens uppgift var att stabilisera juteväven och förstärka vävens bindning till linoleummassan.

Linoleum AB Forshaga

I Sverige startade tillverkningen av linoleummattor när Linoleum AB Forshaga bildades 1896. Företaget bildades på kapital från det danska varuhuset Magasin du Nord. Tillverkningen låg i Forshaga fram till 1909 då den flyttades till Göteborg. Produktionen i Sverige upphörde 1973. De första mattorna var oftast avpassade mattor i storlekar från 600x100 mm till 2000x3000 mm. Dessa mattor användes till prydnad under matbordet, skrivbordet eller under sängen.

Numera är de avpassade mattorna mycket sällsynta. Gångmattor med bårder tillverkades 670 mm och 1000 mm breda. Även mattor i rullar levererades, bredderna var från början 1830 mm eller 2000 mm. Till en början var det den enskilda hyresgästen som köpte mattorna. När man flyttade tog man mattan med sig. Senare när det blev vanligare att hyresvärden lade in mattorna, blev de tjockare.

Två typer av mattor

Det finns två olika grundtyper av linoleummatta: den genomgjutna mattan och tryckvaran. I den genomgjutna mattan är det själva linoleummassan som utgör mönstret. I tryckvaran är det tryckta mönster som dekorerar mattan.
Den genomgjutna mattan kan vara enfärgad eller mönstrad. Mönstren skapas genom tillsatser av pigment i linoleummassan. För vissa mönster valsas flera olika färgade linoleummassor ut på väven varvid olika mönstereffekter uppstår. Enfärgade mattor har funnits från början. Den första typen kallades Uni och fanns i brun, terrakotta eller grön. Den fanns i två tjocklekar 1,8 och 4,5 mm. Senare gjordes den i 10 olika tjocklekar mellan 1,7 och 13 mm.
Den äldsta typen av mönstrade genomgjutna mattor är Granit. Produktionen påbörjades 1903. Mattan framställdes genom att grundmassor i olika kulörer avrevs i kornstorlek. Oftast användes 3-5 olika grundmassor som blandades innan de valsades ut på väven. Detta mönster varierar mycket genom de olika kollektionerna beroende på olika kornstorlek och kulörer. Den är relativt lätt att datera.
Ett annat mönster som blev mycket vanligt togs i produktion 1910, mönstret kallades Jaspé. När vinylkvartsplattorna kom i produktion var det detta mönster man imiterade. Jaspémönstret fick man fram genom att olika färgade grundmassor valsades ut på väven med olika hastighet.
Det mönster som är absolut vanligast i dag, Marmoleum, är det yngsta av mönstren. I Holland började man produktionen redan på 1930-talet, men det dröjde till 1953 innan den svenska tillverkningen kom i gång. Mönster som Moiré och Flamme är marmorliknande mönster. Gemensamt för alla genomgjutna mattor är att de är relativt enkla att datera.
Tryckvara fanns med i produktionen från början och fram till 1968. De mönstertryckta linoleummattorna har funnits i upp emot 500-600 olika mönster. De första mönstren trycktes för hand med tryckformar av trä eller med formar gjorda av mässingsstift eller band. Träformarna gav lite grövre mönster, det syns på mönstret om det är gjort med träform. En mönsterform gjordes för varje kulör och det var inte ovanligt att ett mönster bestod av 4-5 färger.

Under 1800-talets slut var det ofta kraftiga och mörka mönster. När färgen nöttes bort blev kontrasten inte så stor. Tillverkningen med stift lämpade sig väl för textilmönster och särskilt under 1910-, 20- och 30-talen finns en mängd fina mönster.

Tryckfärgen bestod till en början av linolja, harts och sickativ. När färgen torkade kunde ytan bli skrovlig. Man gick därför över till lackfärger. Mönsterna kunde ha upp till tio olika kulörer. Efter tryckningen torkades mattorna horisontellt innan de fernissades.
Vid framställningen av tryckvaran var kvaliteten på linoxinet avgörande för mattans kvalitet. Det bästa linoxinet gjordes efter Waltons metod med långsam oxidation. Problemet med Waltons metod var den långa framställningstiden. Äkta Walton användes alltid till de finare kvaliteterna. Bedford minskade framställningstiden genom att värma oljan till 130 grader.

Nackdelen med denna metod var att cementen skulle lagras några månader, metoden användes i Sverige fram till 1925. En engelsman vid namn Taylor fick 1871 patent på en olja - Taylorolja. Genom att hetta upp linoljan till 250-300 grader under genompressning av luft blev oljan tjock. Ett oxidationsfrämjande medel tillsattes, till exempel blyoxid. Materialet var nästan svart och användes endast till tryckvara och i Sverige började man att använda metoden 1928.

 

Kristidsprodukter

Under kristider när tillgången på råvaror är begränsade blir uppfinningsrikedomen stor för att få fram ersättningsmaterial. Det gäller i stort sett alla moderna material. Men under krisåren 1917-18 då transocean trafiken var avstängd fanns inga råvaror till linoleummattor.

Under andra världskriget fick man åter problem, 1940 lade staten beslag på linolja och produktionen av mattor avstannade 1941. Man sökte ett ersättningsmaterial för linoxinet och hittade det i nitrocellulosan. Alfred Nobels patent från 1894 på ett lågt nitrerad cellulosa blev ett substitut för kautschuk. Denna dyrbara matta producerades under en kort period 1942-1944. Mattan kallades Forbolin och fanns bara i ett begränsat antal kulörer eftersom tillgången på färgen lithophone var begränsad.

Götaleum

Det fanns ett behov av en matta som var billigare än linoleummattan och 1938 påbörjade man produktionen av en ny typ av matta, Götaleum, i Sverige. Den hade tidigare producerats i Tyskland och Holland under andra namn. Mattan består av bituminerad lumppapp som förses med samma sorts oljetryck som tryckvara. Andra fabrikat var Congoleum, Balatum samt Trelinum.

Skall vi rädda den del av vårt kulturarv som linoleummattorna utgör är det hög tid vi lär oss att uppskatta och värdesätta dem. Det kan snart vara för sent. Inte många tänker på att linoleummattan har funnits i sådan mängd kvaliteter och utförande. Genom att studera mattans uppbyggnad, utseende och typ kan man få information som gör det möjligt att datera den. De kan ge ledtrådar till förändringarna i en byggnads historia.

Utgiven i nummer:
1/2001
Författare
Lone-Pia Bach

Lärare vid Kungliga Konsthögsskolan i restaureringskonst samt arkitekt med egen verksamhet.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in