De nya golvmaterialen

Kategori: Golv

Gummigolv i en bank i Kotka i Finland, rekonstruerat för några år sedan. Fotograf/Illustratör: Lone-Pia Bach

Golvet blev ett viktigt arkitektoniskt element som arkitekterna arbetade mycket medvetet med under 1930-, 40-, 50-, och 60-talen. Nya golvmaterial, vinyl och gummi, utvecklades först som plattor för att senare bli mattor i långa längder. Denna artikel är en historisk och teknisk introduktion till dessa material och hjälper dig att skilja ett plastgolv från ett gummigolv.

Sanatoriet i Pemar ritat av Alvar Aalto, den gula gummimattan var en arkitektonisk idé från början. Fotograf/Illustratör: Lone-Pia Bach

Under hela 1900-talet utvecklades en rad nya golvmaterial. Den industriella utvecklingen hade gett möjlighet till nya material som kunde användas för nya typer av golvbeklädnad. Man sökte efter hygieniska golvmaterial som hade andra egenskaper än linoleummattorna såsom slitstyrka och vattentålighet. Det nya basmaterialet var vinyl, men även gummi kom att spela en viktig roll. De nya golvmaterialen utvecklades först som plattor för att senare bli mattor i långa längder som både var mera rationella att lägga in och lättare att göra vattentäta.

De nya plattorna utfördes i en mängd kulörer, storlekar och med olika ytstrukturer. Det blev möjligt att formge golven efter eget huvud genom att kombinerar plattor i olika kulörer och ytskikt till mera eller mindre komplicerade mönster.

Golvet blev ett viktigt arkitektoniskt element som arkitekterna arbetade mycket medvetet med under 1930-, 40-, 50-, och 60-talen. Det är något som oftast förbises när nya golvmaterial läggs in. Det man ser är ett slitet golv i omoderna mönster och kulörer som inte omedelbart uppfattas som något värt att spara.

Modernismens verkningsmedel är enkla och även små förändringar kan förvanska och förfula arkitekturen så att den inte blir förståelig. Det är därför viktigt att man försöker ta reda på om en matta eller platta är original och vilken typ av matta man har med att göra innan man ersätter den med en ny. Mattan kan kanske renoveras, poleras upp eller den behöver kanske bara limmas fast och rengöras.

Det är svårt att rekonstruera mattor som redan är utrivna eftersom det fanns en rad fabrikanter som alla hade egna kulörer och mönster. Nya kollektioner lanserades med korta mellanrum och gamla mönster produceras inte längre. En annan svårighet är att fabrikanterna saknar prover på de gamla materialen och inte är intresserade av den egna historien. Företag köps upp av andra och man blickar framåt och inte bakåt.

Denna artikel är tänkt som hjälpreda för att identifiera vissa golvmaterial. Den bör även kunna fungera som en historisk och teknisk introduktion till de nya materialen och göra det möjligt att till exempel skilja ett plastgolv, som har fått stor utbredning, från ett gummigolv.

Gummigolvet

Under 1800-talet gjordes flera försök på att åstadkomma ett vattentåligt golv med gummi som basmaterial. Att arbeta med gummi blev först möjligt när amerikanen Charles Goodyear 1839 utvecklade en vulkaniseringsmetod för att omvandla naturgummit till en form som går att bearbeta. Under vulkaniseringen knådas rågummit med några procent svavel, färgämnen och fyllnadsmedel, exempelvis kaolin. Massan valsas ut till ett band av önskad tjocklek som sedan hettas upp i ånga eller varmluft. Gummits hårdhetsgrad beror på mängden av tillsatt svavel.

Försöken att göra golv stördes av många barnsjukdomar och det dröjde ända till 1894 innan man fick en användbar konstruktion. Amerikanen Frank Furness tog patent på golvskivor, som genom sin utformning kunde låsas ihop. Plattorna var dock behäftade med problemet att de lossnade efter ett tag och först in på 1920-talet började en större produktion. Samtidigt introducerades gummiplattor i Sverige, och ganska snart började flera fabriker tillverkningen, bland andra Värnamo gummifabrik och Trelleborg gummigolv.

Med gummigolvet fick man nya möjligheter att mönsterlägga golv och anpassa golvets yta efter den verksamhet som skulle bedrivas. Gummiplattor fanns i olika kulörer, både enfärgade och marmorerade. Ytan kunde dessutom präglas om man inte ville ha den släta plattan. Gummigolvet uppskattades för sin tålighet och goda förmåga att dämpa stegljud och isolera mot värme och elektricitet. Men det var dyrt och det begränsade utbredningen.

De tidigaste mattorna var baserade på naturgummi från tropiska träslag som exempelvis Hevea brasiliensis, men runt år 1930 utvecklades homopolymer styrenplast, som i stort sett ersatte naturgummit. Det syntetiska gummit hade dock den allvarliga bristen att det torkade ihop och sprack, den så kallade monomersjukan, som för lång tid gav gummigolvet dåligt rykte.

År 1965 introducerades ett syntetiskt gummi som kunde bearbetas termoplastiskt så att slutprodukten liknade vulkaniserat gummi och i dag har gummigolven fått en renässans.

Kork-o-plast

Sveriges stora korkimperium Wicanders introducerade en korkplatta 1912. Med den nya plattan fick man ett golv som var smidigt att lägga, var tyst och hade god isoleringsförmåga mot kyla. Produktionen baserade sig på ett patent från 1892 där John T. Smith kom på att man kunde få korken att klibba ihop med sitt eget naturliga bindemedel resin genom att värma upp den. Plattan fick stor utbredning i både hem och offentliga byggnader.
Plattorna förbättrades under åren för att bli mera tåliga. År 1959 kom man på att man kunde dra ett lager vinyl över korkplattan och därmed fick man en mycket slitstark platta. Kork-o-plasten blev oerhört populär och fick stor utbredning. Plattan tillverkas och säljs fortfarande.

Plastplattor

Det första plastgolvet baserat på pvc (polyvinylchloride) lanserades 1947 i Sverige av Limhamns träindustri AB. Plattan fick namnet Tarkett, vilket antyder att plattan var en ersättning för parkett. Den första serien gjordes i åtta kulörer med en struktur som påminner om jaspémönster som användes i linoleummattor. Formatet på plattorna var 20x20 cm och 2,5 mm tjocka. Andra fabriker tog upp produktionen av vinylplattor och 1952 fanns en rad fabrikat exempelvis Forshaga, Golvflex, Holmsundsplast, Tarkett.

De flesta vinylgolv tillverkas av bindemedlet vinylharts, större eller mindre mängder mjukgörningsmedel, fyllnadsmedel, stabilisatorer och pigment. Plastmattor och plattor utfördes med baksida av annat material. Vinylgolvets goda slitstyrka och motståndskraft mot fett, oljor och sprit gjorde golvet populärt och vinylgolvet fick snart en stor utbredning.
I de första vinylplattorna var fyllnadsmedlet ofta kvartssand vilket ger en styv platta som lätt bryts.

Vinyl-asbestos

En ny stark och seg vinylplatta, vinylasbestos lanserades år 1956 i Sverige. Fyllnadsmedlet var asbest och plattan var mycket slitstark. Den producerades i en rad kulörer och gav möjlighet till kreativa mönsterläggningar där olika färger kombinerades. Asbestplattan började produceras redan 1952 i USA och en del av dessa plattor kan ha importerats till Sverige.

År 1974 kom man på asbestens hälsoskadliga egenskaper och man förbjöd användningen av asbest. Därmed upphörde produktionen av denna produkt.

Plastmattor

Det dröjde fram till 1961 innan den första homogena vinylgolvet började tillverkas. Den första mattan som producerades av Tarkett gjordes i en bredd av 1350 mm och marmormönster i fyra kulörer. Senare under 1960-talet ökades bredden till 1840 mm och färgerna blev fler.
Tarkett lanserade 1965 en 1 mm tjock plasttmatta för väggar, som i kulörer och mönster anpassades efter golvmattorna. Då började en epok med badrumsytbeklädnader helt i plast, som vi så väl känner igen.
I dag används dessa material i stora mängder och inte alltid med stora arkitektoniska ambitioner. Detta bidrar säkert till att vi har svårt att uppskatta dessa golvs kulturhistoriska värden. Men nästa gång du går på ett golv med äldre plattor, ta en extra titt, en ny värld öppnar sig - kanske...

  • Fler bilder:
  • Utgiven i nummer:
    4/2001
    Författare
    Lone-Pia Bach

    Arkitekt med egen verksamhet Bach arkitekter.

    logotyp byggnadsvardsforeningen
    Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
    Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
    Svenska byggnadsvårdsföreningen
    Box 6442, 113 82 Stockholm
    Telefon: 08-30 17 85
    Email: kansli@byggnadsvard.se

    Cart

    Cart offcanvas

    Logga in