• Allt om byggnadsvård....

    Här har vi samlat de flesta av våra artiklar från vår medlemstidning Byggnadskultur. Här hittar du det mesta som rör byggnadsvård.
    Bläddra ovan i våra olika kategorier.

  • Prenumerera på tidskriften Byggnadskultur!

    Som medlem får du vår tidskrift 4 ggr om året i din brevlåda

Från bondbyar till storjordbruk

Det regionala byggnadssätten var redan vid sekelskiftet 1900 sällsynta. Bilden visar en gård i Tuna i Alsike socken i Uppland medan den ännu fanns kvar med sina små timrade hus under vasstak.

Laga skifte beskrivs ofta som den reform som satt störst avtryck i det svenska jordbrukslandskapet. Men det finns mycket mer som bidragit till att dagens bondgårdar ser ut som de gör. Ulrich Lange guidar genom tre århundradens idéer, ideal och experimentlusta.

Den stora ekonomigården på Örbyhus i Uppland från 1872 är ritad av den danske arkitekten Carl Ganzow och byggdes med moderna material, ramsågade paneler, maskintillverkat tegel, huggen gråsten och plåttak.
Förändringen under 1800-talet gick på sina håll i långsammare takt, som i övre Dalarana och Hälsingland, vilka kom att uppfattas som reliktområden och gör så fortfarande.
Vallstanäs gård Norrsunda socken i Uppland, alldeles intill E4:an mellan Stockholm och Arlanda. Bilden visar hundra års byggnadsutveckling i fågelperspektiv. De två parallella längorna, ladugården till vänster och logen till höger, är från slutet av 1800.

Laga skifte beskrivs ofta som en av 1800-talets viktigaste händelser. Byar splittrades, gårdar revs och ersattes av nya på andra platser. Människors gemenskap i byarna upphörde; vissa stannade kvar som lantbrukare, andra flyttade till städer och industrisamhällen.

Men laga skifte var inte ensamt om att förändra jordbrukslandskapet i grunden. Det var bara en del i den långa process som kallas den agrara revolutionen och som pågick under stora delar av 1700- och 1800-talen.

Den svenska bondebebyggelsen under 1700-talet präglades av regionala bymönster. På slätterna i Skåne och Västergötland fanns stora byar med gårdarna belägna runt en öppen plats. I östra Sverige sågs små radbyar med gårdar på rad utmed en bygata och norrut fanns klungbyar utan särskilt mönster.

Även gårdarnas utformning varierade; fyrkantsbyggda skånegårdar, långsmala centralsvenska och götiska gårdar med åtskilda man- och fägårdar och i norra Sverige slutna gårdar. I den barrskogsfattiga södern byggde man i korsvirke, norrut användes timmer och i ett område däremellan skiftesverk. På de timrade gårdarna hade varje funktion ett eget hus, medan större längor med särskilda rum för de olika verksam heterna var vanliga söderut.

Rädsla för virkesbrist och ett behov av större byggnader för att inhysa rikligare skördar och fler kreatur drev på byggandet och man började experimentera med nya lösningar, former och material. Man sökte efter beständighet och använde slaggsten, gjuten småsten, soltorkad lera och virkesbesparande skiftesverk och korsvirke. Framförallt byggde man långa längor. Sådant som lösdriftsladugårdar och minutiös kontroll av gödsel och urinläckage, i dag självklarheter, förekom redan under 1810-talet.

Centrala foderbord för djuren i ladugården istället för mot väggarna, höskullar istället för hölador ute på ängarna och mekaniska tröskvandringar istället för handtröskning gjorde husen breda och höga. Många bönder fick bättre ekonomi och bostadshusen blev större och bekvämare, uppvärmda av bränsleeffektiva kakelugnar.

Runt 1880 hade dessa nymodigheter slagit igenom i hela landet och det som då byggdes motsvarar i hög grad vår bild av hur en bondgård ser ut. De nya byggnaderna gick utmärkt att elektrifiera och anpassades till 1900-talets nya förutsättningar.

Arkitekternas inflytande

Ritningar började användas under slutet av 1700-talet men slog igenom på riktigt vid 1800-talets mitt. Mest kända i sammanhanget är arkitekten Löfvenskiölds ritningar. I det tidiga 1900-talet, som präglades av nationalromantikens ideal, sågs den nya arkitektur som han förespråkade med skepsis. Arkitekter och kulturvårdare såg den som utslätad, utan vare sig lokal förankring eller konstnärlig kvalitet. Löfvenskiöld fick klä skott för en hel grupp »fähusarkitekter« som förfulat den svenska landsbygden. 

De unga arkitekterna sökte sig till estetiken i det gamla bondesamhället. Med begrepp som moralisk resning, fädrens arv, nykterhet, uppodling och nationell patriotism kämpade man för ett framtida Sverige utan fattigdom, arbetslöshet och emigration. Det »svenska« skulle leva vidare med hjälp av god arkitektur och man ville återställa lansbygdens skiftande karaktär. Idealen försköts från en internationell schweizerstil till en nationell arkitektur.

Med 1930-talet kom ny teknik och nya förutsättningar. Byggnaderna förändrades och byggmästarnas roll likaså. Mycket kunde göras som förr, men elektriciteten krävde ritningar och teknisk hjälp från nya yrkesmän och konsulenter. Företag och organisationer som Samfundet för hembygdsvårds byggnadsbyrå bedrev en byggmästarskola med lärare utbildade i Tyskland och USA, Sveriges Allmänna Lantbrukssällskaps byggnadsbyrå erbjöd ritningar av Lars Gramén, även han utbildad i Tyskland och Ekonomi-Byggnader AB tillverkade monteringsfärdiga ladugårdar av amerikanskt snitt, ritade av Nils Lindblom och Olof Nilsson. Det talades i termer om planmässighet och de flesta var ense om behovet av ett industrialiserat jordbruk. Den nya jordbrukspolitiken 1947 ledde till ett visst nybyggande, men framförallt till att många hus lämnades öde. Fram till 1975 lades 165 000 gårdar ned och med dem kanske uppåt en miljon ekonomibyggnader.

Landsbygdens funkis

Under 1930-talet hade höghusladugården tillkommit som ett resultat av funktionell
rationalisering i syfte att underlätta foderhanteringen. Namnet kom av att höskullen var högre än bottenvåningen och höjden behövdes för att höhissen skulle kunna arbeta rationellt. Huset saknade dekorativa element och ingav en känsla av modernitet och funkis. Var det än byggdes var det sig likt och bestod av en länga med ladugårdsdel i cementblock som lämnades bar eller putsades, medan
logdel och skulle restes i stolpverk, med faluröd panel. Taket var brant och belagt med korrugerad eternit.

På de riktigt stora ladugårdarna utformades taken efter amerikanskt mönster, som brutna eller med ett väggfält på mitten, försett med fönster och jalusier.

Höghusladugårdarna dominerade nybyggandet under 1940- och 50-talen men de hade svagheter. Höskullen gjorde att ladugården behövde invändiga bärande stolpar, vilket försvårade framtida ombyggnader, och foderutrymmen i två plan minskade annat nyttjande. När de flesta gick över till ensilage behövdes inte längre höskullar och hela idén gick förlorad. Höghuset, som hade framstått som en modern funktionalistisk byggnad, kom snabbt att uppfattas som ålderdomligt. Istället kom låghusladugården, som utgjordes av en djurdel i form av en låg hallbyggnad med fribärande takstolar, sammanbyggd med ett högt fodermagasin. Låghusdelen ansågs lämpa sig bättre för att byggas i standardtillverkade element och kunde därmed bli billigare. Låghuset användes som lösdriftsbyggnad där djuren gick omkring på sin egen avföring, så kallad djupströbädd. Lösdriften hade många förespråkare och på Lantbrukshögskolan lärdes i stort sett bara denna form av djurhållning ut.

Men motståndet var länge starkt. Experimenterandet vilade inte alltid på vetenskapliga rön, det gick ofta på lösa boliner och slutade ibland i totala misslyckanden. Smutsen drev dock utvecklingen bort från djupströbädd till gjutna spaltgolv och särskilda liggbås.

High tech i ladugården

Lösdriften var förbunden med det löpande bandets princip, men levande kor var och är inga mekaniska produkter. Djurskötarens möjlighet att se till de enskilda djurens väl och ve minskade och ur detta föddes idén om en särskild mjölkningsavdelning där korna kunde tas om hand individuellt. Två alternativa system utvecklades i Sverige omkring 1970: Ryholm och Unicar.

Ryholmsystemet var på sätt och vis en konventionell båsladugård, där korna stod i bås med en gallertäckt gödselränna bakom. Det nya var att kon stod lös i båset men kvarhållen bakifrån av en vajer vilket skulle förena båsladugården med lösdriften. Vid mjölkning vreds inredningen, korna kom i fiskbensformation och vajern kopplades loss. Gödselgallret sänktes och djurskötaren kunde mjölka utan att behöva böja sig eller tränga sig in mellan djuren. Detta ansågs djurvänligt och arbetsbesparande, och framförallt kunde befintliga byggnader utnyttjas.

Unicar var tänkt för stordrift. Produktionen skulle bli industriell och tedde sig som något av en orwellsk mardröm med korna stående i hjulförsedda burar som åkte mellan olika stationer på en järnvägsräls. Unicar exporterades i ett exemplar till Sovjetunionen men kom, Gud ske lov, aldrig i vidare produktion.

Dagens lantmannaarkitektur

I dag accepterar vi inte burhöns och några nya ladugårdar för »burkossor« får inte byggas.

Två av de tekniska lösningarna i Ryholms- och Univar-systemen kom dock till godo; mjölkgropen, där djurskötaren kan arbeta utan att böja sig, och mjölkroboten som
numera används vid alla större besättningar.

Den traditionella lantmannaarkitekturen har på det hela taget upphört. Sedan decennier har maskinhallar byggts i form av enkla skjul i stolpverk med plåtfasader eller som hallbyggnader, som i städernas industriområden. Till fasaderna nyttjas ibland gjutna betongelement med välvda fönster- och dörruttag i avsikt att göra byggnaderna mer estetiskt tilltalande.

Men undantag finns. Här och var känner någon för äldre traditioner och ibland får
sådana till och med stå som mönster för det nya. Lite ironiskt är det då att den arkitektur som nationalromantikerna kring förra sekelskiftet föraktade, schweizwerstilen eller snickarglädjen, är den som åter kommer till användning.

Författare
Ulrich Lange
Ulrich Lange fil dr i agrarhistoria och docent i konstvetenskap. lektor vid institutionen för kulturvård, göteborgs universitet.
logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in