Måste man måla?

Kategori: Färg

Det är sällan man ser moderna villor med omålad panel. Den här egnahemsvillan i Stockholmsförort fick sin lockpanel i början av 1960-talet och den har åldrats med värdighet. Enligt uppgift hade fasaden vid uppsättning någon form av impregnering.

Att måla om sitt hus är något många drar sig för. Det är så mycket att tänka på – det ska vara varmt och torrt, men inte direkt soljus, det får inte blåsa frön i luften, det skall byggas ställningar och kanske förhandlas med målare. Och så kostar det pengar. Men är det egentligen nödvändigt? Och när började man måla hus i Sverige? Stephan Fickler beskriver huvuddragen i de målade trähusens historia och beskriver vanliga ytbehandlingar på timmerhus.

Här har man försökt patinera det ilagade, ljusgula timret med järnvitriol så att det skulle få en kulör lik de gamla grånade stockarna. Resultatet kan diskuteras.

En allmän uppfattning är att trähus måste målas, att träet måste skyddas mot väder och vind. Sant är att färgskiktet jämnar ut fuktrörelser i träet vilket i sin tur minskar sprickbildning, och att färgen skyddar mot solens UV-ljus som annars bryter ned träets ytskikt. Men hur kommer det sig att det finns så många omålade, äldre hus på landsbygden? Landets äldsta träbyggnader har aldrig varit målade, och då talar vi om timmerbyggnader som har klarat det svenska, fuktiga klimatet i över 800 år!
    Svaret är att det beror på flera faktorer – virkeskvalitet, konstruktion och läge i terrängen. Virket valdes med omsorg – tätvuxet virke med stor andel kärnved och hög hartshalt är väldigt hållbart. Kvistrikt material valdes bort både för timmer och för panel. Konstruktionerna var som helhet robusta och materialet väldimensionerat. Slutligen byggdes husen på väldränerad mark, utan skuggande vegetation nära inpå.

För skönhets skull
I princip kan alla ytor drabbas av mögel och påväxt. Sporer finns överallt i luften och om det är rätt fukthalt, temperatur och det finns tillgång till organiskt material så kan det börja växa. Exteriöra, kemiska behandlingar ger endast ett tillfälligt skydd och det mesta hamnar till slut i marken. Virke av hög kvalitet, tätvuxet och med hög andel kärnved får mindre påväxt än frodvuxet virke. Lagringen och hantering av timmer och virke har också stor betydelse. En prydlig och välordnad arbetsplats är ett bra tecken. Andra faktorer är hur huset ligger i förhållande till solljus och topografi, om byggnaden är skuggad av växtlighet och kvalitén på oljan i färgen. Ytterligare en faktor som har fått ökad uppmärksamhet är väggarnas isolering, – välisolerade fasader drabbas dessvärre oftare än dåligt isolerade fasader eftersom de senare torkar ut snabbare av värmeförlusten.
    Sammanfattningsvis kan man konstatera att obehandlat trä av god kvalitet, hög andel kärna och tätvuxet, inte tar skada av fukt så länge fukten kan torka ut mellan varven. Att man målar beror på att man tycker det är snyggt, eller att huset varit målat tidigare och behöver målas om. Dagens standardvirke, det som man köper i en vanlig trävaruhandel, är frodvuxet och kvistrikt och det klarar sig inte så länge utan färg. Merkostnaden för kvalitetsvirke betalar sig i längden.

De äldsta sätten att ytbehandla trähus
Fram till mitten av 1800-talet var omålade hus utan panel det vanligaste, både på landet och i staden. Timmerfasadernas färg varierade från mörkt grått, gyllene kådrikt till torrt silverglänsande beroende på hartshalt, hur tätvuxet timret var, husets läge i terrängen och klimatzon.
    Man brukar säga att Riddarhuset i Stockholm som färdigställdes 1672 blev den första inspirationskällan för färgsättning av träbyggnader. Till en början var det bara adeln som hade råd att måla husen. Man efterliknade Riddarhusets röda tegel med röd slamfärg, de grå sandstensdetaljerna som hörnkedjor och fönsteromfattningar med grå linoljefärg, och fönstren av ek med ockragul linoljefärg. Denna klassiska färgsättning, som vi idag förknippar med landsbygden, var med andra ord mycket exklusiv. Under 1700-talet spreds rödfärgen till städernas trähus, men det stora flertalet vanliga byggnader av timmer förblev omålade till perioden mellan 1850 och 1900.

Slamfärg
Slamfärg var den i särklass vanligaste ytbehandlingen fram till 1900-talets början. Själva benämningen kommer sig av att man slammar upp pigment i vatten. Bindemedlet är stärkelseklister av finmalet råg-, vete- eller kornmjöl.
    Slamfärg fäster mekaniskt, det vill säga bäst på sågade eller åldrade ytor. Traditionell färg innehåller ingen linolja, men idag tillsätter man ofta lite linolja (högst 8 %) och såpa för att den skall fästa bättre på plana ytor och för att pigmentet inte ska krita.
    Den röda slamfärgen innehåller vanligtvis järnvitriol som anses ge ett visst skydd mot påväxt. Effekten är emellertid mycket svag och att enbart behandla sin träfasad med järnvitriol ger inget skydd mot röta eller solens UV-strålar. Idag är den omålade silverglänsande timmerkaraktären som uppstått genom många år av väder och vind ett ideal. En del försöker uppnå den genom att stryka nya timmerstommar med järnvitriol (ferrosulfat). Men i motsats till naturens åldrande kan det ge en grönaktig yta som saknar den åldrade timmerväggens lyster och har man otur kan ytan bli mörkt gröngrå.

Tjära
Sedan medeltiden finns dokumentation på att man har använt trätjära på utsatta byggnadsdelar såsom spåntak, uthusdörrar och knutlådor, men även på monumentala byggnader. Tjärning utförs på torrt underlag, helst under sommarhalvåret. Uppvärmd tjära ger bättre inträngning, undantagsvis kan den också spädas med sprit eller vegetabilisk terpentin. Torktiden varierar från någon dag till flera veckor beroende på tjärkvalité, värme och vind, underlagets insugning och skikttjocklek.
    Under 1500-talet började man använda tjära som bindemedel till rödfärgspigment. Rödtjära har genom tiderna nyttjats till spåntak, kyrkor och dess klockstaplar, portar och knutar. Receptet är entill två delar rödfärgspigment och åtta delar dalbränd trätjära. Värm tjäran till max 60 grader och rör ner rödfärgspigmentet. För att underlätta strykningen med rödtjära måste blandningen hållas varm under arbetets gång. Den ska inte koka, det kan göra att molekylstorleken ändras och tjärans inträngning i träet försämras. Observera att det inte går att måla om tjärbehandlade ytor med annan färg. En gång tjära – alltid tjära.

Oljefärg
Linolja var en exklusiv produkt under 1700-talet och oljemålade hus fortfarande ovanliga. Oljekvarnar fanns i Sverige men oljelin odlades ännu i liten utsträckning. Under 1800-talet kläddes allt fler timmerhus med hyvlad panel och målades med ljus linoljefärg. I städerna var det inte ovanligt att fasaden mot gatan panelkläddes och oljemålades, medan den mot gården fortsatte att vara omålad eller slamfärgsröd. Även då var den målade fasaden i första hand en fråga om estetik, att huset skulle se vackert och prydligt ut.

Utgiven i nummer:
3/2012

Stephan Fickler

Verksamhetsledare
logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas