Larssons vågade blanda

Kategori: Färg | Övrigt

Carl Larssongården i Sundborn.

Just under den allra brunmurrigaste perioden i inredningshistorien – kring sekelskiftet 1900 – exploderade det av färg i den lilla byn Sundborn utanför Falun. Carl och Karin Larsson visade upp sitt hem målat både ute och inne i klara, starka, råa färger som kraftigt bröt mot tidens rådande ideal. Målerikonservator Lennart Persson visar runt på Lilla Hyttnäs i Sundborn.

Uppmålade prover på några av alla de röda och gröna färgerna som finns i Carl Larssons hem. Här fanns knappast någon ängslan över att nyanserna inte skulle stämma överens i de olika rummen.
Ett hörn av förmaket med ”människofärgade” vävspända väggar på knallgrönt listverk – kromoxidhydratgrönt och zinkvitt pigment har påträffats under den nuvarande gröna färgen. Människofärgen fanns under den fastskruvade mäs- singslampetten som syns på bilden, och återställdes för ett tiotal år sedan.

Carl Larssongården är idag en av de absolut främsta turistattraktionerna i hela Dalarna, hit kommer närmare 50 000 besökare om året. Men gården är inte bara ett museum utan också ett hem som används av medlemmarna i den stora släktföreningen.

Vilken färgprakt! Rött och grönt finns överallt, både inne och ute. Men ockra, grått, grågrönt, knalligt turkos och svart syns ofta i djärva kombinationer med det röda och gröna. Varje rum har sin egen speciella karaktär. Var man än tittar in blir man förundrad över makarna Larssons säkra känsla för färgernas balans och helhetsverkan.

Många olika nyanser
Först tror jag att det harmoniska och helgjutna intrycket av hemmets färgsättning beror på att det hålls ihop av samma röda och gröna kulör överallt. Men tittar man noga syns det hur många nyanserna egentligen är – varma och kalla, ljusa och mörka – och olika i varje rum.

Jag undrar förstås om de färger som dagens besökare möter är de samma som på Larssons tid? De flesta ytorna måste ju ha målats om flera gånger under de närmare 100 år som gått.

Ja, vad vet man egentligen? Lennart Persson, som varit gårdens målerikonservator under de senaste 25 åren, berättar om grannlaga diskussioner och överväganden mellan styrelse, släktförening, konservator och antikvarisk kontrollant. Också om ideal som växlat under åren.

Det har resonerats och diskuterats om hur, vad och varför någonting ska målas. Konservera eller måla om? Ska man ha samma synsätt när det gäller monokroma ytor, till exempel om ett enkelt vitmålat tak flagnar – som när det gäller mer framträdande måleri?

– Förr ville styrelsen att man skulle "snygga upp", säger Lennart. Idag finns en stor medvetenhet om värdet med originalmåleri och patina. Att göra eller icke göra är det ständiga dilemmat. De ursprungliga kulörerna har också blekts och förändrats med åren och det finns inte några enkla svar på frågan vad som är den "rätta".

Åter till originalet
Lennart egen inställning är att man bör sträva efter att återgå till originalutförandet så långt som det är möjligt. Men det har också funnits starka krafter, antikvariska kontrollanter inte minst, som velat att årsringarna ska finnas kvar, även fast de tillkommit på 1950- och 60-talen.

– Utgångspunkten idag för hur vi ser på färgsättningen är Carl och Karins dödsår, 1919 respektive 1928. Då hade de skapat färdigt och det är vad vi har som referens. Med hjälp av framskrapade färgtrappor – diskret gömda bakom tavlor och speglar – och färganalyser har underliggande lager kommit i dagen, men det är ändå ett grannlaga problem att fastställa vad som är "original".

– De olika färgskikten har ju inte någon datummärkning, säger Lennart.

Carl Larssons egna akvareller från hemmet har varit till viss hjälp, åtminstone när de gäller att datera kulörerna. 

– Kulörerna kan man vara ganska säker på, men inte på valören, alltså på hur färgen förhåller sig till gråskalan, säger Lennart Persson.

Lite i taget
Måleriarbeten, både konservering av gamla ytor för att bibehålla patinan, restaurerande åtgärder eller rent underhåll, utförs då och då men bara lite i taget. En gång ommålades dock hela exteriören vid ett och samma tillfälle:
– Men då såg det alldeles för fint ut, säger Lennart. Nu underhålls exteriören bara där det behövs.

Det gäller att inte vara för klåfingrig, menar Lennart Persson. Och det rådet vill han förmedla till Byggnadskulturs läsare:
– Var inte så snabb med att måla om! Låt ytorna få ha sin patina och sina skavanker. När man grips av ommålningslusten ska man sätta sig ner och låta det hela gå över, råder Lennart.

Han visar oss det senaste arbetet, i köksgången, en del av huset som inte visas för besökare. Den har fått ett nytt tegelgolv, som på Carl Larssons tid, dörrarna har renskrapats från en 1960-tals alkydmålning och har återfått sitt ytskikt i grön linoljefärg. En diskret liten framskrapad färgtrappa låter oss se alla lagren som målats på väggen genom åren.

Vi kikar in i skafferiet där originalmålningen ännu finns kvar i utmärkt skick, ett av flera utrymmen på Carl Larssongården där det aldrig har målats om. Rött och grönt förstås – gröna väggar i pärlspont och dekorativa dörrfoder i engelskt rött.

Hur lyder receptet?
Carl Larssongården och Lennart Persson har fått otaliga frågor från den inredningsintresserade allmänheten genom åren om de larssonska färgerna: Hur lyder receptet? Vad har de för NCS- nummer?

Den stora färgfirman Beckers har varit här med sina mikroskop, liksom Riksantikvarieämbetet, som under åren 1999–2004 undersökte färgmaterialet på både möbler och väggar. Färgsnitt togs som analyserade kemiskt, med UV-ljus och med svepelektronmikrokop.

Jag läser Riksantikvarieämbetets rapport och konstaterar att det är svårt att ge några klara besked. Man har inte hittat något medvetet och konsekvent system när det gäller färgval och pigment – Carl Larsson och hans målare kanske också provade sig fram? Ibland grundades med kritoljegrund, men oftare med zinkvitt. Men målning direkt på träet utan grundering förkommer också.

De starka kulörerna kunde inte åstadkommas med de traditionella pigment som fanns på 1800-talet. Rapporten håller det därför för troligt att målarna har använt industriellt framställd färdigblandad färg som bland annat innehöll tjärfärgämnen och bariumsulfat. Alltså syntetiska färger, som var relativt nya på marknaden på den tiden.

I rapporten står att läsa att många ytor uppenbarligen övermålats "efter kort tid och då ofta i en endast någon avvikande nyans". Tyckte kanske inte ens Carl och Karin, hur säker färgkänsla de än hade, att de hade prickat rätt på första försöket?

Om användandet av Larssons akvareller när det gäller kulörval idag menar Riksantikvarieämbetet att det är en alltför osäker referens. Konstnären har prioriterat kompositionens helhet snarare än exakt avbildat de verkliga kulörerna i rummet vid tidpunkten, skrivs det i rapporten.

Ett värdefullt dokument
– Det är fantastiskt värdefullt för gården att ha detta dokument, säger Marianne Nilsson, som har varit Carl Larssongårdens intendent sedan 1991. Här framkommer ju faktiskt att Larssons många gånger använde ett nyare färgmaterial, och det visste vi inte tidigare.

Marianne Nilsson är glad och stolt över att kunna få visa upp ett hem som är färgsatt så långt man kan komma från dagens vita ideal där på sin höjd en klatschig kudde får förekomma:
– Här möter besökarna i stället regnbågens alla färger. Och många, speciellt de som själva går i heminredningstankar, får en riktig aha-upplevelse. Tänk att det också kan se ut så här!

Ett säkert kort?
Vore det då ett säkert kort att kopiera en färgsättning från det larssonska hemmet? Skulle man då få ett trivsamt hem? Jag ser mig omkring i förmaket, ett av Sveriges mest berömda rum. Ljuset flödar in genom blomsterfönstret på de vita och bruna möblerna. Blå-vitrandiga distinkta ripsmattor ligger på golvet. Men väggen har "människofärg" som Carl Larssons kallade den, grisrosa kanske man också skulle kunna säga, och väven är spänd på ett ilsket grönt ramverk?

Hur kan det då vara så vackert? Kanske för att allt här får utrymme att samspela: färg, möbler, textilier, ljus – allt i en harmonisk helhet.


CARL LARSSONGÅRDEN I SUNDBORN

Guidade visningar arrangeras måndag–fredag klockan 11.00 till och med 30 april. 1 maj–30 september är gården öppen för besök alla dagar klockan 10.00–17.00

För bokning, frågor och specialarrangemang ring 023-600 53.

 

Utgiven i nummer:
1/2008
Författare
Eva Kvarnström

var tidigare redaktör för tidskriften Byggnadskultur. 

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas