Färgen genom tiderna

Kategori: Färg

GRÅTT: Hälsingegård som aldrig varit målad.

Både för gamla och nya hus har man ofta ambitionen att välja fasadfärger som anknyter till traditionen, men det kan vara lättare sagt än gjort. Den färgskala som en gång gavs av ett begränsat antal traditionella pigment har bytts ut mot ett i princip oändligt antal valmöjligheter, och de för tiden eller platsen typiska kombinationerna riskerar att gå förlorade i en allmän brokighet.

Karin Fridell anter sammanfattar här huvuddragen i svensk färgsättningshistoria. Men varje stad eller bygd har sina egen traditioner, och den som vill veta mera kan kontakta stadsarkitektkontoret eller länsmuseet.

RÖTT: Bottnaryds kyrka i rött, från början de förnäma byggnadernas färg.
VITT: Radhus från 1952 i Alingsås. Länga med ljus karaktär men med små och betydelsefulla kontraster.
GULT: Svanå herrgård i Västmanland, avfärgad med gotlandskalk pigmenterad med obränd terra.

Man tager vad man haver. Ett hållbart råd i matlagningssammanhang, men också en nyckel till byggnadsfärgsättningens historia. Den som vill försköna en byggnad med färg är alltid beroende av vilka material som finns att tillgå – och inte minst av deras pris.

Målningsfärg för utvändigt bruk måste vara hållbar och får inte vara för dyr. Detta har begräsnat urvalet till ett fåtal olika färgmaterial, som har varit desamma under flera århundraden och långt in på 1900-talet. På puts har man nästan uteslutande använt kalkfärg och på trä slamfärg och linoljefärg.

Pigmenten har varit jordfärger, det vill säga mineralpigment mer eller mindre tagna direkt ur jorden, samt ett fåtal syntetiskt tillverkade pigment, till exempel engelskt rött. För utvändigt bruk har urvalet varit ännu mindre än inomhus, eftersom vissa pigment inte varit ljusäkta och andra inte kunnat användas i kalkfärg. Även ekonomin lade hinder i vägen – ett exklusivt pigment som ultramarinblått kunde kanske användas i påkostade slottsinredningar men absolut inte för hela fasader.

En begränsad färgskala
Färgskalan för fasadmåleriet begänsades alltså till gula, bruna och röda toner, kompletterade med svart, vitt och grått. Starka och riktigt rena färger gick inte att få fram, och i kalkfärg blev alla färger ljusa på grund av olösta vita kalkpartiklar.

De grå färgerna kunde dra mot gult, grönt eller blått, men starkare blå eller gröna färger förekommer inte i äldre svenskt fasadmåleri. Först i slutet av 1800-talet började man använda nya gröna pigment, och de var då flera gånger dyrare än de traditonella jordpigmenten. Blå fasader blev inte ekonomiskt möjliga förrän efter 1950.

Idag är det möjligt att framställa i stort sett vilken kulör som helst för målning av fasader. Därmed kan vi, om vi vill, åstadkomma fasader och hela miljöer som inte
liknar någonting vi tidigare sett. En hisnande möjlighet – men också ett betungande
ansvar. För ju mera man har att välja mellan, desto större är också risken att man väljer fel.

Grått, rött, vitt och gult 
Fasadfärgsättningens tekniska möjligheter har varit ganska konstanta ända fram till 1900-talets mitt, men det betyder inte att fasaderna har sett likadana ut i alla tider. Naturligtvis har det funnits moden och stilar, som har valt att utnyttja de tillgänliga resurserna på olika sätt. Ofta har inspirationen hämtats söderifrån, och ofta har fasader och detaljer målats för att imitera andra material.

Den svenska fasadfärgstraditionen kan sammanfattas med fyra färgnamn:
Grått, rött, vitt och gult.

Det började med grått
Grått var ursprunget. Omålade timmerhus med tak av brädor eller träspån. Oputsade kyrkor med kraftiga gråstensmurar. Grått som de material man tagit direkt från platsen, men för den skull inte enfärgat. Timrets färg kunde variera mellan tjärmättat brunsvart, gyllene kådrikt och torrt silverglänsande. Stenen skiftade i gult och rött, vitt och svart. Så har Sverige sett ut under större delen av sin historia.

Gråstenskyrkorna började putsas och målas redan på medeltiden, men de grå trähusen har dominerat städerna långt in på 1700-talet och landsbygden till 1800-talets mitt.

Det exklusiva röda
Rött började som teglets färg. Ett exklusivt byggnadsmaterial, som från början bara användes till kyrkor, slott och riktigt påkostade privathus i städerna. Helst skulle teglet vara starkt rött med jämn färg, men verklighetens tegel levde sällan upp till de kraven. Då kunde man förbättra intrycket genom att måla hela tegelfasaden med rödfärg och återställa tegelkaraktären med ett upplinjerat "fogmönster" i vitt.

Mot de röda murarna stod ljusare detaljer: vitmålade nischer på medeltidskyrkorna, och hörnkedjor och fönsteromfattningar i gråaktig sandsten på vasatidens renässanspalats. 1672 stod Riddarhuset i Stockholm färdigt, och med sina rödfärgade tegelmurar och grå antikinspirerade sandstensdetaljer blev det en förebild för adelns sätesgårdar runt om i landet.

De var långt ifrån alltid byggda av tegel, men för att markera sin status målade man dem röda – som teglet – med stengrå detaljer och fönster gula som oljad ek. Som pigment använde man rödfärgspulver från Falu koppargruva eller något lokalt rödfärgsverk, och bindemedlet var tjära eller – som i dagens slamfärger – klister gjort på råg- eller vetemjöl. Den röda adelsgården blev till ett utropstecken på den grå landsbygden, långt från vår sentida föreställning om rött som allmogens färg.

Från grått till rött
Så småningom blev det vanligare med röda hus. Under loppet av 1700-talet omvandlades städerna från timmergrå till röda, ofta på initiativ av myndigheterna inför ett väntat kungabesök eller annan högtidlighet. På 1800-talet började bönderna ta till sig idén att rödmåla sina boninghus, och så småningom även ladugårdar och uthus. Först för ungefär 100 år sedan var rödfärgningen allmän på landet, och nationalromaniska arkitekter lansera- de den röda stugan som en symbol för det typiskt svenska. Under resans gång hade förebildernas grå detaljer gjorts allt ljusare och till slut blivit till den röda stugans lika typiska vita knutar.

Vitt som marmor
Vitt började som marmorns färg, den vita marmorn hos antikens tempel och palats som inspirerat arkitekter och byggherrar ända sedan renässansen. Vad man inte visste var, att de klassiska förebilderna en gång varit målade i starka färger. Den vita marmor som kan beundras i Grekland och Rom är ett resultat av tidens tand men har ändå blivit till förebilder för mängder av antikinspirerade byggnader.

På putsfasader från det senare 1500-talet och under hela 1600-talet fanns det antikinspirerade vita som ett värdigt alternativ till den röda tegelfärgen. Trähus däremot målades inte vita vid denna tid, av brist på billiga och hållbara målningsmaterial.

Kring år 1800 kom en ny våg av antikintresse och mängder av byggnader målades vita. Nu hade man börjat klä in timmerfasader med träpanel och måla dem med linoljefärg, och under 1800-talet målades många trähus vita eller nästan vita. Stockholmsutställningen 1930 introducerade åter den vita färgen, som sedan kom att bli en sinnebild för den rena, odekorerade "funkis"-arkitekturen.

Gult som i Sydeuropa
Gult började också som en imitation av andra material. Svenska arkitekter gjorde studieresor i Italien och Frankrike och kom hem med minnen av gula tegelpalats och herrgårdar i gulaktig fransk sandsten. Under 1700-talet blev gult de många nya herrgårdarnas färg, och blev också vanligt på städernas putsade byggnader. I kontrast mot det gula stod antikinspirerade detaljer i grå sten, eller i puts som målats grå för att se ut som sten.

Naturligtvis följde trähusen efter. När den röda färgen började bli för vanlig för att ge status valde de rikare stadsborna att klä in sina hus med träpanel och oljemåla dem gula med grå detaljer. Först kanske man bara målade gatufasaden, men så småningom gjordes hela bostadhuset gult medan uthusen ofta fick behålla sin faluröda färg. 

Stadsbild värd att vårda
Så uppstod den svenska 1800-talsstadens typiska färgskala: Mot gatan panelklädda hus oljemålade i gult, vitt och andra ljusa färger, och mot gårdarna röda slamfärgade uthus. En stadsbild som idag inte finns kvar på så många ställen, och som just därför är dubbelt värd att vårda där den ännu finns.

 

Artikeln är ett förkortat utdrag ur boken Färgen på huset (Fridell Anter & Svedmyr, Formas 2003)

LÄS MER
En kartläggning i NCS av de vanligaste traditionella utomhuspigmenten finns i rapporten Färgskalor hos traditionella pigment för utvändig målning (Fridell Anter & Svedmyr, Arkus 1992). Rapportens huvuddrag finns även återgivna i boken Utvändig färgsättning (Fridell Anter & Enberg, Byggforskningsrådet 1997)

Utgiven i nummer:
1/2008
Författare
Karin Fridell Anter

är arkitekt SAR/MSA och docent vid KTH Arkitektur. Arbetar som forskare, författare, föreläsare och färgkonsult inom konsultföretaget Explicator AB. 

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas