Det viktiga pigmentet

Kategori: Färg

Villa Boo i befintlig färgsättning 2006.

Vad färgen innehåller är betydelsefullt, inte enbart ur hållbarhetssynpunkt utan också visuellt. Kerstin Lyckman, arkitekturhistoriker, färgforskare och konservator beskriver hur man kan tänka vid färgsättning av historiska byggnader och om hur linoljefärgens kulörverkan och hållbarhet påverkas av några vanliga pigment.

Ny färgsättning av Villa Boo, baserad på en färgarkeologisk undersökning 2007.
Bild tagen i mikroskop av tvärsnitt från undersökningen av Villa Boo. Längst ned syns fibrer från träpanelen och därefter ser man hur skikten byggs på med allt kulörstarkare nyanser.
Äkta guldockror förekommer i ett oändligt antal nyanser från ljusaste beige till djupt brungult.

Val av kulör och kulörtoner är en av de mest påtagliga frågeställningar som husägaren står inför då husets exteriör skall målas om. Det är inte alltid som museets antikvariska expertis har möjlighet att gå till grunden med färgsättningsfrågor för enskilda fastigheter, utan rådgivningen blir kanske mer eller mindre generell.

Arkitekt Tina Karling-Hellsvik och hennes familj upplevde detta då de stod i begrepp att måla om sitt nyförvärvade jugendhus, Villa Boo i Skara, uppförd 1907.

Exakt hur färgsättningen skulle se ut kändes dock inte som någon självklarhet. Hon kontaktade mig och jag föreslog att vi skulle göra en färgarkeologisk undersökning. Undersökningen skulle i vilket fall som helst utgöra en dokumentation av tidigare exteriör färgsättning som kunde sparas i villans arkiv. Men tanken var givetvis även att resultaten skulle kunna ligga till grund för fortsatta beslut.

Undersökningen genomfördes och fram trädde husets originalkulörer i ett färgschema som familjen Karling-Hellsvik bara älskade. Fönsterbågar i varmt guldockra, ljust gräddvit fasad och en kallare gråvit nyans på framspringande detaljer som önsterfoder, dörromfattningar och knutbrädor med mera.

Vilken linoljefärg kunde jag rekommendera?
Detta är konstigt nog en av de svåraste frågor jag kan få. Jag rekommenderar nämligen i alla lägen att man tillverkar färgen själv. Först när du vet hur underlaget är beskaffat kan du avgöra vad färgen måste innehålla och i vilka proportioner.

Visst, det är ett hantverk som det tar tid att lära sig, enligt alla förståsigpåare. Men det är långt ifrån omöjligt att lyckas, tvärtom! En bra handledning i att tillverka byggnadsmåleriets olika färgtyper med recept och allt finns i häftet från Riksantikvarieämbetet Byggnadsmåleri med traditionella färgtyper.

Familjen Karling-Hellsvik kände dock inte att de hade vare sig tid eller ork till att tillverka sin färg, utan ville beställa hem färdig linoljefärg. För dem räckte det med att de skulle stå för allt förarbete och målningen själva.

Det finns kanske ett tiotal olika fabrikat av linoljefärg på den svenska marknaden, och om man jämför dessa med varandra så är de påfallande olika varandra avseende strykbarhet, utflytning, täckförmåga, glans och när det gäller visuellt utseende under färgskiktets åldrande.

Det är trots detta inte meningsfullt att uttala sig generellt om vilket av dessa fabrikat som har längst livslängd och håller bäst, eftersom det ofta är avgörande hur och under vilka omständigheter färgen appliceras.

Äkta guldockra eller syntetiskt framställt?
Mitt råd var att främst tänka på färgens innehåll utifrån kulörverkan. Det viktigaste i det här fallet var att försäkra sig om att färgen var pigmenterad med äkta guldockra och inte med syntetiskt tillverkat järnoxidpigment. Anledningen är att de "guldockrapigment" som är syntetiskt tillverkade får en dragning åt grönt, vilket ger en smutsig ton, som inte alls skulle ha stämt dessa ljusa nyanser i samma klangfärg som den äkta guldockran.

Äkta guldockra är dock inte alla färgfabrikanter så förtjusta i. Syntetiska järnoxidpigment är enklare att ha teknisk kontroll över, vilket är orsaken till att många färgtillverkare väljer att använda syntetiskt tillverkade järnoxider och kallar det "guldockra". Dessvärre ger inte detta samma kulörverkan som äkta jordfärgspigment. Det ger heller inte de äkta guldockrornas mångfald, vilka förekom- mer i ett oändligt antal nyanser från ljusaste beige till djupt brungult.

Zinkvitt, möglets död och färgen blir spröd
En annan viktig komponent i ljusa linoljefärger är det vita pigmentet zinkvitt (zinkoxid). Zinkoxid har varit känt sedan antiken och användes redan då för att hämma tillväxt av mögelsvampar och bakterier. Som vitt pigment i byggnadsmåleriets oljefärger lanserades zinkvitt under 1800-talets mitt och det har alltjämt denna mögelhämmande verkan. Men det är inte alltid som färgtillverkarna använder sig av detta, eftersom det samtidigt kan innebära att de måste märka sina produkter med varningen "död fisk" och "dött träd".

Zinkvitt påverkar även linoljefärgens livslängd negativt, vilket innebär att den måste balanseras med andra pigment för att färgen ska få god beständighet. En färg som enbart innehåller zinkvitt och linolja blir spröd och åldras snabbare.

Titandioxid, lysande vitt
Helt vita eller mycket ljusa nyanser balanseras linoljefärgen bäst med 1/4 zinkvitt och 3/4 titandioxid. En industriell produktion av det vita pigmentet titandioxid eller titanvitt startade i Norge 1918 och nästan samtidigt i USA. Men för byggnadsmåleriets hantverksmässigt tillverkade oljefärger fick titanvitt inte någon större utbredning förrän under slutet av 1930-talet och början av 1940-talet.

I Hantverkets bok, måleri från 1937 noterade man att täckkraften hos titandioxid var tio gånger så stor som hos blyvitt. Att titandioxiden har en så täckande och opak verkan gör att den nästan lyser och ger en viss kyla vid brytning med kulörta pigment. När man rör ihop sin färg själv kan man lätt se skillnaden mellan hur kulörta pigment framstår i kallare och hårdare nyanser när de blandas med titandioxid jämfört med när de blandas med zinkvitt.

Förebild av ädelt stenmaterial
Sedan 1500-talet har man propagerat för att bygga hus av sten istället för trä. Idealet att bygga i sten var delvis en fråga om hushållning och skydd mot brand. Men om de ekonomiska förutsättningarna inte fanns var det, som arkitekt Carl Wijnblad påpekade under 1700-talets mitt, ändå viktigt att få träbyggnadernas ytskikt att framstå som ett ädelt stenmaterial.

Liksom rödfärgen sedan slutet av 1500-talet imiterat sengotikens tegelfasader och smyckats med vita eller blågrå detaljer, kunde de ljust gula träpanelerna som blev moderna från 1700-talets mitt imitera den franska sandstenen. Och den pärlgrå färgen på knutar och foder efterliknade putsarkitekturens detaljer i huggen sten.

Denna sinnliga förebild av ädel huggen sten förstärktes genom att fasadernas träpaneler gjordes av hyvlat virke med lena och släta ytor under 1900-talets första hälft och tidigare. Under 1900-talets gång har dock känslan av sten kommit att gömmas och glömmas under allt mer bjärta skikt av mer eller mindre missförstådd "herrgårdsgul". Tvärsnittet, ett prov taget från Villa Boo, är en illustration på just detta.

Hur länge håller färgen?
Jag har fått kritik från byggnadsvårdskollegor för att jag kanske lite för ofta framför att linoljefärgen idag har en allt för kort livslängd, dvs kräver allt tätare ommålningar. Jag förstår att mina kollegor reagerar, eftersom just min forskning fokuserat på vad färgen innehöll förr till skillnad från nu, och vad det gett för skillnader i egenskaper. Därmed kommer en annan viktig fråga i skymundan. Nämligen att måleriets utförande är extremt betydelsefullt.

Det handlar ohyggligt mycket om att ge färgmaterialet en ärlig chans, vilket innebär att måla på stabila, rena och torra underlag, måla i tunna skikt som får möjlighet att torka ordentligt före nästa strykning. Det handlar också om att likt filmskådespelaren ha tålamod att vänta. Man väntar inte bara på att färgen skall torka, utan också på bra målningsväder, inget regn, inget direkt solljus och på att kvicksilvret ska ligga över +10 C. (Familjen Karling-Hellsvik hälsar att förra sommaren inte var någon höjdare ur just målningssynpunkt!)

Och hur länge håller färgen då? Förväntad livslängd på linoljefärg i byggnadsvårdssektorn är ungefär 15–20 år. Forskning har dock visat att man snarare bör förvänta sig en livslängd mellan 4 och 7 år. Skillnaden är ganska stor, men skulle delvis kunna förklaras av att man menar olika saker. De 15–20 åren gäller sannolikt inte någon sydfasad. Men faktum är att det är behovet av ommålning av just en fasad mot syd som de 4–7 åren handlar om.

Då är det bara att gratulera om det är målat med linoljefärg. För ingen annan färgtyp är så lätt att underhålla. Och har man gjort på rätt sätt så behövs heller ingen skrapning. Tvätta bara av löst skräp med svag ammoniaklösning och måla igen, en grundning för att stoppa sugningen, och en färdigstrykning, så är det klart!

Utgiven i nummer:
1/2008
Författare
Kerstin Lyckman

är Tekn Dr/Målerikonservator MSc och utkom med sin avhandling "Historiska oljefärger i arkitektur och restaurering" 2005. Hon är verksam som fristående forskare, föreläsare och konsult i företaget Färgarkeologen

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in