Byggnadsvårdens krav på linoljefärg

Kategori: Färg

Detalj av "Markelius kollektivhus" från 1935, John Ericssonsgatan 6 på Kungsholmen i Stockholm. Denna livfulla funkisfasad restaurerades för ca tio år sedan i de ursprungliga nyanserna av guldockra. Balkonger och fönster målades med linoljefärg, putsen av

Hur var gamla tiders linoljefärg beskaffad? Ska det vara rå eller kokt linolja i färgen? Vilken linoljefärg är bäst? Enkla frågor kan det tyckas, men det finns inga enkla svar. Här är i alla fall en byggnadsvårdares råd till husägaren som vill måla om sitt hus i sommar.

Traditionella material och metoder

En byggnadsantikvarie som medverkar i en restaurering ska först och främst bevaka de kulturhistoriska värdena, men också kunna formulera tekniska krav på de material som används, och ställa krav på hantverksutförandet. På 1960- och 70-talen litade antikvarien på teknikerna, som gärna ordinerade cement, plast och silikon för att skydda det gamla. Men erfarenheterna av sådana alltför starka eller täta moderna material förskräcker. Grundregeln i dag vid vård av byggnadsminnen och andra »K-märkta« hus är därför att använda traditionella material och metoder.   Men alla byggnadsantikvarier kan inte göra analyser, eller själva prova ut vad som fungerar bra. Vi kan däremot undersöka hur traditionen såg ut, och på så sätt formulera de grundläggande kraven på en autentisk restaureringsprodukt - det må sedan gälla virke, kalkbruk eller linoljefärg.

 Godkänd av Riksantikvarieämbetet  

»Äkta linoljefärg, godkänd av Riksantikvarieämbetet«, står det på burken. Och då måste det ju vara en bra färg, en riktig gammaldags linoljefärg? Den frågan ställer den målande allmänheten till byggnadsantikvarien, men vilket blir svaret?

Det finns två skilda ståndpunkter i denna viktiga fråga. Den ena är, att förr gjordes linoljefärg på så många olika sätt, att man inte kan säga att bara ett visst recept är rätt. Den andra ståndpunkten är att det finns ett definitivt urrecept, som inte kan kringgås. Riktigt besvärligt blir det om man möter två fackmän av den senare sorten, eftersom de sällan är överens om hur receptet ser ut.  

Vad skall då en linoljefärg innehålla, egentligen? Och vilka färger är godkända av Riksantikvarieämbetet? Den senare frågan är lätt att besvara. År 1983 gav ämbetet ut första upplagan av ett instruktivt häfte kallat Byggnadsmåleri med traditionella färgtyper. Största delen utgjordes av recept på olika slags färger och instruktioner om hur de skulle användas.  

I slutet fanns en förteckning över åtta, tio tillverkare som garanterade att deras färg innehöll endast linolja som bindemedel. Under årens lopp bytte företagen namn, slogs ihop eller gick omkull, så sidan reviderades. I femte upplagan från 1995 ser den dock i stort sett ut som 1983. Och under alla år har tillverkarna kunnat marknadsföra sin färg som godkänd av Riksantikvarieämbetet. Detta trots att det i dag finns ytterligare tio - tjugo konkurrerande fabrikanter.  

Riksantikvarieämbetets villkor var att linolja var enda bindemedel. Huruvida färgen innehöll traditionella pigment eller ej skrev man inget om, inte heller om linoljan var rå eller kokt, eller med eller utan torkmedel. Inget skrevs heller om att den kunde vara förtunnad med lacknafta, cellulosaterpentin eller balsamterpentin.  Men i receptdelen av häftet stod samtidigt att »linoljefärg /.../ består av kokt linolja, pigment samt lacknafta, terpentin och lite torkmedel«.  

Utomhusfärg från den kanske största tillverkaren på listan innehåller i dag vare sig kokt linolja eller terpentin. Däremot ingår rå linolja, standolja*, aromatfri lacknafta, fyllnadsmedel och mögelskydd. (*En standolja är en olja som har värmebehandlats för att flyta ut bättre och ge blankare yta. Görs oftast på linolja och kallas då linstandolja.)  

Riksantikvarieämbetets häfte ger alltså inget bra svar på frågan utan bidrar snarare till förvirringen. Vad står det på burken?  Att ställa upp en rad med krav på en produkt är ganska vanligt nuförtiden, t. ex. om det gäller livsmedel. Är mjölken färsk, homogeniserad, pastöriserad, har den rätt fetthalt, var kon frisk eller fick den antibiotika, var fodret ekologiskt odlat osv.  

Men i färgbranschen finns inte motsvarande regler. Tillverkarna behöver inte redovisa alla ingredienser i klarspråk på etiketten. De produktblad som man kan skicka efter, och som bör finnas i färghandeln, är inte heller fullständiga, och handlaren har sällan några detaljkunskaper. Linoljefärgen utgör ju ofta en tämligen liten del av sortimentet. I de speciella byggnadsvårdsbutikerna runt om i landet går det däremot förhoppningsvis lättare att få besked.  

Vad en bra linoljefärg skall innehålla  

För det första skall det sägas att det finns moderna oljefärger* av olika slag som kan vara utmärkta för målning av nya hus, och kanske också för gamla. Men de är inte »äkta«. Den linoljefärg som godtas för underhåll av byggnadsminnen etc. däremot, bör vara traditionell och av hög kvalitet. En ambitiös amatör kan därför ta lärdom av de krav som en byggnadsantikvarie ställer.  

(*En oljefärg har olja som enda bindemedel. Vegetabilisk olja, t. ex. linolja, standolja, träolja, tallolja eller sojaolja. Animalisk olja, t. ex. fiskolja.)  

De första kraven är svåra för en amatör att kontrollera, men de är desto viktigare:  Endast traditionella råvaror skall ingå. Gemensamt för så gott som alla gamla recept är att det enda bindemedlet är kokt, kallpressad linolja. »Kokningen« görs genom upphettning, luftning eller soloxidering, eventuellt med små tillsatser av torkmedel. De traditionella pigmenten är jordfärger (ockror, umbror m. fl.), kolpigment (t. ex. bensvart) samt de äldre syntetiska pigmenten (t. ex. pariserblått). Därutöver kan traditionella tillsatser förekomma, såsom bariumsulfat och gips, för spädning av kulörstarka pigment eller för att styra färgens konsistens.  

Rätt använda råvaror av hög kvalitet. Förr tillverkade målaren sin egen färg. Han kunde både bedöma råvarornas kvalitet och kompensera för deras brister. I dag måste man i stället ställa högre krav på råvarorna och tillverkningsprocessen. T. ex. skall linoljan vara gjord på mogna frön, den ska vara lagrad, ren och ljus.  

Prova och jämför

Andra viktiga egenskaper kan man undersöka själv:  En linolja med stor inträngning gör dels att färgen sitter bättre på underlaget, dels impregnerar den träet så att det skyddas mot väta. Stryk ut lite färg på en bit målarpapper och se hur oljan tränger igenom på baksidan, men också sprider sig åt sidorna. En lättrinnande färg är lätt att stryka, den får bara lite penselspår, och den tränger in i underlaget. Lite eller ingen förtunning behöver tillsättas. En färg som kräver mycket förtunning för att bli lätthanterlig innehåller troligen linolja som har låg kvalitet eller är olämpligt behandlad, dessutom bidrar förtunningen till att färgen blir mindre hållbar.  

En linoljefärg skall vara dryg, och alltså räcka till en stor yta, 10-20 kvadratmeter per liter är möjliga siffror. Det innebär att färgen bygger tunna skikt, och att det blir billigt. Tunna skikt torkar snabbt och blir följsamma vid rörelser i underlaget, samt tål slag och stötar bättre. Många tunna skikt är dessutom hållbarare än ett tjockt. En kort torktid är bra för arbetsprocessen och minskar risken för att damm förfular ytan. En lång torktid, å andra sidan, och god genomtorkning, gör att färgen hinner tränga in väl i underlaget. Omkring 24 timmar är rimligt. Tänk också på att bra ventilation och 18-20 grader ger snabbare torkning än stillastående luft med 24 grader. Förtunning kan minska torktiden, men ger också en ömtåligare färg. För mycket av vissa torkmedel kan ge skinnbildning som hindrar genomtorkning och skapar rynkor.

En bra linolja kännetecknas av liten gulning. En viss gulning i mörka hörn inomhus får man acceptera, men en färg som gulnar utomhus innehåller definitivt en linolja av låg kvalitet.  

Miljö och hälsa

En sida av målningen som jag inte har tagit upp är färgens miljöpåverkan. Vilket avfall alstras, hur mycket energi går åt och vilka risker finns vid tillverkning, transport, användning, rengöring, åldrande och borttagning. Dagens mera autentiska linoljefärger fordrar endast små tillsatser av förtunning jämfört med 1980-talets produkter. Många traditionella material och metoder ger mycket långlivade resultat, vilket är gynnsamt för miljön. Samtidigt är de gammaldags färger som måste förnyas med kortare intervall jämförelsevis skonsamma för både hantverkare och omgivning, t. ex. rödfärg och kalkfärg.  

All traditionell byggnadsvård är emellertid inte miljövänlig. Vissa avigsidor måste accepteras, för att vi ska kunna bevara unika konstruktioner, detaljer och utsmyckningar, samt upprätthålla hantverkskunnandet. Sammanfattningsvis är miljö- och hälsoaspekterna på målning så viktiga att de måste ägnas en egen artikel.  

Anders Franzén är byggnadsantikvarie med egen verksamhet i Uppsala.  __________________________________________________________________________________________

 Vad är det målat med?

 Plastfärg (akrylatfärg) löses upp av T-sprit. Doppa t. ex. en bomullspinne i sprit och gnid på färgen.  Plastfärg har en slät yta, men på nära håll ser man oftast små kratrar, speciellt där den blivit tjockt pålagd. Underlagets struktur döljs av det tjocka färgskiktet.  Plastfärg utomhus kan lossna i stora flagor, oftast mjuka. Ibland är de hårda, men mjuknar lätt vid uppvärmning. Ofta drar färgen med sig träets ytskikt.

Alkydfärg löses långsamt upp av 25-procentig ammoniaklösning. Alkydfärg har en mycket slät yta, och underlagets struktur jämnas ut något av det ganska tjocka färgskiktet.  En åldrad alkydfärg kan krackelera i rutor, »krokodilskinn«, som också kan spjälka loss från underlaget. Flagorna blir stora och spröda.  

Linoljefärg löses snabbt upp av 10-procentig sodalösning.  Ytan på väl bibehållen linoljefärg har spår efter penseln, och träets struktur kan skönjas. Där den är tjockt pålagd kan det bilda rynkor. Utomhus blir åldrad linoljefärg matt och kritar. Med tiden krackelerar den i små rutor, »ormskinn«, som vittrar ned till öar. Till slut blottas det grånande träet helt.

Utgiven i nummer:
2/1999
Författare
Anders Franzén

Byggnadsantikvarie med egen verksamhet i Uppsala.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in