• Allt om byggnadsvård....

    Här har vi samlat de flesta av våra artiklar från vår medlemstidning Byggnadskultur. Här hittar du det mesta som rör byggnadsvård.
    Bläddra ovan i våra olika kategorier.

  • Prenumerera på tidskriften Byggnadskultur!

    Som medlem får du vår tidskrift 4 ggr om året i din brevlåda

Bondhushållets trädgård - från kålgård till mormorsrabatt

Björsagården, uppförd på 1850-talet, i södra Småland. Övervuxna gångar och rundlar visar att här en gång funnits stora ambitioner och herrgårdsdrömmar.

Bondgårdarnas trädgårdar har förändrats mycket från 1700-talet till i dag, såväl till utseende som funktion. Från att ha odlat för sin överlevnad började man odla för försäljning och så småningom mest för nöjes skull. Maria Flinck berättar om odlingstraditioner som är väl värda att bevara.

Det kolorerade fotografiet från 1920-talet visar Björsagårdens trädgård i full prakt.
Inhägnad kryddgård vid gaveln på bostadshuset på Ivar Wikströms gård Avan i Byske i Västerbotten.

Trädgården har inte haft någon självklar plats i bondhushållet. En bondfamilj kunde bara anlägga en trädgård om arbetet med den passade in bland övriga sysslor på gården. Trädgården fick inte ta tid eller arbetskraft från det som gav försörjningen. I vissa trakter gav sädesodling både försörjning och rik förtjänst, till exempel i Skåne där kvinnor hade tid att både sköta trädgårdar och tillverka fina textilier. I andra trakter av landet räckte sädesodlingen till livets nödtorft, medan inkomsterna kom från skogsarbete, mjölkprodukter, hantverk eller trädgårdsodling. I Småland kunde odling av rotäkta körsbär som torkades och såldes ingå som en del i gårdens ekonomi.

I Hälsingland odlades och bearbetades lin, i Vingåker i Sörmland odlades humle till avsalu och i närheten av städer fanns avsättning för bär och tobak.

Prydnadsväxter förekom sällan i 1700-talets bondträgårdar. Först i slutet av 1800-talet blev prydnadsplanteringar mer vanliga.

Inhägnade trädgårdsland

Sverige är ett avlångt land med skiftande klimat och odlingsförutsättningar, vilket påverkat hur utbredningen av trädgårdsodling gått till och vad som varit möjligt att odla. Odlarnas urval av utsäde till vanliga grönsaker som ärter, bönor, lök och rovor har givit upphov till lokala varianter, speciellt anpassade till platsens förutsättningar.

Bondgårdarnas tidigaste odlingar för nyttoväxter var vanligen små, oregelbundna och inhägnade. Ibland hade varje gård sina egna täppor, ibland fanns en gemensam kålgård för hela byn. I Skåne anlade en del storbönder redan på 1700-talet en have, indelad i fyra kvarter. På en del platser har odlingar även funnits på gårdstomten eller på gårdsplanen.

Nyttiga växter

Beteckningar som kålgård, kryddhave, morotsland och lökland är alla synonymer för grönsaksland. Lök, kål, morot och ärter var vanliga grönsaker. Ett fåtal växter odlades till medicin: malört för människor och libbsticka för kreatur. Vitlök odlades som magiskt skyddsmedel. Man odlade hampa till rep och textilier i hamptäppan och humle till öl i humlegården. Betydelsen av ordet träd-gård är en inhägnad med fruktträd, men i Halland och Skåne innehöll trädgårdarna även pilträd som odlades för att använda till korgflätning.

De flesta äppelträd var uppdragna från kärnsådd men en del ympade träd förekom. De ympade fruktträden planterades på gårdstomten eller i kål- eller kryddgården om man inte hade en särskild fruktträdgård. Rotäkta körsbär, plommon och krikon odlades i så kallade körsbärs- eller plommonskog. Fruktskogarna liknade lövängar och låg i kanten av gårdstomten eller i ängsmark. De sköttes med slåtter, skottgallring och kontinuerlig föryngring. Fruktskogar fanns vid bondgårdar och torp i Mellansverige.

Laga skifte ger nya förutsättningar

1827 stadgades om laga skifte i hela landet. Varje bonde skulle få sin mark samlad i ett stycke och gårdarna flyttas från byn ut på ägorna. Processen pågick hela seklet ut. Samtidigt spred länens hushållningssällskap kunskaper om trädgårdsskötsel och från 1870 inrättades tjänster för länsträdgårdsmästare, vilka höll kurser, ritade planer och planterade. Under andra hälften av 1800- talet uppmuntrade hushållningssällskapen anläggning av skolträdgårdar, där barnen lärde sig odla grönsaker och ympa fruktträd. Trädgårdarna vid de utflyttade bondgårdarna såg annorlunda ut än trädgårdarna inne i byarna. Var och en kunde välja gårdens placering och planering. Förebilder var ofta prästgårdar, officersboställen och mindre herrgårdar.

Trädgården gjordes symmetrisk och placerades i anslutning till manbyggnaden, ofta med gemensam mittaxel. I mellansverige lades trädgården på baksidan om manbyggnaden medan man i Hälsingland lade gårdsplanen mellan manbyggnaden och trädgården. I nordöstra Skåne gick infarten till gården
genom trädgården och i Västerbotten placerades trädgården vid manbyggnadens gavel.

Trädgårdens placering och form verkar ha berott dels på gårdstyp och lokal tradition, dels på vid vilken tid trädgården anlades.

Nyttoodlingar i kvarter

Även om trädgårdarna under 1800-talet hade fått modernare former innehöll de fortfarande mest nyttoodlingar, men sortimentet av grönsaker och bär utökades. Matkryddor blev vanligare och man började odla namngivna fruktsorter vilka köptes från hushållningssällskapen eller lokala plantskolor.

Högstammiga äppel- och päronträd sattes i raka rader längs gångarna eller mitt i kvarteren. Bärbuskar planterades mellan fruktträden eller i ett eget kvarter. Rabarber blev populär i mitten av 1800-talet, då sockret blev billigare. Omkring förra sekelskiftet började man vid sidan av vinbär och krusbär prova på hallon och jordgubbar.

De flesta trädgårdar hade raka gångar och fyrkantiga kvarter, men från mitten av 1800- talet blev slingrande gångar och rundade kvarter populära i Skåne. I slutet av seklet gjordes osymmetriska anläggningar med gräskvarter och spridda solitärträd och blomgrupper. Förebilden var herrgårdsparken i förtätad form som anlades vid villor, borgargårdar, en del bondgårdar i nordöstra Skåne och Halland samt i enstaka fall längre norrut. De flesta bondfamiljer anlade trädgården själv men några tog hjälp av länsträdgårdsmästare eller lokala trädgårdsmästare.

Blommor och gräs till prydnad

Prydnadsplanteringar är alltid ett tecken på överflöd av ledig tid för någon att arbeta i trädgården och på pengar för att skaffa frön och plantor. Under 1800-talets första hälft började bondhustrur i Skåne plantera prydnadsväxter i sina trädgårdar och under seklets andra hälft ökade sortimentet och blomsterodlingen spreds norrut.

I Lappland sägs vilda gräs och buskar varit de enda prydnadsväxterna vid torpen på 1940- talet. En rönn eller hägg ansågs storartat.

I mitten av 1900-talet var stationsparkerna ofta förebilder i norra Sverige. I dem användes härdiga perenner och lokala material för markbeläggning.

Med mera blommor kom nya sätt att arrangera dem. Omkring 1900 planterades blommorna vanligen i lister längs mittgången, i en rundel på gårdsplanen eller i rabatter längs husväggen. I listerna sattes växterna i en gles rad. I en rundel sattes en större växt som ros eller solros i mitten. Man kunde också ha flaggstången där eller en krukväxt, solur eller spegelkula på en stolpe. Olika slags blommor sattes i cirklar omkring eller så planterades rundeln med en enda växt, till exempel trädgårdsiris, dahlia eller ringblomma.

Rabattkanterna pryddes med runda stenar, ibland vitkalkade, eller med galler av bågböjda kvistar alternativt järntrådar nedstuckna i marken. På ställen i landet där befolkningen sysslade med sjöfart lade man stora vita snäckor runt rabatterna. I Skåne hade kvarteren buxbomskanter, men längre upp i landet användes gräs, tusensköna, pärlhyacint och vintergröna som kantväxter. Gångarna mellan trädgårdskvarteren bestod i början enbart av trampad jord. Ibland lade man ut bräder att gå på när marken var våt. Omkring 1900 började man lägga sand eller fint grus på gångarna som krattades varje lördag.

Gräsmattor till prydnad var en nyhet i slutet av 1800-talet. Det fanns inga färdiga gräsfröblandningar utan bönderna i Halland sådde frö av fodergräs. Hur man gjorde i
andra delar av landet är inte känt, men på herrgårdar hade man tidigare tagit tuvor av fint ängsgräs och med en träklubba bankat fast mot jorden där man ville ha en fin gräsyta. Gräset fick växa högt och slogs med lie till hö. Först när hästarna ersatts av traktorer en bit in på 1900-talet köpte man gräsklippare.

Träd och buskar

Prydnadsträd blev vanligare i slutet av 1800-talet. De kunde planteras som en allé längs infarten till gården, ett trädpar vid grinden, några träd i rad runt gårdsplanen eller ett träd i mitten. I Skåne kunde gårdsträdet vara en valnöt, i mellansverige päron, ask, lind, lönn eller oxel och längre norrut användes björk. I trakter där man hamlade träden i ängarna gjorde man likadant med träden i trädgården.

I trädgårdar med gräsmattor planterades solitärträd. Barrträd blev moderna i slutet av 1800-talet och även bönder planterade lärkträd eller silvergran. Träd med hängande växtsätt eller röda blad var också populära t ex hängbjörk, hängask eller blodbok.

Vid bondgårdar anlades uteplatser med syrenhäck omkring kallade lövsal eller berså. I Skåne var de nedsänkta och kallades kaffegrottor. De omgavs av låga stenmurar och dekorerades med egendomligt formade grottestenar.

Syrener har sedan mitten av 1800-talet varit den populäraste prydnadsbusken på bondgårdar. De var tillsammans med sibirisk ärtbuske och gran de vanligaste växterna till klippta häckar. Granhäckar gav ett nödvändigt skydd åt fruktträd i kalla områden, från Värmland och norrut.

Rationalisering och modernisering

Körsbärs- och plommonskogar motarbetades av länsträdgårdsmästarna, som ansåg att ymp ade träd gav bättre frukt och större skörd. Eftersom man samtidigt övergav ängsskötseln till förmån för vallodling slutade man sköta fruktskogarna. Humlegårdar, liksom lin- och hampodling lades också ner när import gjorde odlingen olönsam.

Under 1900-talets första hälft ökade efterfrågan på grönsaker, frukt och bär hos städernas växande befolkning. Inte bara handelsträdgårdsmästare utan även bönder satsade på odling för avsalu. Vid mitten av århundradet specialiserades lantbruket och större enheter bildades. Det förändrade bondgårdarnas planering och trädgården blev en del av bostaden snarare än av jordbruket. Städernas villaträdgårdar blev förebild för form och innehåll.

Efter andra världskriget blev klippt gräs matta en dominerande del även i bondgårdarnas trädgårdar. Sandgångar, odlingsland och blomlister lades igen men man planterade fler blommande buskar. Trädgårdarnas spjälstaket byttes mot järnstaket eller häckar. Ett litet köksland brukade finnas kvar för grönsaker till eget bruk.

Torpromantik

De senaste decennierna har snabbtåg och datorer gjort det möjligt för dem som arbetar i städer att bosätta sig på landet. Många övergivna små bondgårdar har också blivit sommarnöjen. De nya innehavarna har moderniserat trädgårdarna enligt egna önskemål och ideal – en förverkligar sin drömträdgård medan en annan vill ha lättskött.

Ibland behålls gamla växter, men inte sällan rivs mycket bort. Samtidigt sprider trädgårdstidningar romantiska men ohistoriska idéer om gamla torpträdgårdar med överdådiga rabatter fulla av mormorsväxter.

Ett nytt ideal är att odla sin egen mat, inte av ekonomiska skäl men för smakens skull och för miljöns. Också gamla växtsorter, både frukt, grönsaker och blommor, väcker nytt intresse. Odlingar för lokal avsättning av speciella grönsaker, kryddväxter, bär och lokala fruktsorter skulle kunna bli en framtida nisch för bondgårdarnas trädgårdar.

För den som vill bevara de historiska strukturerna och växterna i sin gamla trädgård kan det var svårt att få hjälp. Några länsmuseer har kunnig personal som kan ge råd, men alla borde ha det. De skulle behövas fler lättillgängliga beskrivningar av lokala traditioner, för att uppmärksamma lokala drag i trädgårdarna innan de försvunnit.

Författare
Maria Flinck
är trädgårdshistoriker, trädgårdsantikvarie och författare.
logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas