Vems historia ska vi berätta?

Kategori: Bebyggelsehistoria

Mitt i den ursprungliga anläggningen från 1887 ligger den rivningshotade köks- och tvätteribyggnaden. Den har inte bara ett stort kulturhistoriskt värde i sig, utan betyder också mycket för helheten. Fotograf/Illustratör: Erika Hedenskog

Mentalsjukhuset Marieberg i Kristinehamn hotas av rivning. Sjukhusområdet är unikt för Sverige, det är bara här som alla de ursprungliga byggnaderna från 1887 finns kvar. De berättar en omistlig del av vår historia som inte får glömmas bort, menar Ingela Broström, som deltagit i ett seminarium om bevarandet av mentalvårdens byggnader.

De mycket små fönsterrutorna är typiska för mentalsjukhusen. Fotograf/Illustratör: Ingela Broström

Inspärrning på dårhus eller sluten psykiatrisk vård: orden i sig visar hur sättet att ta hand om de psykiskt sjuka har skiftat genom åren, från förvaring till vård, från hopplöshet till hopp om tillfrisknande. Men gemensamt för alla tider är att mentalpatienterna har hört till samhällets bortglömda, de som har levt sitt liv på skuggsidan. Och samma sak gäller alldeles uppenbart också de institutioner där de har vistats.

Från hospital till mentalsjukhus

I äldre tid var hospitalen ett slags allmänna vårdanstalter för dem som behövde långtidsförvaring, framför allt de obotligt sjuka och - för att använda den tidens språkbruk - dårarna. Men på 1820-talet förändrades hospitalsvården. De mindre hospitalen lades ned och vården koncentrerades till ett antal större så kallade centralhospital. Samtidigt rensades all annan vård slutgiltigt ut, och bara de sinnessjuka blev kvar. Nu uppträdde också begreppet sinnessjukdom för första gången i Sverige. Med det följde ett nytt synsätt, där dårhusen blev sinnessjukhus och där målet inte längre var att förvara patienterna utan att bota dem.

1800-talets stora sjukhusbyggen

På 1850-talet ställdes sinnessjukhusens byggnader under debatt. Det blev startskottet för en omfattande nybyggnadsverksamhet som pågick under hela 1800-talet. Först ut i en lång rad moderna, storskaliga och rationellt planerade sinnessjukhus var Stockholms hospital vid Konradsberg 1855-61. Här var standarden oerhört hög, med finesser som centralvärme och bättre hygieniska förutsättningar än vid dåtidens kroppssjukhus. Villkoren för dem som levde i en sådan miljö var betydligt bättre än i samhället utanför - ett sjukhus som Konradsberg var en exklusiv miljö för sin tid.

Bland 1800-talets nya, stora hospital byggdes en del som sammanhängande komplex, andra var uppdelade i flera separata byggnadskroppar. Men överallt var situationsplanen symmetrisk med byggnader för administration och ekonomi i mittaxeln, flankerade av avdelningar för män respektive kvinnor. Vid sinnessjukhusen rådde en sträng uppdelning, där könssepareringen var den första och viktigaste. Sedan delades patienterna upp efter tillstånd: från de lugna som placerades närmast anläggningens centrum, till de svårt oroliga och osnygga, som inkvarterades i celler i sjukhusets periferi. En viktig del av konceptet var de omgivande parkerna, som inte bara gav frisk luft och kroppsrörelse; de bidrog också till att göra sinnessjukhuset till en sluten värld, där häckar och staket skärmade av anläggningen från omvärlden.

Mariebergs sjukhus

Precis så ser det ut vid Kristinehamns hospital från 1887, eller Mariebergs sjukhus som det har hetat sedan benämningen hospital avskaffades på 1930-talet. För ritningarna svarade Medicinalstyrelsens egen arkitekt Axel Kumlien, som lär ha ritat i genomsnitt ett sjukhus eller hospital per år under trettiofem års tid! Sjukhuset är i hög grad typiskt för sin tid, en rad palatsliknande byggnader med röda tegelfasader, välvda fönster och murad dekor, symmetriskt grupperade kring en rymlig innergård.

I hospitalskyrkan kan man fortfarande uppleva samma miljö som de 1800-talspatienter som var friska nog att närvara vid söndagsgudstjänsterna. Annars har husen genomgått en del förändringar sedan de byggdes, något som här snarast är en poäng. I de flesta fall har tilläggen passats in fint i helheten, men den som tar sig tid att läsa fasadernas språk får ändå veta mycket om mentalvårdens utveckling. Vid sekelskiftet 1900 betraktades det inte längre som humant att förvara de oroliga patienterna i celler. Därför tog man 1904 upp större fönster i cellflyglarna, och celler och smårum slogs samman till större övervakningssalar där de sjuka inte behövde lämnas ensamma.

Men 1900-talet förde också med sig en accelererande överbeläggning vid mentalsjukhusen. År 1900 fanns knappt 5 000 mentalpatienter vid svenska hospital, på 1940-talet hade siffran stigit till 30 000. 1904 byggdes två stora mans- och kvinnopaviljonger vid Marieberg, och på 1940- och 50-talen byggdes de ursprungliga flyglarna på med ytterligare en våning, samtidigt som nybyggnationen i yttre delen av parken fortsatte. Men om 1880-talet hade sett palatsbyggnaden som ett ideal var det nu drömmen om det vanliga livet som hägrade. Paviljongerna från 1950-talet strävar efter att se ut som vilka svenska hyreshus som helst. Och 1970-talets centrumanläggning liknar ett vanligt stadsdelscentrum med servicefunktioner och butik, där patienterna själva skulle kunna gå och handla - ett viktigt steg på vägen mot livet utanför anstalten.

Representativt och unikt

Marieberg är i hög grad representativt både för det sena 1800-talets nybyggda storhospital och för mentalvårdens senare utveckling. Men det är också unikt i Sverige genom att det bara är här som alla de ursprungliga byggnaderna finns kvar. På alla andra mentalsjukhus från den här tiden har den ursprungliga köks- och tvätteribyggnaden rivits, det är bara på Marieberg den är bevarad.

Det framhöll arkitekturhistorikern Eva Nodin från Högskolan på Gotland vid ett seminarium som hölls i Kristinehamn i början av november. Arrangörer var Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen i Värmlands län, och ämnet var bevarandet av mentalvårdens byggnader i allmänhet och Marieberg i synnerhet. För nu hänger rivningshotet över Marieberg.

Hotet mot Marieberg

När avvecklingen av den slutna psykiatriska vården började på 1990-talet lades mentalsjukhusen ned i rask takt. På många håll har det gått bra att fylla de överblivna sjukhusbyggnaderna med nya verksamheter, men i Kristinehamn har det visat sig svårt. Därför har landstinget i Värmland sökt och beviljats rivningslov för en av byggnaderna, dessvärre just den unika köksbyggnaden från 1887. I nästa steg planerar man att riva huvudbyggnaden.

- Om Marieberg nu står inför sin rivning gäller det att riva klokt, säger professor Anders Åman, specialist på vårdbyggnadernas arkitekturhistoria. Då är det inte den ursprungliga, centrala delen av anläggningen man borde ta först; den som är den mest distinkta och som har det största värdet som historisk kvarleva. I stället borde man börja med det som ligger runtomkring, så att man inte står där med spridda rester.
Den uppfattningen delas av Kristinehamns stads-arkitekt, Boje Hultman, som annars välkomnar en förnyelse på Marieberg med ett tillskott av villor och radhus i utkanten av den attraktiva strandmiljön vid Vänern.

Det brådskar

Länsantikvarie Göran Wettergren och hans medarbetare gör vad de kan för att hejda rivningen. För att få en chans att hitta nya verksamheter i husen har länsstyrelsen utnyttjat kulturminneslagens möjlighet att under sex månader förhindra rivningen genom ett så kallat interimistiskt förbud. Men det brådskar. Snart går tidsfristen ut, och landstinget ser ingen anledning att ändra sina planer trots att man så sent som 1996 träffade en överenskommelse med Kristinehamns kommun om att byggnaderna skulle bevaras. Man har försökt fylla lokalerna, men det har inte gått. Och att ställa i ordning huvudbyggnaden menar landstinget skulle bli för dyrt, hyrorna skulle bli alldeles för höga. Köket ser man överhuvudtaget ingen möjlighet att använda till något alls.

På Västfastigheter i Uddevalla, som förvaltar Restads före detta mentalsjukhus i Vänersborg, ser man det på ett annat sätt.
- Vi skulle ge mycket för att ha haft vår köksbyggnad kvar, säger Västfastigheters Paul Nordholm. Hos oss finns ett klart behov av just den här sortens lokaler, med större och annorlunda ytor.
Han berättar också att man på Restad för närvarande har en sjuttioprocentig beläggning av hyresgäster. Att skapa liv och rörelse i ett gammalt mentalsjukhus är ingen omöjlighet.

Vems historia ska vi berätta?

Slutet är alltså hotande nära för Marieberg. Samtidigt är det två funderingar som inte vill släppa taget. Den första är att det just nu är brådskan som är sjukhusets största fiende. Den andra är tanken på landets alla militära kasernetablissemang, som är många gånger fler än mentalsjukhusen och lika stora, spridda och underhållskrävande. Men som mer eller mindre överallt har fått bli kvar och som har visat sig bli attraktiva och användbara lokaler för det mesta. Inte mindre än nio av dessa kasernetablissemang är skyddade som byggnadsminnen. Tillsammans representerar de en rad olika tidsskeden och byggnadsideal.
S:t Sigfrids sjukhus i Växjö är däremot det enda mentalsjukhus som byggnadsminnesförklarats. På flera andra håll har fråga om byggnadsminnesförklaring väckts, men inte kunnat genomföras.

Det är inte bristen på kulturhistoriskt värde som har avgjort. Snarare känns det som om just mentalsjukhusen är ett slags Svarte Petter som ingen vill bli sittande med på hand. Där de militära etablissemangen representerar ordning, disciplin och makt, representerar mentalsjukhusen snarare skam, utanförskap och kaos. Men det är en historia som också måste berättas.
En av talarna vid seminariet i Kristinehamn var Kalle Röösth från Riksförbundet för social och mental hälsa, som tillbringat många år av sitt liv som patient på Ulleråkers sjukhus. Och av alla röster är det hans som dröjer kvar:
- Vi måste bevara mentalsjukhusen, så att vi inte glömmer hur det var!

Utgiven i nummer:
4/2004
Författare
Ingela Broström

Byggnadsantikvarie och ordförande i Svenska Byggnadsvårsdsföreningen.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas