Urspårat kulturarv?

Kategori: Bebyggelsehistoria

Järnvägens kulturmiljöer är under omvandling. När SJ bolagiserades fick Banverket ta över förvaltningen av de järnvägsbyggnader som inte ansågs ha kommersiellt värde. Samtidigt uppmanades de av regeringen att skyndsamt »avveckla« de byggnader som inte längre behövdes för järnvägsdriften. Rasmus Axelsson berättar här om ett kulturarv som spårat ur.

Mellan 2005 och 2008 gjorde Banverket sig av med omkring 450 byggnader, varav mer än 80 procent revs. Byggnaderna har ansetts vara i för dåligt skick och utsatta för buller samtidigt som det funnits problem med el- och trafiksäkerhet. Dessutom har husen ansetts hindra framtida utbyggnader av järnvägen. Grävskopan har gått före bevarandet, men samtidigt som Banverket rev för fulla muggar engagerades Riksantikvarieämbetet för att inventera byggnader och peka ut kulturhistoriskt intressanta objekt. Inventeringens rapport »Kulturvärden längs spåret – Banverkets avvecklingsprojekt« gavs ut 2008. Den bestod av en inledande textdel som beskrev inventeringens syfte och metod, därefter följde bilder på järnvägsbyggnader från nästan hela landet som skulle avvecklas. För den som jag själv är seriöst intresserad av järnvägens kulturmiljöer var textdelen alltför tunn. Bilddelen höll ojämn kvalitet – ibland visades en byggnad som skulle rivas, ibland beskrevs ett enskilt hus kulturvärden, ibland refererades till länsstyrelsens remissvar och alltför ofta saknades koppling mellan de hus som visades och texten. Rapporten gav en dålig översikt över avvecklingsobjekten, den svarade varken på vad som ska avvecklas eller hur beståndet av järnvägsbyggnader ser eller har sett ut i landet. Inte heller redovisade den vilka byggnader som ansetts vara kulturhistoriskt värdefulla. Rapporten tycks inte ha använts som ett redskap för Banverket – de har istället arbetat utifrån inventeringens råmaterial. Rapporten kan beställas från Sveriges järnvägsmuseum.

I början av 2009 återstod 650 byggnader att avveckla. I Banverkets regleringsbrev för 2009 angavs att »fastigheter och anläggningar som inte är nödvändiga för järnvägsverksamhet [...] ska avvecklas genom försäljning eller överföring till annan statlig myndighet« Trots regleringsbrevet antog man fortsatt att omkring 80 procent av husen kommer att rivas. Riksantikvarieämbetet begärde i slutet av 2009 att de hus som pekats ut som kulturhistoriskt värdefulla skulle avföras från listan över avvecklingsobjekt, men i skrivande stund säger de sig inte vara aktivt inblandade i arbetet. Under de senaste åren har Statens fastighetsverk (SFV) utrett hur statens kulturhistoriska fastighetsbestånd ska förvaltas i framtiden. I 2009 års kulturfastighetsutredning konstaterade SFV att det i Banverkets byggnadsbestånd, som visserligen inte hade utretts av SFV, fanns objekt som skulle kunna visa på viktiga delar av vår ekonomiska utveckling. Av de närmare 500 byggnader som SFV då föreslog att staten skulle förvalta i framtiden, hade bara en anknytning till järnvägen. I sommar kommer en ny utredning som sägs ska inkludera en del av avvecklingsobjekten. Den 1 april 2010 slogs Banverket ihop med Vägverket. Den nya myndigheten Trafikverket fick då ansvaret för över 1000 mil järnvägar i Sverige, men uppdraget att göra sig av med de »onödiga« järnvägbyggnaderna saknades nu i regleringsbrevet. Trafikverket fortsätter ändå i samma gamla spår och i dagsläget finns drygt 430 byggnader kvar på avvecklingslistan – projektledaren Mats Nordblad räknar med att vara helt klar år 2013.

Längs järnvägssträckan Frövi-Avesta-Krylbo ligger Dagarns station som invigdes år 1900. Byggnaderna ritades av SJ:s chefsarkitekt Folke Zettervall och bör ha använts för järnvägsändamål fram till 1970-talet. En privatperson hyrde 1977 stationshuset på så kallat rivningskontrakt, som sedan blev tillsvidarekontrakt. År 2005 sa Banverket upp kontraktet då de tänkte riva byggnaderna för att i framtiden slippa åtgärda det buller som tågen orsakar. Elsa Notstrand, arkitekt och dotter till hyresgästen, inledde då en beundransvärd kamp för att rädda den välbevarade anläggningen. Hon ansökte om att stationshuset, avträdet och bagarstugan skulle förklaras som byggnadsminne för att därigenom avvärja rivning i ett första skede – den närbelägna banvaktstugan från samma epok revs mycket riktigt något senare. Efter många turer övertygade hon Banverket att sälja husen på anbud med villkoret att man i detaljplan förbjuder ägaren att använda dem som bostad – detta är troligen det enda sättet som garanterar att Banverket slipper bullersanera fastigheten.

Elsa vann anbudet och arbetade själv fram underlaget till detaljplanen som vann laga kraft i juni 2009. Planen anger att de äldre byggnaderna är särskilt värdefulla enligt 3 kap 12§ i Plan- och bygglagen, att de inte får rivas eller byggas till och att ursprungliga tekniker ska användas vid åtgärder på exteriörerna samt att ändring av planlösning och exteriör kräver bygglov. Planen skyddar också det parklika området vid anläggningen samt nämner den teknikkur i betong som i slutet av 1960-talet gjorde det möjligt att fjärrstyra stationen. I praktiken gjorde den de äldre byggnaderna överflödiga ur järnvägens perspektiv. Trots att både byggnadsminnesansökan och detaljplanen tog mycket tid och energi i anspråk, var Elsa nära att köpa ett vattentorn längs Inlandsbanan för att det inte skulle rivas – det blev istället bevarat genom andra krafter. Hon skulle gärna hjälpa till mer i det övergripande perspektivet, för Elsa anser som så många andra att Banverket/Trafikverket har gått för fort fram och rivit för stor del av avvecklingsobjekten. Hon tycker helt enkelt att det är en skandal att så landsomfattande kulturvärden fått gå till spillo – Riksantikvarieämbetet borde ha agerat kraftfullare! Byggnaderna vid Dagarns station är vackert patinerade och har enkel standard, men skiffertaket är det enda som Elsa anser behöver åtgärdas akut. Hon avser inte använda byggnaderna själv, utan kommer att söka efter en intresserad hyresgäst eller köpare.

Jag imponeras över Elsa Notstrands engagemang som fick Dagarns station bevarad för framtiden. Samtidigt inser jag att allmänheten inte alltid har kunskapen och pengarna för att kunna ta fram de detaljplaner som skulle kunna rädda en del av vår byggda järnvägshistoria. Jag må vara luttrad och cynisk, och jag väntar mig inga under av den ovannämnda utredningen som kommer i sommar. Jag anser att järnvägens systematiska byggande efter typritningar kräver att man vid urvalet av vad som ska bevaras eller rivas, först bildar sig en uppfattning om det totala beståndet, såväl historiskt som idag. En sådan strukturerad helhetsbild saknas för Sverige men jag hoppas kunna hjälpa till att skapa den. Jag önskar ett mer fullständigt digitalt register över landets alla järnvägsbyggnader, men uppgiften är enorm. Min egen i viss mån inaktuella lista över Trafikverkets avvecklingsobjekt finns numera under adressen www.brakulturmiljo.se/rivning

Utgiven i nummer:
2/2010 
Författare
Rasmus Axelsson

Pappaledig lokförare och byggnadsvårdare.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in