Tingshusen - en väg till kulturhistorien

Kategori: Bebyggelsehistoria

Tingshusen är en av samhällets viktigaste byggnadsgrupper, men kanske mindre uppmärksammad än kyrkor och skolor. Den rikstäckande inventering som nu genomförs tecknar bilden av en rik, mångfasetterad och mycket spännande samling byggnader. De kan berätta om arkitekturens och samhällets förändringar från 1700-talet till vår tid.

Under 1700- och 1800-talen hade så gott som varje härad ett eget tingshus och många av dem finns fortfarande bevarade. Även i sekelskiftets spirande järnvägssamhällen utgjorde tingshuset en viktig institution. Bredvid järnvägsstationen och det nybyggda kommunhuset var det en byggnad av dignitet. Många nya tingshus tillkom också på det optimistiska femtiotalet och de utgör idag lysande exempel på den tidens detaljrika funktionalism. Tillsammans erbjuder byggnaderna en möjlighet att studera och jämföra framväxten av den offentliga byggnadstyp som förekommer över hela landet. Vi tycker det är dags att ställa oss frågan vilka kulturhistoriska värden tingshusen besitter.

Tinget på landet

År 1734 kom den lag där det för första gången föreskrevs att varje härad skulle uppföra ett eget tingshus. Enligt lagen skulle huset inrymma en »stufva så stor, som tarfvas och två kamrar« och det var bönderna i häradet som var skyldiga att uppföra och underhålla byggnaden. Lagens genomslag varierade stort över landet och vissa härader fortsatte att hålla ting på gästgiverierna eller på större gårdar.

De tingshus som är uppförda under 1700-talet och större delen av 1800-talet ligger med få undantag på landsbygden. De allra flesta förlorade sin ursprungliga funktion redan vid sekelskiftet och byggdes då om till privatbostäder. Ett fåtal tingshus övertogs av lokala hembygdsföreningar och fungerar idag som museer.

Högt belägna invid gästgiveri och landsväg utgör dessa byggnader än idag ett betydelsefullt inslag i landskapet. De är i regel timrade i en våning och har iklätts locklistpanel med fint arbetade detaljer. Liksom prästgårdar och militära boställen från samma tid har de här tingshusen en traditionell salsplan. Intill några av dem finns separata arkiv- och häktesbyggnader vilka ofta är placerade likt flygelbyggnaderna till en herrgård.

De tingshus som blivit bostäder ägs av privatpersoner och i regel är det bara salsplanen som talar om byggnadens tidigare funktion. Bevarandeproblematiken i de här fallen handlar mer om att öka medvetandet om byggnadens historia än att förhindra rivning. Med ganska enkla medel kan antikvariska myndigheter lyfta fram tingshusets bakgrund, till exempel genom informationsskyltar.

Sammanslagningar och nybyggnad

I slutet av 1800-talet slogs många härader samman till större tingslag som byggde gemensamma tingshus i de nya tätorter som växte fram. Perioden 1880-1920 utgör en expansiv nybyggnadsfas och en stor del av landets cirka 330 bevarade tingshus tillkom under detta tidsskede. Det är en homogen grupp av arkitektritade byggnader som präglas av tidens rådande stileklekticism, ofta med dominerande inslag av nationalromantik och jugend.

År 1910 uppförde exempelvis Norra Vedbo härad sitt nya tingshus i Tranås, som då var en expansiv handels- och industristad vid östra stambanan. Huset placerades vid Svartåns strand i utkanten av samhället och liksom de flesta tingshus från samma epok förlades det i närheten av järnvägsstationen. Arkitekt var Lars Kellman, som ritade flera domstolsbyggnader i framförallt Västsverige. År 1991 slutade Eksjö tingsrätt att använda Tranås som tingsställe och sedan dess äger ett kommunalt bostadsbolag huset, som idag används som musikskola. I den gamla tingssalen håller man bland annat konserter.

Sekelskiftets tingshus är sällan hotade av rivning. Dels utgör de i sin monumentalitet ett av stadens landmärken, dels förknippas de ofta med den moderna stadens födelse och har på så vis stort symbolvärde. De byggnader som inte längre används som domstol rymmer vanligen en verksamhet som vänder sig till allmänheten, exempelvis bibliotek, församlingshem eller kommunal förvaltning. När tingshuset får en ny funktion händer det att ovarsamma ombyggnader utplånar alla interiöra spår av den tidigare domstolsverksamheten. Det är till exempel få tingssalar som är bevarade i sin nationalromantiska prakt, med väggmålningar och deviser av typen »Land skall med lag byggas«.

En ny användning behöver dock inte innebära att kunskapen om tingshuset och häradsrätten försvinner. I många små och medelstora svenska städer vet människor fortfarande var sekelskiftets tingshus är beläget, även om häradsrätten flyttade därifrån för trettio år sedan. Det är viktigt att bevara byggnadsdetaljer som kan berätta något om husets ursprungliga funktion.

Ett exempel på en sådan detalj är tingsklockan, som det vare sig är svårt eller kostsamt att behålla.

Ny lag , ny stil

De flesta tingssalar i sekelskiftets tingshus byggdes om som en följd av en ny rättegångsordning 1948. Den medförde bland annat att åklagare och advokater fick särskilda bord i tingssalen och i enlighet med den funktionalistiska andan inreddes salarna med lätta möbler och ljusa träslag. Nationalromantikens ornerade takbjälkar kläddes i slät panel och flera häradsrätter lämnade sina tunga stenhus för att flytta in i funktionssepararerade nybyggen.

När Falköpings stad år 1954 lades under landsrätt och slogs ihop med Vartofta och Frökinds domsaga, flyttade häradsrätten från Tidaholm till ett nytt tingshus i Falköping. Huset, som ritades av Stockholmsarkitekten Per Rundberg, används fortfarande av Falköpings tingsrätt. Mycket tack vare en hängiven lagman har den ursprungliga inredningen med små undantag bevarats. Liksom många andra tingshus från denna period uppvisar byggnaden i Falköping en rikedom av naturmaterial, vackra smidesdetaljer och underfundiga planlösningar.

Lokalpressen, som recenserade nybygget vid invigningen, hävdade att det nya tingshuset öppnade dörren till en ny epok. När funkishusen uppfördes var de verkligen nydanande och med tidens mått mätt väl anpassade till domstolens behov.

Funktionalisterna byggde i sitt tycke flexibla tingshus där verksamheten kunde växa genom en tillbyggd byggnadskropp eller upp på den oinredda vinden. Numera är det snarare så att tingsrätterna krymper i omfång och då är byggnadskropparna med separata funktioner svåra att anpassa till ny verksamhet. Den stora tingssalen är överdimensionerad, eftersom antalet åhörare vid förhandlingar har minskat kraftigt och behovet av flera, mindre tingssalar är svårt att tillfredsställa.

Det finns omkring trettio funktionalistiska tingshus i hela landet och de flesta är fortfarande domstolsbyggnader. Idag är det framför allt tingssalarna i dessa byggnader som står i tur att förändras. Ett av riksinventeringens syften är just att belysa de värden som även det modernistiska byggnadsbeståndet besitter.
Ett mindre antal tingshus uppfördes under 1960-talet, då en omfattande reform av hela domstolsorganisationen diskuterades. Reformen genomfördes den 1 januari 1971, då häradsrätterna ombildades till cirka 100 tingsrätter.

Ägande och förvaltning

Allt sedan 1734 års lag hade tingshusen uppförts och bekostats av häradsinvånarna själva, med viss statlig kontroll. Men år 1971 övergick ansvaret för lokalhållningen till Byggnadsstyrelsen, som gjorde sig av med en stor del av tingshusen. I samband med tingsrättsreformen gjorde Riksantikvarieämbetet en brandkårsutryckning för att dokumentera de byggnader som staten skulle sälja ut.

När Byggnadsstyrelsen avvecklades år 1993 övergick ägandet av tingshusen till det nybildade statliga bolaget Vasakronan. Då övertog också Domstolsverket ansvaret för tingsrätternas lokalförsörjning. Under de senaste åren har Vasakronan i sin tur sålt många domstolsbyggnader till privatägda fastighetsbolag och idag är ägarbilden mycket splittrad.

Domstolsverkets uppdrag är att finna lokaler som är ekonomiskt effektiva och fungerar praktiskt. Domstolens läge på orten och lokalernas identitet betonas också i målsättningen, men av naturliga skäl är det i första hand ekonomi och nyttighet som framhålls. I Domstolsverkets ögon är det perfekta tingshuset en byggnad som enkelt kan anpassas till nya verksamheter om domstolens lokalbehov skulle minska. Det åligger inte myndigheten att tillvarata domstolsbyggnadernas kulturhistoriska värden.

Alltsedan 1800-talets slut har antalet underrätter kontinuerligt minskat och sedan 1920-talet har jämförelsevis få tingshus nyuppförts. Domstolsväsendets rationalisering är en viktig orsak till att tingshusens historia nu sammanställts inför framtiden. Syftet är att sprida kunskap och väcka intresse för domstolsbyggnadernas utveckling.

Fakta

Dokumentationen av tings- och rådhus i Sverige initierades för tio år sedan av Domstolsverket. Idag finansierar Institutet för rättshistorisk forskning hela projektet, som leds av professor Kjell Åke Modéer vid Lunds universitet. Tre personer arbetar för närvarande med dokumentationen av byggnader och domsagohistorik: Eva Löfgren och Ylva Blank, båda bebyggelseantikvarier, samt Elsa Trolle, jurist och rättshistoriker. Under 1999 beräknas dokumentationen bli avslutad och från och med år 2000 kommer materialet att börja publiceras.

Utgiven i nummer:
4/1999
Författare
Ylva Blank, Eva Löfgren

Ylva Blank och Eva Löfgren är båda bebyggelseantikvarier.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in