Tänndalens Turisthotell

Kategori: Bebyggelsehistoria

Tänndalens turisthotell. Fotograf/Illustratör: Johan Loock

I Tänndalen i Härjedalen finns ett slumrande minne från den tid då turismen skapade nya resmål. Med bussars hjälp fann här stora skaror semestrande skidåkare ospårade marker och vilade ut på det nybyggda turisthotellet. Återupptäckandets glädje anas bakom denna artikel av Johan Loock, som har sett ett stycke oförfalskat 1960-tal.

Heltäckning, teak och konstläder daterar inredningen. Fotograf/Illustratör: Johan Loock

Modernismens miljöer i det svenska folkhemmet har lyfts fram i flera sammanhang på senaste år, inte minst i tv-serien K-märkt. Ofta har miljöer med koppling till bilen och fritiden uppmärksammats som särskilt tidstypiska och med extra stark nostalgifaktor.

Om man som antikvarie sedan har turen att "upptäcka" en slumrande miljö av just det slaget är det lätt att bli engagerad. Möjligheterna känns till en början obegränsade, men ganska snart blir det tydligt att det finns åtskilliga problem. Problem som har att göra med ekonomi, estetik och ett långsiktigt bevarande.

I Tänndalen i västra Härjedalen invigdes vid årsskiftet 1964-65 Tänndalens Turisthotell, idag Hotell Tänninge. Byggherre var resebyrån Club Continental i Stockholm med direktör Tore Bejmert. Tore och Gunborg Bejmert satsade stort på charterresor med buss och arrangerade redan från starten 1950 bussresor sommartid till utlandet. År 1952 gick första vinterresan till Härjedalen med resor de följande åren till bland annat Funäsdalen och Ramundberget.

En tid för resor

Makarna Bejmert ville vid sidan av researrangemangen etablera en mer permanent verksamhet i Härjedalen och sökte efter en lämplig tomt att bygga ett fjällhotell på. När Tänningegården gick i konkurs 1962, såg de en möjlighet att förverkliga planerna. Tänningegårdens timrade stugor hade fungerat som hotell sedan 1930-talet och lämpade sig väl som annex till det nya hotellet, som byggdes intill.

Arbetet med det nya moderna turisthotellet påbörjades 1963. Huset byggdes i fem våningar med varmgarage med plats för 15 bilar insprängt under marken. Arkitekt var Per Ekmark, E-N-A Byggkonsult AB. Den i förhållande till omgivningen ganska brutala betongarkitekturen har detaljer som gör intrycket mjukare. Byggnaden har solaltaner, sadeltak och ett utkragat parti med panoramafönster, klätt med träpanel.

När hotellet slog upp portarna julen 1964, välkomnades gästerna av värdparet Emmy och Alfred Norberg. Tänndalens Turisthotell med annexet Tänningegården hade plats för ca 160 gäster, och var ofta fullbelagt. Hotellet hade öppet säsongvis och inkvarterade många turister som rest upp med Club Continentals långfärdsbussar. En buss fanns alltid parkerad vid hotellet och kunde nyttjas för gratis utflykter i omgivningarna. Under vinterns skidresor användes ofta bussen för utresan från hotellet med skidorna instuvade i bussen. Hem tog sig turisterna med skidorna fastspända på fötterna.

Restider

I en av Club Continentals turistbroschyrer inför vintersäsongen 1964-65, presenteras bussresorna från Stockholm till Härjedalen. Resorna avgick från Stockholm på lördagskvällarna. Återresan skedde på söndagen en vecka senare. I priset ingick själva resan, helpension på hotellet och utflykter med matsäck. Lägsta priset i dubbelrum med dusch och toalett i nya hotellet, "billiga veckor", var 260 kr. En 14-dagars julresa 1964 kostade 620 kr i dubbelrum. I reseutbudet 1964 fanns dessutom bland annat särskilda "husmodersveckor", då barn under sex år hade fri kost och logi. För alla resenärer fanns några goda råd inför fjällresan:

GODA RÅD!
Medtag skidor (kan Ni inte åka, lär vi Er den konsten). Glöm ej stavar och bindningar samt termosflaska att ha kaffe i på utflykterna.
Klä Er sportklädda, skidpjäxor eller grövre skodon, varma kläder. I de flesta fall värmer solen bra här uppe, men även den kan ta semester ibland. Om Ni använder solglasögon medtag sådana - ljuset från snön är mycket starkt. För kvällsbruk bör Ni ta med några lätta kläder och skodon, särskilt om Ni önskar vara med på dans m. m. Men tag ej någon högtidsdräkt, den får Ni ingen användning för. Glöm ej ansiktsmasken för maskeraden! Eljest finnes butiker här uppe, som säljer alla tänkbara varor. Ni kan med andra ord få allt här. Glöm bara inte det viktigaste. det goda humöret !"
Ur Till Härjedalsfjällen med Club Continental
(Nordiska Tryckeri AB 1964)

Hotellets välbevarade och tidstypiska inredning ger byggnaden en stark atmosfär av 1960-tal. Tänndalens Turisthotell var vid sidan av inkvartering för turister länge ett omtyckt dans- och nöjespalats med dans flera kvällar i veckan till levande musik. Vissa kvällar var det allmän dans, vissa enbart för hotellets gäster. Den stora danslokalen, eller "gillesstugan", är den mest utmärkande interiören i hotellet med scen, läktare, soffor klädda med rött konstläder, matlaserade väggar och i taket en stjärnhimmel. Gillesstugan hade plats för 400 dansande och 100 sittande på läktaren. I anslutning till läktaren når man två barer, den ena från början läskedrycksbar, den andra cocktailbar.

På andra våningen ligger den stora matsalen med plats för 250 gäster, samt en liten för mindre grupper. Ville man som gäst äta något grillat, fanns i hotellet en särskild grillbar. I det stora sällskapsrummet, det s. k. kopparrummet, är taket klätt med kopparplåt. Här fanns möjlighet att spela spel, titta på TV eller bara värma sig framför brasan i öppna spisen.

På tredje, fjärde och femte våningsplanen ligger hotellrummen, de flesta dubbelrum. Alla rummen är utrustade med rinnande varmt och kallt vatten, radio och lokaltelefon. På tredje och fjärde våningsplanen finns wc och bad eller dusch installerat i alla rummen. Boende på femte våningen saknade dusch och bad på rummen, men hade i gengäld en storslagen utsikt och tillgång till solaltaner. Inredningen i hotellet utformades enligt anvisningar av Tore Bejmert, som själv ritade de speciella sängborden i hotellrummen med inbyggd radio och uppfällbar spegel. En stor del av det övriga möblemanget köptes in från IKEA och olika affärer i Stockholm.

Alla tiders resor

Turismen är kanske Jämtlands läns viktigaste bidrag till industrisamhällets kulturarv i ett nationellt perspektiv. I teorier kring industrialiseringens utbredning under andra hälften av 1800-talet används ibland bilden av s. k. svarta och gröna områden som en förklaringsmodell. I stora drag handlar resonemanget om att vissa regioner blev svarta, det vill säga hårt industrialiserade och urbaniserade med bolmande fabriksskorstenar och bullriga och farliga arbetsmiljöer. Andra regioner blev gröna områden, dit industrialismens "offer", det vill säga utarbetade, stressade och nervösa stadsbor kunde resa för att koppla av, uppleva vacker natur och "ladda batterierna". Jämtlands län utkristalliserades enligt det här resonemanget tidigt som ett grönt område och har präglats av turismen i mer än hundra år.

Sedan två veckors semester slagits fast i lag 1938, blev semesterresan successivt en möjlighet för fler och fler. Jämtland och Härjedalen har sedan industrialismens genombrott varit omtalat som ett turistland och lockat till sig luftgäster, skidåkare, fjällvandrare, campare, bil- och bussturister - vinter som sommar.

För Härjedalens turismutveckling var busstrafiken väldigt viktig, inte minst sedan Hedebanan lagts ned 1966. Hedebanan var en lokal järnväg mellan Sveg och Hede, ett stickspår från Inlandsbanan som kompletterade Härjedalens kommunikationsnät 1924. Hedebanan var av stor betydelse för tillströmningen av turister till Härjedalen. Periodvis gick extratåg med turister till Hede, varifrån färden gick vidare med buss till Funäsdalen, Tänndalen, Ramundberget, Bruksvallarna och andra klassiska turistställen.

Härjedalen var ändå inte alls så lättillgängligt som Jämtlandsfjällen. Från 1880-talet kunde turisterna ta tåget direkt från Stockholm och stiga av i t.ex. Åre, Duved, Enafors eller Storlien och vandra rakt ut i fjällvärlden. Från järnvägsstationen i Hede var det fortfarande en bra bit kvar till fjällen. Makarna Bejmerts satsning på bussturism i Härjedalen från 1950-talet och framåt låg helt rätt i tiden.

Tänndalens Turisthotell är en viktig länk i Härjedalens och övriga länets turismhistoria med en miljö som till stor del skapats för bussturister. Hotellet byggdes för att vara ändamålsenligt och erbjuda en god och välbekant svensk standard, men samtidigt ge en känsla av internationell lyx. Hotellet är inte ett monument över djärv modernistisk arkitektur, men framstår ändå idag som en unik anläggning, eftersom så få välbevarade miljöer från tiden finns kvar.

Resebyrån Club Continental såldes 1982 och hotellet i Tänndalen två år senare efter konkurs. Alltsedan dess har hotellet drivits vidare sporadiskt i olika former. Hotellet står sedan en tid tillbaka helt outnyttjat och är utbjudet till försäljning. Det har varit svårt att hitta en köpare och det finns flera frågetecken kring Tänninges framtid.

Resa i tiden

Många människor i trakten har minnen från 60- och 70-talens fester och danstillställningar på hotellet och beklagar att byggnaden inte längre används till något. 1960-talets estetik har varit uppmärksammad och "inne" en längre tid, men det är naturligtvis inte självklart att en framtida ägare vill, eller anser sig kunna, bevara miljöns tidstypiska kvaliteter. Den ägare som ändå vill bevara den speciella atmosfären och bygga vidare på de kvaliteter som finns, skulle ha möjligheten att skapa något verkligt annorlunda. Hotell Tänninge skulle kunna bli ett hotell med en alldeles egen nisch i, inte bara Härjedalens utan kanske hela landets turistutbud.

En förutsättning för det är att ägaren får ekonomi i verksamheten och ges möjlighet att utveckla hotellet och den speciella miljön, utan att det speciella går förlorat.

Ett problem är att Tänninges atmosfär till stor del utgörs av hotellets lösa inredning som präglar miljön och ger den karaktär. Ett framtida Tänninge med bara det yttre skalet kvar skulle avsevärt förminska det kulturhistoriska och, tror jag, även det ekonomiska värdet. I ett längre perspektiv är en byggnadsminnesförklaring önskvärd, även om det i nuläget inte är möjligt att lagskydda lösöret på det viset. Att pressa fram en byggnadsminnesförklaring idag skulle förmodligen inte bidra till att några långsiktiga problem löstes, utan mest bli ett tomt slag i luften.

Ett önsketänkande vore att en framtida ägare ser hotellets 1960-talsatmosfär som en resurs och medverkar till att den bevaras. Flera goda exempel på hur kulturhistoriskt värdefulla miljöer lyfts fram som del i en affärsidé finns. Hotell Tänninge skulle mycket väl kunna bli ytterligare ett exempel på det.

Utgiven i nummer:
1/2003
Författare
Johan Loock

Antikvarie och arbetar på länsstyrelsen i Östersund.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas