Stenen berättar stadens historia

Kategori: Bebyggelsehistoria

Kilning av grå Bohusgranit i Ävja stenbrott. Svarta krutrester färgar de nysprängda ytorna

Minst tolv gånger på mindre än 200 år härjades Göteborg av stora bränder, innan husens träfasader i allt större utsträckning ersattes av sten. Den stenen berättar inte bara husens, utan även stadens historia. Genom närstudier av tre kända byggnader tar Erik Sturkell, Ulrich Lange och Thomas Eliasson oss med på en utflykt till 1800-talets Göteborg och dess omgivningar.

Portalen mot Västra Hamngatan i GIGAB-huset som byggdes 1814.
Domkyrkan i göteborg, domkyrkans västfasad har tre sorters sandsten.
Ostindiska kompaniets vid stora hamnkanalen. Huset uppfördes mellan 1747 till 1762, och bilden nedan visar hur fasaden såg ut under 1870-talet.

är Göteborg grundades 1621 fanns ett önskemål från statsmakten att husen skulle byggas i sten. Under det tidiga 1700-talet blev detta också lagstadgat, men lagen sågs mer som en rekommendation och ignorerades vanligen. Under 1600-, 1700- och det tidiga 1800-talet bestod bebyggelsen i Göteborg främst av tätt liggande trähus, vilket var en av anledningarna till att staden ofta härjades av bränder. Mellan 1639 och 1813 förekom stadsbränder vid minst tolv tillfällen. Eftersom staden var planerad efter holländskt mönster, fanns flera kanaler som delade in staden i fem stadsdelar. Kanalerna fungerade som transportstråk, men också som brandgator och bränder kunde ofta begränsas till en stadsdel. I dagens Göteborg återstår bara en kanal och inom vallgravarna bara knappt trettio hus byggda före år 1800. Efter de omfattande bränderna 1802 och 1804 effektiviserades brandförsvaret och de
lagar som fanns började tillämpas i större utsträckning. Trähus förbjöds och endast stenhus fick uppföras. De byggdes framför allt i tegel, som ibland putsades. Natursten användes ofta till socklar och till detaljer i fasaden.

Transporter på sjön
Genom att titta på de byggnadsmaterial som använts kan man förstå den infrastruktur som fanns vid den tid då husen och staden uppfördes. Från början var sjövägarna de främsta transportlederna. År 1800 öppnades en slussled förbi Trollhättan och med den öppnades Vänern för direkta fartygstransporter från bland annat Kinnekulle, varifrån sand- och kalksten lättare kunde hämtas. När Göta kanal öppnades 1832 ökade trafiken och 1844 fick Trollhättan nya slussar. Det första företag som utvecklade Bohusläns granitresurser i stor skala var firman CA Kullgren som bildades 1842. Den 920 miljoner år gamla graniten kunde klyvas längs plana ytor relativt enkelt, åtminstone för en erfaren stenhuggare, och man kunde också ta ut stora block. Stenbrott och stenhuggerier låg vid kusten, vilket gjorde att stora volymer lätt kunde skeppas ut. I Göteborgs byggnader ser man tydligt att bohusgraniten började användas som framför allt sockelsten och konkurrerar med tiden ut en gnejsig granit som har brutits lokalt. Från början av 1900-talet ökade bohusgranitens användning dramatiskt, speciellt i den nationalromantiska arkitekturen.

Järnvägens möjligheter
Med utbyggnaden av järnvägarna blev allt fler områden tillgängliga för tunga transporter. Västra stambanan byggdes från två håll. Från Göteborg nåddes Falköping 1858 och kort därefter Skövde, vilket öppnade för transport av sand- och kalksten från Billingen. År 1862 blev västra stambanan klar ochdet möjliggjorde användningen av ordovicisk kalksten som bröts i Närke, främst vid stenbrotten i Yxhult. Med kännedom om när vissa identifierbara bergarter blev tillgängliga kan byggnads- och ombyggnadshistorien för ett hus nystas upp. Geologisk kunskap kan vara till hjälp för att utreda ett hus historia och här tittar vi närmare på tre byggnader i Göteborg med en spännande historia.

GIGAB-huset – ett litet mysterium

Ett hus får ofta namn efter den verksamhet som förekommer eller har förekommit där. Huset vid Västra Hamngatan kallas ibland GIGAB-huset, vilket står för Göteborgs Inteckningsgarantiaktiebolag som flyttade in år 1900. Huset stod klart 1814 och sockeln består av småporfyrisk gnejsgranit, en så kallad bgranit. Denna bergartsenhet med granitisk till tonalitisk sammansättning har använts som sockelsten i många av stadens byggnader inom vallgraven. Bergarten förekommer i de västra delarna av Göteborg och har bland annat brutits vid Sanna Hed. Den har troligen varit svårbearbetad och gett upphov till mycket skrotsten. Man kan anta att sockelstenar har återanvänts ett flertal gånger (även trähus hade ofta en stensockel). GIGAB-huset är putsat och väggarna består av tegel. I fasaden mot Västra Hamnga
tan finns ett entréparti med tre portar i barockstil. Vid inspektion av portalen, som består av en huggen ordovicisk kalksten, kunde konstateras att kalkstenen kom från Yxhult i Närke.

Stenar som förbryllar
Här uppstår en fråga: huset är byggt 1814 och vid denna tid fanns det ingen transportled för material från Närke till Göteborg. Dessutom kunde vi konstatera att de sockelstenar som portalen stod på inte var av b-granit som resten av sockeln utan en massformig bohusgranit. Emellertid startade ju så vitt vi
vet den industriella produktionen av sten i Bohuslän först under det tidiga 1840-talet. Förklaringen kom genom studier av en text av Andersson och Bedoire (1980:339) där det står att läsa att huset inköptes av Göteborgs Inteckningsgarantiaktiebolag år 1900 och byggdes om året därpå efter arkitekten F.O. Petersons ritningar. År 1901 kunde man ju transportera Yxhults kalksten med tåg och den bohuslänska stenindustrin var i fullt sving. Det har tydligen varit enklare att ta bort de gamla sockelstenarna och köpa nya istället för att hugga om de gamla. Så man tog en bohusgranit istället – elementärt, min käre Watson! En byggnadshistoriker kunde ha konstaterat att stilen hos barockportalen inte stämmer med husets klassicistiska fasader och kommit till samma slutresultat efter att ha läst litteraturen.

Domkyrkan – tredje gången gillt

När Göteborg byggdes upp var ståtliga kyrkor en viktig del i stadsmiljön. Den första permanenta stadskyrkan invigdes 1633 på den plats där domkyrkan står idag. Denna stadskyrka blev år 1665 upphöjd till domkyrka. Kyrkan brann ner 1721, men murarna stod fortfarande kvar, vilket förenklade återuppbygganden och drygt ett år efter branden var en ny byggnad rest. Den brann i sin tur ner i en stadsbrand 1802 och man började direkt bygga en ny kyrka. Den nya domkyrkan byggdes på de gamla grundmurarna. Den nya domkyrkan ritades av Carl Wilhelm Carlberg och han skriver att sockelstenen (en gnejsig granitisk bergart, så kallad b-granit) kommer från ett stenbrott vid Sanna Hed söder om landvägen till Nya Warfvet i Göteborg. När det gäller murarna säger Carlberg »att en plattfallen sten har använts i murarna«. Det är troligen fråga om en lokal gnejs som spricker upp längs foliationen, men detta kan inte verifieras eftersom dessa stenar ligger inmurade. Detta finns redovisat i en omfattande rapport av Tollbom et al. (1980) som gjordes inför och under den totala renoveringen av domkyrkan 1978–80. I rapporten har man spårat proveniensen av naturstenen som har använts i domkyrkan så att det gick att få fram material från samma stenbrott som originalstenen hämtats ifrån. En hel del naturstensdetaljer var så skadade att de måste ersättas helt. Domkyr
kans murar består av gult tegel från Flensburg men kolonner, kapitäl, entablement (bjälklag), portaler och fönsterinramningar är huggna i olika typer av sandsten. Vid en reparation under 1830-talet användes kalksten från Kinnekulle på fasaden (just under taklisten) på huvudskeppet. Det finns totalt fyra typer av sandsten i byggnaden.

Sandstenen lämnar spår
Huvudfasaden mot väster har en nyklassicistisk utformning med kolonner och uppfördes i skotsk sandsten, förutom basen till kolonnerna som består av kambrisk Lingulidsandsten från Kinnekulle. Numera finns det tre sorters sandsten i den västra fasaden. Sockeln består däremot av en deformerad granit, den så kallade b-graniten. Den skotska sandstenen är en tämligen ren kvartsit och har brutits i stenbrottet Newbiggin’ Quarry, Burntisland, 15 km norr om Edinburgh. Det numera nedlagda stenbrottet pumpades ut, torrlades och öppnades igen för att ta ut material till domkyrkan. Under restaureringen 1978-1980 monterade man ner kolonnerna och ersatte de mest skadade delarna. Domkyrkan har reparerats vid ett flertal tillfällen då man tidigare har bytt ut skadade delar av den skotska sandstenen och ersatt dem med lemundasandsten
från Östergötland. Dessa två sandstenar har lite olika färg; den skotska är vitare och lemundasandstenen är gulare, vilket gör att man kan se vilka stenar som är utbytta i portalen och i frisplattan. Enligt Tollbom et al., (1980:25) har all sandsten och kalksten ursprungligen varit oljemålad i sandstenskulör. Rester av detta kan man observera på den norra sidan av tornet. De olika omålade sandstenarna vittrar på sitt eget sätt, vilket hjälper till att särskilja dem. Den kambriska lingulidsandstenen kan innehålla en del pyrit och från den frigörs svavel. Ett exempel på detta kan man finna i socklarna till portalen mot söder. År 1904-06 togs en ny dörr upp i tornväggen mot söder, med en portal av gotländsk sandsten. Denna sten slammades för att dölja den avvikande färgen och målades sedan. Direkt framför den västra fasaden och framför de två sidoutbyggnaderna finns en stenläggning som består av ordovicisk kalksten från Öland. Man har använt bohusgranit till trappan i den norra sidoutbyggnaden. Sammanfattningsvis visar rapporten att det i domkyrkan finns fyra typer av sandsten, tre kristallina och två ordoviciska kalkstenar.

Ostindiska huset blev Göteborgs stadsmuseum

Huset som Ostindiska kompaniet lät uppföra i mitten av 1700-talet inrymmer idag Göteborgs stadsmuseum och upptar ett helt kvarter vid Norra Hamngatan 12. De hus som förut stod på tomterna försvann i stadsbranden 1746, vilken för övrigt ödelade större delen av stadsdelen – totalt brann omkring 200 hus ned. Detta gav Ostindiska kompaniet möjlighet att köpa in dessa tomter. Huset ritades av Bengt Wilhelm Carlberg (Carl Wilhelm Carlbergs far) och Carl Hårleman och uppfördes från 1747 till 1762. Det var ett U-format hus som byggdes med en ståtlig fasad mot hamnkanalen. Ostindiska kompaniet upplöstes 1813 då Göteborgs stad köpte den västra delen av huset. År 1861 flyttade det nybildade Göteborgs museum in i lokalerna. Vi kunde konstatera att sockeln i fasaden mot Norra Hamngatan består av en lätt röd
granit – en bohusgranit – och att lister, fönsterinramningar och gavelverk består av Gotlands skalgruskalksten. Det finns också en grå (lätt brun) ordovicisk kalksten som sitter som list ovanför några av dörrarna.

Original och nytillskott
Det är anmärkningsvärt att det finns en bohusgranit i sockeln i ett hus som byggts på mitten av 1700-talet – hundra år innan stenindustrin hade startat. Men om man lyfter blicken och tittar på fasaden så står det skrivet i sten »Byggnaden restes år 1762 af Ostindiska Kompt. Göteborgs Museum omdanade densamma år 1895 för sina samlingar«. Fasaden mot hamnkanalen har blivit helt ombyggd; endast fönstrens placering är desamma som tidigare. Återigen fick det använda byggnadsmaterialet oss att fatta misstankar att allt inte var original, bland annat är tegelstenarna i bottenvåningen annorlunda än de övriga. Men den här gången var det bara att läsa på fasaden. Inte heller den gotländska kalkstenen och den lilla mängden ordovicisk dito är från den ursprungliga fasaden. Deras närvaro skulle ha kunnat förklaras med att de har transporterats sjövägen på 1700-talet, men informationen om ombyggnaden i slutet av 1800-talet kunde bekräfta att de kom dit vid ett senare tillfälle.

Byggnadskultur 2014 - 2

Sten & Mineralsika byggnadsmaterial

Författare
Erik Sturkell, Ulrich Lange & Thomas Eliasson

Erik Sturkell: professor i tillämpad geofysik, Göteborgs universitet

Ulrick Lange: docent och lektor vid institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet

Thomas Eliasson: berggrundsgeolog vid sveriges geologiska undersökning i Göteborg

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in