Sjöfartstempel i västmanländsk mylla

Kategori: Bebyggelsehistoria

Troligen drottning Ulrika Eleonoras sluss, byggd vid kanalombyggnaden 1770-1776. Kanalarkivet ligger strax intill på en kulle. Fotograf/Illustratör: Malin Elldin

Sjöfartsmiljöer ligger inte alltid vid vindpinade kuster eller i städernas hamnar. Strax intill Hjälmare kanal ligger denna lilla glömda byggnad, som vittnar om kanalens spännande historia. Text & foto Malin Elldin.

Kanalarkivet på Trastbacken - ett tempel mitt i odlingslandskapet, 1800-talets hårddisk skyddat av säkra brandväggar. Fotograf/Illustratör: Malin Elldin

På en kulle utanför Arboga ligger en ensam majestätisk byggnad, en solitär, till synes helt utan sammanhang, ingen gård att höra till, inga liknande byggnader i närheten. Archiv 1826 står det ovanför porten. Byggnaden tillhör Hjälmare kanal, som faktiskt rinner en bit bort bredvid landsvägen. Sjöfartens miljöer ligger inte alltid vid vindpinade kuster eller i städernas hamnar. Kanalen förbinder sjön Hjälmaren med Arbogaån ut i Mälaren. Nuvarande sträckning är 13 kilometer, varav fem är grävd kanal. Nivåskillnaden mellan Mälaren/Arbogaån och Hjälmaren är 22 meter, vilket idag klaras av med nio slussar.

Gustav II Adolf beslutade att kanalen skulle byggas. Tyskar och danskar kontrollerade en stor del av Östersjön och kungen ville hitta en transportväg från Östersjön och från Sveriges inland ut i Västerhavet. Under de första åren på 1600-talet hade man grävt Eskilstuna kanal, men redan efter 20 år var kanalen uppslammad och knappt farbar. Man vände då blicken mot sträckningen mellan Arboga och Hjälmaren, som var betydligt kortare. Mellan Hjälmaren och Vänern skulle gods tills vidare transporteras över land när vattnet inte räckte till.

Misslyckad sträckning

Grävandet satte igång år 1629. Troligen utfördes största delen av arbetet med inhyrt folk och med bergsmän från Skinnskatteberg. Bergsmännens uppgift var att bränna och hacka bort berg, som låg i vägen under grävningen. Allmogen i trakten anmodades göra sina årliga dagsverken med att skaffa fram virke och göra körslor.

Den första delen av kanalen, från Arbogaån till Långsjön gick i ett låglänt område utan fast berggrund. Bristande kunskap i kanalbyggnad och framför allt det faktum att man byggt slusskamrarna som timrade konstruktioner ledde till omfattande ras och att det ofta blev stopp för trafik i kanalen. Under hela 1600-talet reparerades, rätades och omgrävdes kanalen ständigt.

I slutet av 1700-talet gjordes en större ombyggnad, då bland annat slusskamrarna murades med huggen sten. Slussarna fick nya namn, helt i tidens anda och med kungahuset väl representerat: Konung Carl Gustafs sluss, Drottning Hedvig Eleonoras sluss, Konung Carl XI:s sluss är några.

Men trots ombyggnaden var och förblev kanalsträckningen misslyckad och orsakade ägarna stora utgifter i underhåll och reparation. Vissa år hade de grävda delarna slammat igen så kraftigt att seglingsdjupet begränsades till en dryg halvmeter, godset fick lastas om till grundgående båtar eller bitvis transporteras på land.

En ny sträckning

Efter omfattande undersökningar och beräkningar vid 1800-talets början fastslog man att den gamla kanalsträckningen inte skulle vara ekonomiskt försvarbar att reparera, varför man gav Baltzar von Platen i uppdrag att utstaka en ny sträckning. von Platen hade erfarenhet från Göta kanal men hade också studerat utländska kanalbyggen. Han valde att lägga kanalen längre österut, på fastare mark och med delar insprängda i berg. Som ansvarig för byggnadsarbetena sattes majoren Johan Edström, som sedan tidigare kände och hade arbetat ihop med von Platen. Ett kanalbolag bildades, som skulle ansvara för byggandet och driften av kanalen.
Denna kanalombyggnad genomfördes åren 1819 till 1829 med framförallt utkommenderade soldater. Under åren 1819 till 1828 gjorde nästan 6 000 man från bland annat Nerikes och Westmanlands regementen drygt 900 000 dagsverken. Under hela byggtiden var man även tvungen att hålla den gamla kanalen öppen för trafik och stora resurser fick läggas på detta.
År 1833 var den nya kanalsträckningen helt fullbordad och kunde tas i drift med sina nio slussar. Än en gång döpta efter sin tids sed och med den nya Bernadotteska kungafamiljen väl representerad. Det är dessa slussar som passeras av dagens kanalfarare.

Behov av arkiv

Det var under 1800-talets intensiva kanalbyggnation, som arkivet på kullen uppfördes. Ett kanalbygge krävde en omfattande organisation: Ett stort antal undersökningar och uppmätningar måste utföras, arbetare, soldater och yrkesmän in---kallas, ett sjukhus uppföras för alla sjuka och skadade (14 907 "dagsverken" tillbringades på sjukhuset). Ett stort antal flyttbara baracker byggdes som verkstäder, kokhus, smedjor, förråd och soldatförläggningar.

Sten, virke, sand, kalk, järn och inte minst verktyg måste inhandlas och fraktas i rätt mängd och kvalitet. Löner måste utbetalas. Alla uppgifterna infördes noggrant i böcker och liggare. Arkiverandet av handlingar accelererade vid bygget av den nya kanalsträckningen 1819-1833, med ritningar av slussar, portar, kartor, uppmätningar av markförhållandena, dräneringar, uträkningar, skisser, brev och räkenskaper. Detta gjorde att man beslöt bygga kanalarkivet för att förvara handlingarna skyddat. Liknande arkivbyggnader finns också på andra ställen, t ex Strömsholms kanals arkiv i Hallstahammar, bruksarkivet i Forsmark och Göta kanals arkivbyggnad i Motala.

Johan Edström finns rikligt representerad i arkivets material: han var inte bara ingenjören utan även byggets arkitekt, ekonom, arbetsledare och ansvarig gentemot kanalstyrelsen. Han förde noggrant bok över hur många dagsverken som utfördes för varje moment. Till exempel skriver han att det tog 95 dagsverken att spränga grunden för arkivbyggnaden, att röja och ordna tomten runt arkivet tog 46 dagsverken, murning med bruk samt stenanskaffning, stenhuggning och murbrukstillverkning inklusive transporter tog 1 460 dagsverken. Under uppförandet 1826-1829 lades sammanlagt 2 353 dagsverken ner på arkivbyggnaden.

Kanalarkivet ligger majestätiskt på sin kulle - Trastbacken - med utsikt över åkrarna och med entréporten vänd mot den gamla kanalsträckningen invid resterna av en slusskammare, troligen Drottning Ulrika Eleonoras sluss. Gångvägen till arkivet passerar en spång över den gamla bigraven, där överflödigt vatten leddes förbi slussen. För att komma upp till arkivet får man gå genom sly och över berghällar. På en ritning finns gångar och trappor, men det finns inga tydliga spår kvar av konstruktioner som kan ha underlättat framkomligheten, stentröskeln ligger direkt på en djupt sluttande häll. På vintern måste det ha varit nästan omöjligt att ta sig upp.

Nyklassicistisk stil

Kanalarkivet är ett lågt envåningshus i nyklassicistisk stil. Mycket av putsen har fallit av, så den huggna graniten ligger synlig. Ovanpå ligger ett flackt sadeltak, som sedan några årtionden är plåtklätt. Frontonerna på gavlarna har lister i huggen kalksten, liksom takfotsstenarna och frisen på framsidan. I fasadmurarna är vissa stenar märkta med D, precis som på stenarna i slussen intill, vilket enligt böckerna i arkivet betyder att de är huggna 1822.

Spår av stenhuggning finns alldeles nedanför arkivbyggnaden - både rester av kalksten, granit och tegel. Spår finns också i berget av att man brutit sten just där. Trots att det är litet har man lagt mycket tid och arbete på huset. Arkivet måste ha ansetts viktigt. Det utstrålar verkligen makt och stil, uppe på sin kulle, om än något bedagat.

Skydd mot bränder

Arkivet består av bara ett rum, ingen eldstad eller värmekälla finns. Innertaket är ett putsat tunnvalv och golvet är lagt av stora kalkstensplattor. Fönsterspröjs, karmar, innerfönsterluckor och port är av järn. Hyllorna, målade med tunn grå oljefärg och med handskrivna etiketter, står kvar som de lämnades en gång. Vid gavelfönstret står ett enkelt väggfast skrivbord, där man kunde slå upp böckerna. Fönstren sitter djupt och släpper bara in sparsamt med ljus, byggnaden har aldrig elektrifierats. Det måste ha varit kallt och mörkt att arbeta här. Det troliga var att arkivets främsta funktion var att härbärgera handlingar väl skyddat mot bränder och andra olyckor och inte att fungera som arbetsplats.

Idag står byggnaden tom sedan arkivmaterialet flyttades till stadsarkivet i Västerås. När kanalbolagets jordbruksmark såldes kom arkivbyggnaden att tillhöra närmaste gård. Arkivet har inte någon större funktion i ett modernt jordbruk, vilket säkert bidragit till att ägaren inte engagerat sig ekonomiskt i byggnadens väl. I vanliga fall är det viktigt inom byggnadsvården att hitta en ny funktion för äldre hus, för att på så sätt se till att de lever vidare. Men i det här fallet skulle man önska att arkivet får stå kvar, väl underhållet, med ett nyttjande som inte kräver några förändringar.

Med sin plats i landskapet är kanalarkivet en del i kanalmiljön och en viktig del i kanalens bebyggelsehistoria. I dagens informationssamhälle, där enorma mängder information hanteras i små datorer, kan kanalarkivet också berätta om en tid då nedskrivandet och arkiverandet av data fick en allt större betydelse.

Utgiven i nummer:
2/2005
Författare
Malin Olsson Elldin

Byggnadsantikvarie och arbetar med hus- och färgrådgivning.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in