När Falun blev rött igen

Kategori: Bebyggelsehistoria | Färg

Nybrogatan mot väster 1969. Då var Falun »en höggradigt saneringsmogen stad«. Bilden visar tydligt hur stora delar av Falun såg ut med trähus i huvudsak från 17–1800-talet, många ombyggda och reveterade.

I mitten av 1970-talet hade den stora rivningsvågen i Falun nått sin kulmen. Den äldre bebyggelsen fick en chans att överleva och nya hus började byggas mer i harmoni med stadens karaktär. 26 år senare blev Falun världsarv. Örjan Hamrin var med på hela resan och berättar här om vändpunkten – Byggnadsvårdsåret 1975.

Möte mellan 1970-tal och 1800-tal på Magasinsgatan riktning västerut.
Den anpassade radhusbebyggelsen på Bergsmansgränd – området Kopparplåten – var inflyttningsklar 1974.

Falun var sveriges största industristad under äldre tid. Här skulle mer än 2 000 gruv- och hyttarbetare med familjer härbärgeras. Under drottning Kristinas tid, år 1641, fick Falun stadsprivilegier och fem år senare en stadsplan med raka gator och långsmala kvarter. Nya bostadsområden för arbetarbefolkningen skapades i egna »städer inom staden«. Då tillkom stadsdelarna Elsborg, Gamla Herrgården och Östanfors. Arbetarna bodde tätt, i låga hus vars gavlar vette mot gatan. Det var inga idyller. Svavelröken från den närbelägna kallrostningen av malmen låg tätt och förkvävde all växtlighet och färgade husen svarta. »Faluns yttre utseende är dystert«, sa en resenär.

Men husen stod kvar och på 1950-talet slogs man av stadens påfallande ålderdomlighet. »Trähusbebyggelsen har tjänat ut. Det mesta ska rivas. De sörjande blir säkert få« sades det i en film. Från myndigheternas sida skämdes man över att staden såg fallfärdig ut. Att renovera var det inte tal om. Man förstod inte att Faluns bebyggelse hade en särart.

Husen tilläts förfalla i väntan på rivningar. I arbetarstadsdelen Gamla Herrgården påbörjades rivningarna redan på 1950-talet.

»Här rivs för att få luft och ljus; Är kanske inte det tillräckligt? Så sa salig August Strindberg på sin tid. Vad dagens rivningsentusiaster i Falun kan tänkas formulera i en devis är oss obekant, men möjligt är att man är ute i samma syfte som riv- och rasgubbarna på Strindbergs tid. I varje fall ligger det till så att i dagarna försvinner lejonparten av Bergsmansgränd i Falun mellan Nybrogatan och Magasinsgatan«, skrev signaturen Stig Bügel i Dala-Demokraten under rubriken »En falugränd försvinner«.

Så satte den stora rivningsvågen i Falun igång och den gick i första hand ut över de centrala delarna, nyckelorden var sanering, förtätning och förnyelse. I Dagens Nyheter år 1964 lovprisades stadens initiativ under rubriken »Makeup i Falun för 100 miljoner«: »När den höggradigt saneringsmogna stadskärnan försvunnit till förmån för en effektivare stadsbild hoppas stadens fäder att man fortfarande är kvar i 1960-talet. Men då ska den hemvändande Falubon bara kunna orientera sig med hjälp av ån, Kristine kyrka och gatunätet, lovar man.«

Stadens starke man, Gunnar Östling, socialdemokrat och drätselkammarens ordförande, hade till uppgift att genomdriva stadsförnyelsen. Viktigt var att ge HSB ett ordentligt utrymme inom den gamla stadskärnan och man sneglade på Gamla Herrgården mot Nybrogatan. Arkitekt Bertil Engstrand gjorde 1965 en helt ny plan som i en första etapp rörde två stora kvarter på vardera sidan av Sturegatan, vilka inom sig skulle bli ett omslutet bilfritt område.

Husen skulle inåt mot Sturegatan få tre våningar med gavlarna mot gatan, men längs de omslutande gatorna skulle höjden bli två våningar. Förklaringen var att man inte ville att området skulle sticka av för mycket mot den äldre bebyggelse som skulle rivas...

1966 revs samtliga hus i kvarteren och två år senare kom Börjes Bygg med sin byggkran som las på räls längs Sturegatan och började lasta ut betongelement. Bostadsrättsföreningen fick namnet Bergsmannen och de 315 lägenheterna i 18 lamellhus, uppförda i rött och vitt tegel med platta tak i tidens anda, stod klara 1970.

Själv fick jag jobb på kommunen år 1971 och jag och Anette gifte oss året därpå. Vi flyttade in i ett av husen. En släkting, byggnadsingenjör, var på besök: »Vilka fina hus! Strålande!« sa han. »Är de inte lite tråkiga i stadsmiljön?« sa jag. »Nej, inte alls. Just så här ska man bygga i dag!« sa han.

Så långt om rivningarna, men delar av Gamla Herrgården – hyttarbetarområdet norr om Magasinsgatan – kom också att bevaras. Märkligt nog på initiativ från samme man som drev stadsförnyelsen, Gunnar Östling.

Vid ett besök i Gävle hade han sett hur »Gamla Gävle« bevarats. Han såg parallellerna till Gamla Herrgården. Kanske kunde även Faluborna renovera sina gamla kåkar, menade han. Och de avrivna tomterna kunde fyllas med nya så kallade anpassade hus i falurött.

Han föregick själv med gott exempel och uppförde ett anpassat hus på en avriven tomt, samtidigt som samtliga hus revs på andra sidan Magasinsgatan för HSB-området.

Östlings initiativ gav mersmak och husen i denna del av området ökade plötsligt starkt i värde. Nya människor flyttade in och renoverade de gamla husen. Magasinsgatan kom att avskilja två helt olika stadsdelar, en ny och en gammal, som tidigare hört ihop.

När vi flyttat in på Sturegatan återstod bara några enstaka äldre hus i de fyra mindre kvarteren mot ån. Vi och andra boende fick en reklambroschyr som visade att HSB tänkt att även dessa kvarter, Kopparplåten, skulle fyllas av byggnader med likadana lamellhus som de man redan byggt.

Vid ett tillfälle träffade jag kommunens planarkitekt på Magasinsgatan. Jag sa att jag föredrog området med gammal bebyggelse norr om Magasinsgatan och frågade: »Ska man verkligen bygga lamellhus ända ner mot ån?« Han svarade: »Varför inte?« »Det blir så trist om alla kvarter här i den gamla stadskärnan ska bestå av exakt samma hus« sa jag. »Vet du inte att arkitektur betyder ordning? Det blir ordning och reda här. Men på den där sidan«, sa han och pekade mot den norra sidan, »där är det inget annat än en dj-a oordning!«

år 1973 utsågs falun att vara svenskt pilotprojekt under Europeiska byggnadsvårdsåret 1975. Detta kom som en överraskning för de flesta. Bakgrunden var att landsantikvarie Erik Hofrén förhandlat med Riksantikvarieämbetet. »Om Falun får representera den svenska trästaden – ja, då kan vi säkert rädda mycket av staden från att rivas« sa Hofrén. »Vi ska ge Falun en chans att visa upp sig som bevarandestad« instämde överantikvarie Åke Nisbeth. Beskedet togs emot positivt av kommunen. 1974 skulle Falun få VM i skidor med en stark internationell PR-effekt. Vad skulle inte det Europeiska byggnadsvårdsåret 1975 kunna bli?

Intresset för Faluns bebyggelse ökade i såväl Sverige som utomlands och staden besöktes av arkitekter, ingenjörer, politiker och journalister. Bland annat kom en grupp blivande arkitekter från KTH för att arbeta med ett nytt bostadsområde i Falun. Kommunen inkvarterade gruppen i de tomma rivningshusen längs Nybrogatan. När skisserna var klara visade det sig att de unga arkitektstudenterna gjort ett helt annat arbete än vad kommunen önskat. I sina bilder visade de hur oerhört trist det planerade HSB-området Kopparplåten skulle bli i stadsbilden. De föreslog istället att man skulle ta vara på de hus som ännu fanns kvar och bygga nya hus med en variation av större och mindre trähus i traditionell falustil, ungefär som området sett ut innan rivningarna.

När dessa bilder visades på Dalarnas museum väckte de stor förvåning. Kunde man bygga ett helt nytt område så att det såg ut ungefär som det gjort tidigare? Kommunen tyckte att idén var spännande – men totalt orealistisk.

Under de tre år vi bodde i HSB-husen stod hela tiden två lägenheter tomma, så var det även bland de andra husen. Det gjorde att HSB insåg att de inte kunde bygga likadana lamellhus ner mot ån. Men vad skulle de bygga? Skulle de återskapa »det gamla Falun«? Nej, man var inte beredd att gå lika långt som arkitektstudenterna. Men området Kopparplåten blev en kompromiss mellan nytt och gammalt. Arkitekt Kerstin Gåsste fick i uppdrag att rita ett typhus, som hade vissa likheter med den äldre trähusbebyggelsen i Falun. En modell presenterades i oktober 1973. Rolf Gunnarsson på Falu-Kuriren skrev:

»Det är efter en gammal fin byggnadstradition som stadskärnan i Falun formats och den idylliska bergslagsmiljön har väckt internationell uppmärksamhet. HSB har format Nybroområdet så att det får en prägel som anknyter till den äldre bebyggelsen. Trots denna miljöanknytning har området en modern stadsplan med genomförd trafikdifferentiering. Planlösningarna har två principiella utföranden av 5-rumslägenheter i två plan med viss flexibilitet. Lägenhetsytorna är c:a 155 kvm. Tomterna är inhägnade med plank.«

De 38 radhusen i trä och falurött stod färdiga 1974. De ställdes gruppvis i rad med gavel eller långsida mot gatan och fyllde de fyra små kvarteren från Engelbrektsgatan ner mot ån. Två korsande trånga gränder i området användes som passager.

De nya husen stod i bjärt kontrast till lamellhusområdet och blev så populära att allt såldes snabbt. Britt Marie Svedberg, reporter på Dagens Nyheter, och själv uppvuxen i Gamla Herrgården skrev under byggnadsvårdsåret med rubriken »Aldrig har Falun varit så falurött«: »När HSB inför anblicken av tomma lägenheter i stället för flerfamiljslimpor byggde ett gytter av radhus nere vid ån målade man dem faluröda och svarta.«

Olle Bengtsson, husreporter på Expressen, skrev 1975: »Dödsdömd kåkstad ny turistattraktion«: »HSB köpte tidigt upp och rev flera kvarter för att totalsanera efter tidens mönster. Produktionsanpassade betonglådor i två och tre våningar av gängse HSB-modell växte upp under 1960-talet. De skulle planmässigt fylla alla rivningstomter ner till Faluån. Men när byggkranarna kring 1970 nått Engelbrektsgatan hade bostadsbristen lättat och HSB kunde inte längre finna köpare till likriktade bostadsrättshus. Redan färdiga ritningar spolades. De fyrkantiga byggklotsarna ersattes av mer säljande hus. Arkitekt Kerstin Gåsste anslöt till gammal god byggnadstradition i falurött trä och pusslade in 43 stora familjebostäder i tättbyggda grändhus. HSB måste för att klara dyra markköp bygga utan statliga lån och sälja till välsituerade. Men trots säljpriser på uppåt 300 000 kr blev det rusning, när de första husen stod inflyttningsklara i fjol.«

Falun hade nu tre olika områden som tangerade varandra längs Magasinsgatan och Engelbrektsgatan – det ursprungliga Gamla Herrgården i norr, HSBs lamellhusområde Bergsmannen i sydväst och det anpassade radhusområdet Kopparplåten i sydost. Från en och samma punkt kan man se vägen från traditionell bebyggelse, över modernismen och fram till anpassning till befintlig karaktär.

Byggnadsvårdsåret var en viktig skärningspunkt för hur Falun betraktades utifrån sett – och för hur Falun såg på sig själv. Tillsammans med antikvarien Daniels Sven Olsson inledde jag detta år stadsvandringar där vi berättade om byggnadshistorien, först i de tre trästadsdelarna, sedan även i andra områden i staden.

Falun har förändrats och förändras fortfarande, men efter byggnadsvårdsåret sker det med en känsligare hand. Det är viktigt att man ska känna igen Falun var man än är i staden – utan att först behöva leta efter ån eller Kristine kyrka enligt 1960-talets modell.

  • Relaterade länkar:
  • Utgiven i nummer:
    1/2011
    Författare
    Örjan Hamrin

    är 1:e antikvarie vid Dalarnas museum och har varit verksam där sedan 1974. Tillsammans med Daniels Sven Olsson har han lett många stadsvandringar. 

    logotyp byggnadsvardsforeningen
    Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
    Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
    Svenska byggnadsvårdsföreningen
    Box 6442, 113 82 Stockholm
    Telefon: 08-30 17 85
    Email: kansli@byggnadsvard.se

    Cart

    Cart offcanvas

    Logga in