När blir ett hus gammalt?

Kategori: Bebyggelsehistoria

Teckning av Mejborg föreställande Blekingestugan på sin ursprungliga plats några år före flyttningen till Lund. Fotograf/Illustratör: Mejborg

De klassiska frågorna om man ska restaurera och återställa en byggnad till ursprungligt skick, konservera den eller bygga om den för moderna behov går inte att besvara enkelt. Idealen växlar i olika tider och i olika länder. Arkitekt och tekn. dr Kerstin Barup gör här en exposé över restaureringens långa vetenskapliga tradition och synar särskilt en byggnad, Blekingstugan, som flyttades till Kulturen i Lund vid sekelskiftet.

Vad är ett gammalt hus? Den frågan leder automatiskt vidare till nästa fråga; hur länge är ett hus nytt? I Japan berättade en kunnig arkitekt att ett tempel som vi besåg var tusen år gammalt. Det var byggt av helt färskt virke. Man har en helt annan syn på ålder och materia där. Vi kan tycka att frågan är mycket enklare i Sverige. Men är det så? Om man river en sjöbod krävs det nybyggnadslov att få föra upp en ny likadan. Om man river en vägg i taget och bygger upp den igen med helt nytt material med samma utseende som det gamla så är det underhåll. Om någon har rivit en korsvirkesgård och lagrat upp materialet för att senare bygga upp gården likadant igen på en annan plats så blir det nybyggnad, även om man använder 100 procent gammalt material.

Det är inte så lätt att reda ut begreppen. Begreppet restaurera- återställa är inte självklart. De klassiska frågorna om man skall restaurera -återställa till ursprungligt skick, konservera byggnaderna sådana de är eller bygga om till moderna behov går inte att besvara enkelt. Idealen växlar i olika tider och olika länder. Det finns ingen evolutionistisk utveckling av förhållningssätten. De förekommer parallellt och är beroende av förutsättningarna och objektens art.

Bakgrunden

Restaurering har en lång vetenskaplig tradition, arkitekter har skrivit och diskuterat. Under det sena 1700-talet gällde det främst fundamentala principer, först under 1800-talet, med restaureringarna av de stora historiska monumenten och katedralerna kom frågan om förhållningssätt.

Vid 1700-talets slut, då friläggningen av antika monument i Italien var, betydande, vaknade antikintresset att spara och återställa de antika monumenten i Rom och på andra ställen. Man bildade institutioner och samfund för restaurering, klassificering och dokumentation.

1800-talets stilrestaureringar är bekanta. Mest känd i sammanhanget är fransmannen Viollet-le-Duc, restaureringsarkitekt för bl.a. Notre Dame i Paris. Hans enhetlighetsprincip gav byggnaderna ett utseende som de måhända aldrig haft, men som de borde ha haft enligt arkitektens uppfattning.

Engelsmannen Ruskin menade vid samma tid att va~o e restaurering var till skada för byggnaden och framhöll därmed en mer försiktig och konserverande inriktning. Egentligen var han mest intresserad av hantverket och hade även en romantisk syn på restaurering.

Svensk restaurering

I Sverige kan man inte tala om restaurering förrän på 1800-talet. Ola Wetterberg påpekar så riktigt i sin nya avhandling Monument och miljö att vid sekelskiftet var restaurering något självklart. Man skötte sina hus helt enkelt. Särskilt gällde detta de privata och profana byggnaderna.

Vitterhetsakademin hade ansvaret för byggnadsvården i landet, det gällde framför allt kyrkor och ruiner. Alla kyrkoärdenden av kulturhistoriskt intresse sändes på remiss till vitterhetsakademin från överintendentsämbetet från och med sekelskiftet. Att ställa privatägda byggnader under statligt skydd eller uppsyn ansåg riksantikvarien och vitterhetsakademin skulle strida mot allmän rättsuppfattning.

Restaureringsidologierna tillämpades alltså under 1900-talet främst på våra kyrkor. C G Brunius och hans efterföljare Helgo Zettervall är de mest kända restauratörerna« inte främst genom lundadomens omskapande. Det handlade dock om byggnadernas utseende och yta i huvudsak. Själva byggnaderna som autentiska fysiska kulturbärare började man intressera sig för ganska sent.

Restaureringarna av Gripsholms slottskyrka och Uppsala domkyrka i början av 1890-talet ledde till debatt om restaureringsmetoder. "Stilenlighetens faror" var rubriken på konsthistorikern Gustaf Upmarks föredrag 1892 där arkitekten Fredrik Lilljekvists omdaning av Gripsholm till en grandios historisk pastisch över renässanstiden kritiserades.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in