Murade trähus - resurssnålt självbyggeri med spillvirke

Kategori: Bebyggelsehistoria

Traditionellt byggande har alltid använt de material som platsen erbjudit. Timmer- och korsvirkeshusen är de självklara exemplen på detta. Det finns även andra, mindre kända, tekniker som skapats av tillgången på billigt material, till exempel i spåren av en ny närings uppblomstrande.

En utvändig väggläkt har lossnat. Tunna, horisontella murfogar mellan liggande 2-3 tums plank anas mellan brädklädselns spalt. Huset, ett bostadshus, kan vara 100-årigt: byggt någon gång på 1880- eller 1890-talen.

Få känner till det murade trähusets konstruktion - även inom byggnadsvårdarnas egna led. Byggnadshistoriker har, åtminstone vid vanliga inventeringar, haft svårt att fånga materialen som döljs mellan fasadmaterial och tapet. Ett antagande om att brädklädsel dolt en timmer- eller plankvägg och att man bakom puts funnit en tegelvägg har ju oftast stämt.

Inte heller för hantverkaren har väggkonstruktionen alltid varit begriplig. En och annan snickare, som har fått i uppgift att renovera ett fasadparti, ändra ett fönster eller liknande, har snabbt sågat sågen slö av något »smäck« i väggen; utan att förstå att han mött en murad plankväggskonstruktion, att hela huset är byggt med denna konstruktion!

Byggtekniken är ett av många exempel på återbruk av byggnadsmaterial enligt Kajsa Vargs princip, »man tager vad man haver«. I det här fallet har det gällt att bygga ett helt bostadshus av sågverksspill i form av plankbitar i stället för att låta förädlat virke hamna i vedbrasan.

Konstruktionen med plankkap, där plankbitarna muras på samma sätt som tegelsten i ett 1/2-stens löpförband brukar kallas knubbteknik (m. fl. dialektala varianter; i Bohuslän knoppteknik) och skall inte förväxlas med kubbteknik, som består av hopmurade runda eller kluvna ved- eller timmerkubbar lagda tvärs vägglinjen.

 

Plankbitar i lerbruk

Byggnadstekniskt är det materialen som är gemensam nämnare; träbitar lagda i bruk av lera. Generaliserar vi, utgör plankbitarna i knopphuset en självbärande väggkonstruktion, medan vedkubbarna i kubbhuset fungerar som utfyllnad i en stolpkonstruktion - men det finns även självbärande kubbhus. Hus byggda i dessa tekniker kallas ibland vedhus.

Kulturhistoriskt tycks det inte finnas ett direkt utvecklingssteg från kubbteknik till knoppteknik. Knopptekniken kopplar vi till 1800-talets sågverksindustri, medan tekniken att kleta ihop grenar och pinnar med lera till en vindskyddande vägg kan vara känd sedan flera tusen år.

Idag hittar vi vedhustekniken främst i arbetarbostäder, lagårdar o. d. men här finns även byggmästarvillor, hotell, skolor och hus för andra verksamheter representerade.

Vår egen första kontakt med dessa huskonstruktioner var dels genom en norsk lerbyggnadskurs 1992 ordnad av föreningen Nordisk Organisasjon för Lerjordsbyggeri, och dels genom en artikel i en hembygdsskrift från 1958-59 om nordbohuslänska byggnadssätt. Föreningen Bohuslänska Hus - byggnadsvård och ekologi i norra Bohuslän hade bildats 1996 med målet att bl. a. initiera ett forsknings- och utvecklingsarbete inriktat på (nord)bohuslänska byggnadstraditioner. Vedhustekniken förenade flera av våra intresseinriktningar: lersilikater som byggmaterial, kopplingar mellan norska och bohuslänska byggnadstraditioner, byggteknik för återbruksmaterial med enkla verktyg.

Med ekonomiskt stöd från Riksantikvarieämbetets program Tradition och byggproduktion fick Bohuslänska Hus möjlighet att göra en översiktlig inventering för att klara ut omfattning och utbredning av knopp- och kubbhus i norra Bohuslän.

Skandinaviska vedhus

I detta sammanhanget fick vi kontakt med Inger Norell, avdelningen för husbyggnad, KTH, som i sin forskning om lövträ som byggmaterial också fångats av vedhustekniken och gjort en översiktlig inventering av vedhus i hela Skandinavien och även gjort kopplingar till Nordamerika. I detta större sammanhang ser vi att de nordbohuslänska knopphusens historia skiljer sig från den generella utvecklingen. Norells undersökning visar att vi hittar vedhusen i Sverige i framförallt fyra spridningsområden:

- i Stockholmsområdet: en hel del bostadshus i kubbteknik,
- i Värmlandsregionen: såväl bostadshus som fähus i kubbteknik,
- längs Norrlandskustens sågverksdistrikt: knubbhus,
- längs norra Bohuskustens granitområden: knubbhus (knopphus).

Norsk Landbruksmuseum i Ås, Norge, inbjöd i oktober 1998 till ett nordiskt seminarium på temat Hus murt av ved. Det framkom då att även Finland har knopp- och kubbhus med ett liknande utbredningsmönster som i Sverige - och att vedhusen är lika okända där som här. Som så ofta utmärker sig Norge; bara i Østfolds fylke har man dokumenterat ca 900 knubbe(knopp)hus med hela bebyggelseområden i knubbteknik inom sågverksdistrikten längs Glomma. Dessa bostadshus är i allmänhet byggda från mitten av 1800-talet, när ångsågen blir vanlig, till 1930-talet. Under denna period levereras mycket stora mängder plank till städernas snabbt växande trähusbebyggelse - inte bara inom Norden utan stora mängder exporteras.

Bohuslänska knopphus

Det är med detta backspegelsperspektiv vi kan ana varför man bygger knopphus i det nordbohuslänska kustbandet.
Vid mitten av 1800-talet var Bohuslän ett landskap som var hårt skövlat på sin skog. Virket användes bl. a. som bränsle i trankokerierna och till skeppsbyggeriet - vi möter vid denna tid ett i stort sett trädlöst kustområde. Detta innebar att virket till det kustnära husbyggandet fick »importeras«. Närmaste skogsbygd fanns framförallt i östra delen av Bohuslän mot Dalsland, i Bullarbygden. Här var det skogsbönderna, bullingarna, som försåg kustbefolkningen med liggtimrade hus genom att forsla ut färdiga, uppmärkta husstommar som »elementbyggnadspaket« till kusten.

Men ofta träffar man på sågad plank i skärgårdshus som är byggda decennierna före och efter 1900 - i motsats till alla timrade hus som byggts längre in i landet under samma period. En förklaring kan vara att kustsamhällena ur transportsynpunkt hade ett gynnsamt läge. Det kunde vara enklare att sjövägen frakta sågat virke från ångsågarna i Göteborg eller Norge än att landvägen frakta timmer från inlandet.

Sillfisket, som tidigare drivit såväl folk som pengar till kusten och lyft Bohuslän från armod till blomstring, var nu under 1800-talets mitt dåligt och en ny arbetskrävande näring höll på att etableras: stenindustrin. Inte bara svenska stenföretag sökte lyckan i bohusgraniten utan även norska.

Sten- och träindustri möts

Enligt flera av våra källor möts här på Skageraks farvatten två av regionens viktigaste näringsfång: svensk stenindustri som tillverkar smågatsten (knott) och norska sågverk som ger spillvirke (knopp/knubb). Eller förtydligat - när fraktskutorna hade levererat knottsten till de norska sågverksområdena runt Fredrikstad och Sarpsborg behövdes ballastmaterial för att styva skutorna vid returfärden, varför de lastades med knoppvirke, som man hade ett överflöd av. Väl tillbaka till den trädlösa Bohuskusten kunde stenhuggare, fiskare och andra med knappa resurser ta över knopplasterna för en ringa penning. Man kunde bygga sig ett eget murat trähus!

Vid vår inventering hösten 1997 fann vi ett tjugotal bostadshus mellan Strömstad och Lysekil, som enligt ägarna var byggda i knoppteknik - men troligen speglar detta bara toppen av ett »knoppberg«. Knoppkonstruktionen syns som sagt sällan utanpå och tycks inte vara kopplad till en speciell hustyp eller planform; huset kan lika gärna ligga ensamt och strandnära som mitt inne i ett kustsamhälle.

Ytterligare en orsak till att knopphusen kan vara svårfångade är att de har låg social status - ett tecken på fattigdom - det var inget man talade om. Byggnadstekniskt är husen däremot utmärkta, dels för att väggarna blev vindtäta genom lerbruket, dels för att plankbredden oftast var 6 tum eller bredare, vilket alltså gav en minst 6 tum tjock vägg (som jämförelse kan nämnas att timmerväggar i Bohuslän oftast var 5 tum och plankväggar bara 3 tum tjocka, drevade med mossa, lin eller trasor).

Har knopphusen en framtid?

I Bohuslän är knopphusen som hus inte hotade idag. Husen är bostadshus. Många av dem används bara som sommarhus men får i allmänhet ett gott underhåll. Hotet är att man vid om- och tillbyggnader river knoppkonstruktionen och ersätter den med reglar och mineralull. Man förstår inte konstruktionen och det är enklare med en »modern vägg«.

En framtida uppgift är att utforska om knopphusens konstruktionsprincip är utvecklingsbar. Tekniken är onekligen intressant i ett ekologiskt perspektiv!

I USA har kubbtekniken fått en renässans under 1980- och 1990-talen, då mönstermurade vedhus byggs av självbyggare. Här i Norden får vi väl börja undersöka storbyggplatsernas containrar med källsorterat träavfall. Avfallsprodukter i ett sammanhang kan ju bli till attraktiva materialresurser med ett annat synsätt!

Referenser

Karstensen, K: Knubbehus. »Knubbehusprosjektet«. Fredrikstad 1986.
Norell, I: Kubb, knubb, klant, knot, klamp... Vedhustekniker i Skandinavien och Nordamerika. Stencil. KTH 1997.
Norsk Landbruksmuseum: Cordwood architecture. Hus murt av ved. Seminarierapport 1999.
Nilsson, L. H.: Allmogehuset i Bohuslän - utmed linjen Lysekil-Vassbotten. Vikarvets Årsbok 1958-59.

I Ramsvik utanför Hunnebostrand arrenderade ett norskt stenhuggeriföretag ett markområde för stenbrytning. Omkring 1890 byggde bolaget ett flerfamiljshus och fem småhus åt stenhuggarna. Flerfamiljshuset Bracka innehåller enkelrum och småhusen kök, stuga och kammare. En del detaljer i småhusen antyder norsk snarare än svensk byggnadstradition. Hantverkare som arbetat med »norskehusen« berättar att dessa är murade av sextums plankstumpar i olika längder och 2–4 tum tjocka. Intill bolagets hus byggdes ytterligare minst ett knopphus av privatpersoner. Foto Conny Jerer.

I Apelsäter ligger ett knopphus som är typiskt för landskapet i form och konstruktion. Det är byggt i början av 1890-talet med dubbelhusets planform: kök, stuga och två kammare kring en central murstock. Det är svårt förfallet och obebott sedan 1940-talet. Både ytter och mellanväggar är murade av stumpar av sextumsplank, 2–3 tum tjocka. Dessa tycks ha en standardlängd om 11/2 fot (46,5 cm), något som antyder att de kan ha varit avsiktligt producerade som byggmaterial för knopphus. – Murbruket är lera med stor tillsats av sågspån och fogarna är tunna. Väggarna är murade på en fyra tum hög syll och har inmurade bindare av längre regelvirke på oregelbundna avstånd. Inga dymlingar, spikar eller andra fästelement syns i knoppväggarna. Foto Conny Jerer.

På flera gårdar öster om Tanumshede finns fähus murade av rivningsvirke. Det var byggmästare i trakten som uppförde dem på 1930- och 40-talet. Det var billigare än att bygga med cementblock och de ansågs vara torra och fina byggnader. – En man från en av gårdarna berättar hur han hjälpte till med ett sådant bygge. Han kapade rivningsvirke från ett par gamla stugor i tiotumslängder på vedkapen, sedan klöv han dem med yxa. I en beteshage tog man lera som ältades med vatten till en lös välling som blandades med sågspån. Kubben lades tvärs och murades med det lösa lerbruket. I några skift lade man in bindare av nytt virke. Väggarna putsades ut- och invändigt.

Utgiven i nummer:
4/1999
Författare
Conny Jerer, Stefan Westerberg

Conny Jerer är arkitekt och Stefan Westerberg byggnadsantikvarie

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in