Motorhotellets påträngande charm

Kategori: Bebyggelsehistoria

Förslag till ljusskylt för Brännebrona från Roos Neon 1961

Med bilismen kom vanligt folk ut på vägarna i en omfattning och med en reslängd som aldrig förr. De befintliga faciliteterna räckte inte till. Det behövdes nya och pigga entreprenörer som tog sig an uppgiften. En del av detta har redan hunnit rivas men några byggnader står kvar längs vägarna. Här berättar Thomas Carlquist historien om Brännebrona Gästis och ger oss samtidigt några utblickar på vägen.

Fleninge Motel byggdes av KAK 1954 vid dåvarande Riks-3:an några km norr om Helsingborg. Arkitekt var Bendt Hjelm-Jensen. Motellet är ombyggt flera gånger, men räknas ofta som det äldsta i landet.
betong, stål, glas och neon.

Vi som är bilturister börjar tycka att det väl måste säkras nåt sorts kulturhistoriskt minnesmärke över turistnäringens ambitioner, segrar, nederlag och märkliga insatser under de senaste åren. I så fall ligger Brännebrona Gästis ovanligt bra till.«Så skrev Gunnar Västberg i Expressen den 21 juli 1967. Förmodligen var han en av de första som formulerade något som på 60-talet sannolikt var menat som ett lättsamt skämt, men som under 2000-talet mer och mer blivit en realitet. Under rubriken »Att bo på Motell« jämför Västberg motellet i Skara med värdshuset i Brännebrona. Jämförelsen utfaller till Brännebronas fördel, vilket möjligen motiverar Västbergs förslag, även om avsnittet om Brännebrona uteslutande handlar om matpriser. »På framsidan av Brännebrona är E3:an, på baksidan är en jättelik asfaltplan, sju soptunnor i rad och en nyslagen äng.«

Brännebrona marknadsfördes huvudsakligen som värdshus, ett »Gästis« med resanderum. Det var också på restaurangen/gästgiverifunktionen som tyngdpunkten låg. Skyltar med orden »Restaurang«, »Bar«,«Hotell« och lite senare »Taverna« har i olika omgångar suttit på huset. Det klassiska motellarrangemanget, med parkeringsplatser under skärmtak direkt utanför rummen, som i Fleninge, Sjögestad eller Karlskrona, fanns aldrig i Brännebrona. Övernattningsdelen är i stället arrangerad som en ordinär korridor med rum på bägge sidor. Därmed inte sagt att Brännebrona inte kom att fungera som just motell på Riks-6:an, senare E3:an. Och lite djärvt var det, att satsa på ett motorhotell vid riksvägen på den här platsen. Sedan tidigare fanns Motel Motoristen strax söder om Vara, tre mil norr därom Skara Motell, efter knappa två mil det nya Brännebrona norr om Götene, dessutom fanns både Rattugglan och Hasslerör alldeles utanför Mariestad, ytterligare ca tre mil norrut. Alla utom Skara låg på sydgående sidan av riksvägen (före högeromläggningen). Konkurrensen om bensinkunder och nattgäster var således hård.

Motellen växte fram i takt med en ökande bilism decennierna efter andra världskriget. På jämna och ojämna mellanrum längs riksvägarna byggdes anläggningar anpassade för bilburna nattgäster, som tack vare detta inte behövde ge sig in i stadskärnorna för att få logi. Några tidiga välkända motell i Sverige, alla belägna vid riksvägar, var Gyllene Ratten utanför Stockholm, Vida Vättern vid Ödeshög och Fleninge Motel norr om Helsingborg, alla byggda på 50-talet. Motellen var vid den tiden en nyhet, och det fanns inga traditionsbundna regler för hur de skulle se ut. Anläggningarna gavs därför ofta en modern och i vissa fall iögonfallande framtoning. En sådan var Motell Stadt i Ljungby. Det gällde att synas väl från vägen under den korta stund bilisten passerade platsen. Förebilderna söktes inte sällan från USA. Mitt under motellens storhetstid byggde Ernst Skarp Brännebrona Gästis intill Riksväg 6 några km norr om Götene.

Historien om hur Brännebrona växte från ingenting till ett litet samhälle är också historien om entreprenören och visionären Ernst Skarp. Skarp var uppvuxen på gården intill och hade under många år försörjt sig på att gräva diken och brunnar, sysslat med stensprängning och annat tills han på 40-talet startade eget i en grusgrop vid gården. Det var Brännebrona Cementgjuteri som från 1945 blev en allt mer växande industri, men ännu i mitten av 50-talet fanns här ingenting annat än cementfabriken och ett par bostadshus, vid sidan om någon enstaka bondgård. – Jobbarna hade ingenstans att bo, så jag tog mig till att bygga några villor och ett par hyreshus, berättade Ernst Skarp senare på 70-talet. – Sen gjorde jag ett litet kafé, som folk började kalla motell. Det var inget annat att göra än att bygga ett motell då, förstås, berättade Skarp.

Den djärva användningen av prefabricerade mönsterskapande betongelement har veterligen inte fått många efterföljare i Sverige.

Ja, riktigt så enkelt
var det kanske inte. Förutom att Skarp var egen företagare satt han också i kommunfullmäktige och tog stor del i Götenes utveckling. Under 50-talet blomstrade näringslivet på den lilla orten och nya industrietableringar följde på varandra. Expansionen ledde snart till en diskussion om behovet av en modern hotell- och restauranganläggning. Så långt var man i stort sett överens, likaså att en lämplig plats vore vid korsningen av Riks-6:an (nu E20) och länsväg 190 (Riksväg 44) omedelbart norr om samhället. Men när det kom till utskänkningstillstånd för alkohol tog det stopp. Just denna fråga var ytterst kontroversiell. Frikyrkligheten var hög i den lilla orten och det visade sig att ingen ville, eller vågade, investera i ett så här stort projekt, om inte frågan om spritförsäljningen löstes.

Skarp däremot var en handlingens man och när frågan om ett hotell i Götene gick i stå erbjöd han sig att själv bygga hotell och restaurang »hemma hos sig« ute i Brännebrona. Förslaget löste problemen för lokalpolitikerna i Götene, som kunde andas ut och snart gick med på idén. Skarp engagerade byggnadsingenjör Curt Wänerlind som drev ortens ingenjörsfirma att ta fram ritningar till motellet. Det skulle placeras alldeles intill industrihuset, där bensinmacken och det lilla kaféet låg sedan en tid. År 1962, just när Riksväg 6 blev Europaväg 3, öppnades portarna till det nya motellet, som förutom 23 rum också innehöll en restaurang, en enklare barservering och konferensrum. Affärerna gick mycket bra, och det berättas fortfarande i bygden hur man åkte långväga på torsdagarna för att äta gott och dansa. Något utskänkningstillstånd hade Skarp inte till en början, men det bekymrade honom föga. Han var inte så mycket för regler och byråkrati. Men det stod snart klart att Brännebrona Gästis var en succé, och läget var än så länge perfekt.

Den anläggning som Curt Wänerlind ritade var en tämligen ordinär byggnad med fasader av gult tegel. Hotelldelen hade en tidstypisk brun sarg vid det platta taket, och restaurangen täcktes av ett lågt asymmetriskt sadeltak med nocken förskjuten mot vägen, så att ett kort och brant takfall bildade bakgrund till den stora neonskylten med texten Brännebrona Gästis – och en stor bild av en brinnande bro. På sydsidan av restaurangen vidbyggdes en enklare barservering, lite motsvarande en amerikansk diner. Där var matpriserna betydligt lägre än i restaurangen, vilket ju också Gunnar Västberg gladde sig åt i Expressen 1967. Kanske också The Beatles, som stannade till för en fika på Sverigeturnén hösten 1963. I motsats till vad som ibland har framförts var alltså Brännebrona i sin ursprungliga skepnad en ganska enkel byggnad, fast förankrad i tidigt svenskt 60-tal, ett i mängden av motell vid riksvägen genom Skaraborg. Marken kring huset fick inte riktigt den omtanke som Wänerlind hade föreslagit i en första skiss till situationsplan 1960. I vinkeln mellan de båda längorna antyds en liten »park« med prydnadsträd, buskar och en gräsmatta med en gång kring en liten damm och några bänkar samt en »utställning«. Söder om restaurangen tänktes ett par små uteplatser och en uteservering. Av allt detta realiserades bara gräsmattan med en plattsatt yta och några bänkar kring en liten vattenspegel. Planteringarna inskränkte sig till några betongkrukor med blommor. För övrigt dominerades motellets närmaste omgivning av asfalt.

Den nya restaurangen fick en arkitektur som aldrig tidigare skådats i Sverige.

Ernst Skarp fortsatte oförtrutet att utveckla Brännebrona. Platsen hade i mitten av 60-talet vuxit från bondgårdens byggnader till ett litet samhälle med fabrik, villor och hyreshus, hotell, restaurang och bensinmack. Han byggde en anläggning för civilförsvaret och fick på så sätt ännu fler kunder till motellet och restaurangen. Efter att ha bytt mark med grannbönderna satte han i gång att schakta och jämna ut marken några hundra meter bakom motellet för att bygga en flygplats! Visionen var att den på sikt skulle kunna bli en mellanlandningsplats för flygtrafiken mot kontinenten. Nu blev den väl inte riktigt så stor, men den finns alltjämt kvar och används idag för modellflyg och sportflyg. efter ett tiotal år var det dags att bygga ut motellet. Skarp anlitade då Örebroarkitekten Åke Petersen, som 1972 ritade en tillbyggnad på hotelldelen och en ny restaurang som skulle ersätta den enkla dinern från 1962. Den nya restaurangen fick en arkitektur som aldrig tidigare skådats i Sverige. Själva tillbygget är en förhållandevis enkel volym, men dess yttre, eller i alla fall de två fasader som syntes från vägen, kläddes med betongelement i olika former som tillsammans gjorde att byggnaden blev uppseendeväckande och fullständigt omöjlig att inte lägga märke till när man passerade med bil. Det ligger därför nära till hands att koppla det nya Brännebrona till det amerikanska begreppet roadside architecture, kanske också till den i USA sedan ca 1950 benämnda Googie architecture efter ett kafé i Los Angeles. Denna ultramoderna, lite lekfulla, arkitektur spred sig snart längs vägarna i Los Angeles och förekom främst i kiosker, restauranger, bensinstationer och motell, alla med avsikten att synas väl och sticka ut från mängden, men ändå ge ett slags representativt intryck. Kännetecknande var djärva svängda takformer, liksom moderna material som

Storhetstiden för denna expressiva stil inföll huvudsakligen mellan 1950 och 1965. Googiestilen förlorade i anseende under 70-talet, dels på grund av att den vanligen kom att knytas till byggnader för enklare servicefunktioner med låg status, dels i konkurrens med den framväxande postmodernismen. Trots sin ringa ålder ansågs de sällan värda att bevara och mycket lite av den första tidens googiearkitektur finns kvar i USA idag. Till Skarps intentioner passade emellertid formerna och det moderna uttrycket väl och han såg förmodligen att det samtidigt var ett utmärkt sätt att marknadsföra cementfabrikens produkter på andra sidan vägen. Den nya restaurangen i Brännebrona uppfyllde väl önskemålet om att synas bra från europavägen. Det mesta tillverkades på den egna fabriken, men det stora röret som utgör entrén till restaurangen formgöts på plats. Tanken var att det skulle påminna om 1800-talets prärievagnar... För övrigt hade restaurangen fasader av brunlackad plåt, betongelementen lämnades omålade, och det gula teglet i de äldre delarna målades vitt.

Denna djärva användning av prefabricerade mönsterskapande betongelement har veterligen inte fått många efterföljare i Sverige. Däremot kan man inte låta bli att tänka på det endast ett par år äldre friluftsbadet på Billingen vid Skövde, ritat av Hans-Erland Heineman 1968 som en del i Arne Sandbergs stora hotell- och rekreationsområde Billingehus. De elegant svävande taken av formgjutna betongelement över omklädningshytterna har ett vågformigt, böljande uttryck som möjligen kan ha inspirerat Skarp och Petersen till dekorationerna på tillbyggnaden i Brännebrona.

1974 ansåg skarp att han hade gjort sitt och sålde motellet till sina mångåriga medarbetare. Dessa hade goda kontakter inom hotell-, musik- och restaurangbranschen och under några år red man högt på 70-talets dansbandsvåg. Det fanns också planer på ytterligare tillbyggnader som dock aldrig blev av. När de nya ägarna sålde 1980 började den långsamma nedgången för Brännebrona. Konkurrensen från de närliggande orterna Mariestad och Götene växte, civilförsvaret flyttade, bensinmacken slog igen och när Dinners etablerade sig nära Götene så försvann motiven för bilisterna att stanna till vid Brännebrona. I ett försök att pigga upp anläggningen i mitten av 90-talet målades restaurangen och betongelementen i skärt och rött.

I takt med att de större riks- och europavägarna har moderniserats och dragits om i nya sträckningar med motorvägsstandard har många av de tidiga motellen kommit att ligga vid mindre trafikerade lokalvägar. De har därigenom förlorat sin betydelse, och flera har lagts ner. Tre Örnar söder om Jönköping var bara tio år gammalt när det upphörde 1967. Gyllene Ratten och Motell Stadt i Ljungby, båda vid gamla Riksettan, har nyligen rivits. Tjusts Motell öppnade 1960 på Riksväg 4 vid Gamleby, men gick i konkurs 2005 och byggnaderna går nu andra funktioner till mötes. Ett annat sidsteppat motell, Sjögestad Motell mellan Linköping och Mjölby, lever vidare fullt medvetet om sin status som ett av de äldsta i landet. Utvecklingen drabbade alltså även Brännebrona, men har här tagit en något annorlunda väg. På 2000-talet har ägarskiftena varit täta och ingen har lyckats få Brännebrona att fungera tillfredsställande. Till slut blev motellet stående några år och det kunde nog uppfattas som övergivet. Men så inträffade något som visar hur känsligt läget är i förhållande till vägarna. I samband med att en ny motorvägssträcka började byggas förbi Götene kom plötsligt vägkrogen vid samhället i bakvatten, medan däremot Brännebrona åter fick ett fördelaktigt läge. 2008 köpte Bengt-Inge Carlssons företag EHCC Fastigheter motellet, och sedan dess har anläggningen renoverats och fräschats upp för flera miljoner. Hotellrummen har renoverats, restaurangen har målats om och fått nya möbler. Sedan en tid serveras luncher igen och motellet kan ta emot nattgäster.

70-talet har lämnat efter sig några häftigt mönstrade tapeter och någon taklampa, för övrigt är det mesta ersatt med nya inredningsdetaljer genom åren.

Hösten 2009
anslöts Brännebrona till Dinnerskedjan och de nya innehavarna Carina Kjellqvist och Erland Olsson har ambitionen att återuppliva epoken med vägrestauranger som fanns på 60-talet. Folk har börjat ta till sig att motellet är öppet på nytt, men för att riktigt öka trafiken behövs sannolikt en bensinmack igen. Även utvändigt har restaurangen målats om, så att den nu är mera skär än nånsin. Fast Carina Kjellqvist har nog funderingar på att måla om den igen i lite lugnare färger. Vid ett besök idag möts man invändigt av en blandning av 70-tal och den senaste tidens inredningsmode. Från 60-talet finns egentligen bara kvar en öppen spis och en stor väggmålning, som lite naivistiskt visar på utflyktsmål i trakten. 70-talet har lämnat efter sig några häftigt mönstrade tapeter och någon taklampa, för övrigt är det mesta ersatt med nya inredningsdetaljer genom åren. I takt med det ökade intresset för modernismens byggnader, och inte minst de miljöer som genererats av bilismen, har också Brännebrona uppmärksammats på ett mera positivt sätt, efter att under flera år bara ha ansetts som konstigt och obegripligt. Det har till och med gått så långt att fråga har väckts om byggnadsminnesförklaring av Brännebrona. I skrivande stund har länsstyrelsen inte tagit ställning och fattat beslut i frågan.

Idag kan man ändå med fog konstatera att den sortens lekfulla roadside architecture som Brännebrona representerar är en tidstypisk och karakteristisk yttring av modernismens nya arkitekturuppgifter från bilismens »guldålder«, även om den bara realiserades på få platser i Sverige. Arkitektstuderande Johannes Brattgård har i ett arbete vid Chalmers studerat Brännebrona och menar att byggnaden, oaktat om den är tillbyggd och förändrad eller inte, ändå i sin nuvarande gestalt är en materialisering av idéer och visioner som bara arkitektur kan uppvisa. Och nog har väl Brännebrona Gästis ett kulturhistoriskt värde som ett slags monument över en tid då nytänkande och egensinnigt entreprenörskap inte kände några gränser?

Utgiven i nummer:
2/2010
Författare
Thomas Carlquist

Byggnadsantikvarie och bilentusiast vid Västergötlands museum i Skara.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in