Möte med Medelpadsgårdar

Kategori: Bebyggelsehistoria

När Medelpads bönder under 1800-talets två första tredjedelar byggde nya och större boningshus skedde det med en delvis annan utgångspunkt än på många andra håll. Redan under 1700-talet fanns det bönder i Medelpad som hellre byggde brett än långt, ett byggnadsskick som skulle anammas av allt fler bönder och förstärkas i de många enskilda byggnader som timrades både högre och bredare. Den kubiska korsbyggningen blev ett karaktärsdrag för Medelpads byggnadskonst.

I en brant södersluttning i den gamla byn Loning vid Indalsälven uppförde bonden Jonas Jonsson Kuse år 1809 ett nytt boningshus. Det nya huset var i stora stycken modernt; timrat i två fulla våningar men också mycket bredare än de flesta andra hus i Indals socken. Det hade moderna sexdelade fönster och en enkel men omsorgsfull inklädnad av takfot och knutar. Alla rum var vackert inredda med snickeriarbeten och schablonmålade väggar. I salen och kökskammaren stod moderna kakelugnar.

Huset var på det hela taget något helt annat än gårdens gamla bostadshus, en liten låg parstuga med vardagsstuga och helgdagsstuga på ömse sidor om en smal förstuga. Den nya stora manbyggningen med det fria och öppna läget mot landsvägen torde ha gjort intryck på förbipasserande och gäster.

Under de närmaste femtio åren skulle landskapsbilden förändras och många bönder komma att följa Jonas Jonssons exempel. Redan under 1700-talet fanns det bönder i Medelpad som hellre byggde brett än långt, ett byggnadsskick som anammades av allt fler bönder och förstärktes i de många enskilda hus som timrades både högre och bredare. Den kubiska korsbyggningen blev ett karaktärsdrag för Medelpads byggnadskonst.

 

Från bakkammare till korsbyggnad

I många delar av landet innebar tillbyggnader att stugorna förlängdes med en kammare; enkelstugorna till parstugor och parstugorna till "ytterkammarstugor". I Medelpad byggdes samma kammare istället i vinkel bakom stugorna och kallades bakkammare. Det är en märkbar skillnad som skulle få stor betydelse för byggnadsskickets utveckling under 1800-talet.

Bakkammarstugor är som bostadshus på bondgårdar i Medelpad kända från 1700-talet. Från seklets senare del känner vi en större och bredare byggnadstyp, tillkommen genom att bakkammaren ersatts av en hel rumsfil mot stugans baksida. I princip är två smala stugor byggda mot varandra. De breda byggnader som därmed uppstod kallades korsbyggningar och blev med tiden allt oftare byggda i ett sammanhang.

Under 1800-talets första hälft var parstugorna ännu vanliga och i många fall utökade med bakkammare, byggda bakom köket och använda som bostadsrum. Samtidigt trängde korsbyggnaderna alltmer ut parstugorna och fanns som manbyggnader på de flesta gårdar vid 1800-talets mitt. Dessutom fanns på många gårdar en mindre korsbyggning som sommar- och födorådsstuga.

Vi kan urskilja två huvudtyper. Halv- eller enkelkorsbyggnaden har fem rum kring en enda mittplacerad skorstensstock. Hel- eller dubbelkorsbyggnaden har sex rum grupperade i två rumsfiler kring två skorstensstockar. I båda fallen återfinns köket till höger eller vänster innanför förstugan och salen i det motstående bakre hörnet. I övrigt mindre rum som köks- och farstukammare.

Korsbyggnaden förekom i såväl en och en halv som två våningar. Halvkorsbyggnaden i två fulla våningar är den variant som skulle komma att dominera landskapet och kan uppfattas som något av en karaktärsbyggnad för Medelpad.

Medelpadsgårdar

Det man först och främst lägger märke till är Medelpadsgårdarnas ansenliga bredd. Många korsbyggnader har en bredd som uppgår till tio meter eller mer. Ibland är gaveln längre än långsidan.

Vanligt är att ena gaveln visas upp som huvudfasad med fler fönster än långsidorna. Då fönstren i de flesta fall är placerade mitt på rummens väggar ger de en omisskännlig asymmetrisk karaktär åt gavelfasaderna. Trots den breda gaveln har man gärna behållit ungefär samma höjd i röstet som varit brukligt i de smalare parstugorna. Takfallet är därför förhållandevis flackt, vilket bidrar till intrycket av breda och kubiska byggnadsvolymer.

Det kubiska intrycket stärks av en enkel och enhetlig infodring av knutkedja och takfot. Vanligen är mellan knutskallarna en kvarts stock infälld som utan markerad övergång fortsätter i takfotens listverk, omsorgsfullt och sparsmakat.

I flera breda tvåvåningshus utnyttjas bredden till en stor sal på övre våningen, från långsida till långsida. Fem eller sju fönster från tre ytterväggar släpper in ljus i dessa salar, som är mellan 50 och 60 kvadratmeter stora, och sträcker sig över halva våningsplanet.
Interiörernas väggar är ofta vackert dekorerade med schablonmålningar, marmoreringar och dekorativt måleri. Det senare kännetecknas gärna av en sparsmakad elegans med tydliga referenser till det klassiska formspråket. Detta märks bland annat i Sättna och Liden, där en målare vid mitten av 1800-talet gjort mycket karaktäristiska avtryck: fria väggfält som ramas in av kolonner och kapitäl sammanbundna av slingrande och färgsprakande girlander.

Allt detta bidrar till intrycket av Medelpadsgårdarna, som trots många skiftande uttryck har tydliga drag som förenar dem. När bönderna i andra landsdelar fortsatte att bygga långa och smala parstugor byggde Medelpads bönder istället breda korsbyggningar. När andra bönder smyckade ut sina gårdar med iögonfallande snickerier och brokvistar var Medelpads bönder mer återhållsamma. Deras byggnadskonst präglades av hantverkskvalitet och dekorationslust utan övrdåd.

Ett okänt kulturarv

Förvånansvärt mycket av Medelpadsböndernas egenartade byggande under första hälften av 1800-talet sätter än idag sin prägel på landskapet. Men trots att det finns en handfull bevarade tvåvåniga halvkorsbyggnader i varje socken och trots att många större gårdar i socknarna längs Ljungan äger ytterligare ett stort boningshus tycks gårdarna föra en slumrande tillvaro, osedda.

Grunden lades i det tidiga 1900-tal då etnologer for land och rike runt för att dokumentera Sveriges byggnadskultur. För medan stora insatser gjordes i vissa avgränsade delar av landet kom ett landskap som Medelpad i stort sett att bli lämnat därhän! Idag är mycket okänt och knappast något skrivet om landskapets folkliga byggnadskultur. Endast ett par gårdsmiljöer är skyddade som byggnadsminnen och inte i något fall ingår en korsbyggning.

Nu har Sundsvalls museum påbörjat en kulturmiljöinventering kallad Projekt Medelpadsgårdar. Syftet är att öka kunskapen om landskapets traditionella bebyggelse och lyfta fram de karaktärsbyggnader som borde vara viktiga symboler för Medelpad.

I ett kommande nummer återkommer vi till byggnadskulturen i Västernorrlands län. Ann Renström skriver då om sin byggnadsinventering i Ångermanland, som resulterat i att man kan urskilja en typisk Ångermanlandsgård.

Utgiven i nummer:
3/2003
Författare
Hampus Benckert

Bebyggelseantikvarie och länsombud i Svenska föreningen för byggnadsvård.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas