Lantbrukets byggnadskultur - för vem, till vad?

Kategori: Bebyggelsehistoria

Holms prästgård.

Inom lantbruket har man av tradition byggt i egen regi med minimum av ritningar. Förebilderna fanns i den befintliga bebyggelsen. Stilbildande var också de många typritningar som distribuerades genom lantbrukets olika rådgivningsorgan. Man hade känsla för hela miljöer. Detta har senare tappats bort när man började propagera för industrins ideal inom lantbruket.

Planschens småbruk och Holms prästgård är tydliga representanter för stilen i svenska allmogehem. Som ett resultat av jordbrukets dåliga lönsamhet säljer kyrkan sina arrendegårdar. Holms prästgård är idag privatägd med uppfödning av travhästar. Hästarna h
Vastad. En gård i Löfvenskiöldsk anda både vad gäller hela gården uppläggning och husens utformning. Ekonomibyggnaderna är uppförda i slutet av 1800-talet.

Den snabbast växande näringen för närvarande lär vara turismen. Slogans som Sverige är fantastiskt marknadsför den svenska landsbygden. Affischer på järnvägsstationer visar landskapet med sina öppna fält avdelade med gärdsgårdar och dikesrenar, omgivna av lummig grönska och i fonden en liten gård, faluröd med vita knutar. En bild av sörgårdsidyllen, en idealiserad bild av vårt fosterland och livet på landet som förts ut genom läsebok för folkskolan och vidare marknadsförd av Carl Larsson, Astrid Lindgren, Stina Sunesson m fl. En bild som vi alla anser oss ha rätt till. En bild som av många uppfattas som urgammal och oföränderlig.

Laga skifte

Landskapet som vi ser omkring oss idag är i hög grad en produkt av laga skifte, vilket på de flesta orter ägde rum under första delen av 1800-talet. Skiftesreformen var förutsättningen för att jordbruket skulle kunna förändras från självhushåll till produktion för avsalu. Sverige var vid början av 1800-talet inte självförsörjande på livsmedel. Syftet var att göra landet oberoende av importerad spannmål. Många tvivlade på att det skulle kunna lyckas med Sveriges magra förutsättningar. Idag vet vi resultatet.

Trots mångdubbelt större befolkning kan ett fåtal lantbrukare förse oss med mat och dessutom mer än vad vi behöver. Lantbruket är ingen resurs längre utan ett problem.

Om vi studerar dagens lantgårdar är huvuddelen av byggnaderna uppförda någon gång från 1850-talet och fram till våra dagar. Lantbrukets ekonomibyggnader har en medelålder på ca 70 år, sannolikt gäller detsamma för bostadshusen. Trots strävan inom lantbrukets olika rådgivningsorgan att fä till stånd en snabbare förnyelsetakt, har inte medelåldern nämnvärt förändrats. Detta beror på att de äldre byggnaderna varit av så hög kvalitet samt att de ofta var mycket väl tilltagna redan från början. Många av dessa äldre byggnader har en rejäl takhöjd, ljusa och luftiga djurutrymmen, stora lagringsutrymmen och flera funktioner är sammanförda i en huskropp. De är stilmässigt rena och enkla i sin utformning. De är ofta inte speciellt svåra att återanvända i det moderna jordbruket. Tyvärr har de ofta förändrats med nya fasad- och takmaterial m m. Det finns dock påfallande många förhållandevis oförändrade byggnader kvar i drift med en ansenlig ålder av 50-150 år.

Stilbildare

Precis som inom andra näringar har det inom lantbruket funnits olika epoker med olika stilideal. Eftersom man har en något annorlunda byggprocess inom lantbruket har dessa stilbildare fått en stor genomslagskraft, Lantbruket har varit förhållandevis förskonat från myndighetsinblandning i sitt byggande. Man har av tradition byggt i egen regi med ett minimum av ritningar. Förebilder har varit redan befintliga hus. Lokala lantbyggmästare har ofta satt sin prägel på bygden genom att uppföra sin egen typ av hus inom verksamhetsområdet. Förebilder har varit olika typritningar, distribuerade genom lantbrukets olika rådgivningsorgan.

Gemensamt för dessa olika planschverk är att man planerade hela gårdar utifrån den aktuella driften.

Den propaganda som bedrivits från 1950-talet och framåt har betonat den industri- och företagsmässiga delen av lantbruket. I analogi med detta har man tappat helheten och byggnadernas karaktär har närmat sig industrins ideal. Man har försökt dela upp lantbrukarens liv i arbete och fritid på samma sätt som industriarbetarens. Resultatet har väl närmast blivit ett ensamliv med arbete dygnet runt.

Landsbygden utarmas

Karakteristiskt för en lantgård är att flera olika typer av aktiviteter kan förekomma samtidigt. Gården är arbetsplats, fritidsmiljö, barnens uppväxtmiljö m m. För en levande landsbygd krävs levande gårdar och ett fungerande samhälle med service, skolor, affärer och kompletterande näringar. Under hela 1900-talet har landsbygden utarmats på handel och hantverk. Även sådant som legat jordbruket nära kvarnar, mejerier, smedjor, slakterier och dylikt - har industrialiserats och överförts till staden. Antalet produktionsinriktningar inom Själva jordbruket har minskat. Allt större del av vår föda importeras. I stället för att odla vår energi, ved till uppvärmning och havre till dragkraft för oxar och hästar, importerar vi fossila bränslen. Fina naturmaterial som ylle och linne importeras.

För att landsbygden skall vara levande och ensamheten inte bli för stor för dem som blir kvar, måste antalet näringsgrenar både inom och utom jordbruket öka. Handel, småföretagsamhet och privata initiativ måste stödjas. Ingen kan bevara gårdarna som museer för en eventuell turistnäring under ett par korta sommarmånader.

Om man finner användningar för lantbrukets ekonomibyggnader kommer de också att leva vidare. De är av god teknisk kvalitet och landsbygdens folk är tack och lov förhållandevis konservativa och dessutom ofta stolta över sina gamla hus och gårdar. Det viktigaste idag är att öka kunskapen om husens och gårdarnas historik.

Nya funktioner

När jag själv planerar in nya funktioner i gamla miljöer brukar jag börja med att försöka komma underfund med hur huset och gården var tänkt från början. Det blir som en dialog mellan tidigare epokers planerare om hur de tänkt och dem som idag befolkar gården med deras nya krav och önskemål. Har man kunskap om äldre tiders arbets- och levnadsförhållanden är det lättare att anpassa sitt liv i äldre miljöer.

Den värsta "plåtepoken" har ebbat ut och idag väljer man oftast mer beständiga material. När man skall bygga om, bygga till eller bygga nytt är det viktigt att anpassa det nya till det gamla. Fördenskull behöver man inte alltid välja gamla material och tekniker, men det nya skall harmoniera med det gamla både vad gäller utseende, tekniska egenskaper och framför allt krav på underhåll. Lantbrukare gör oftast det mesta av byggnadsunderhållet själva. Därför är det viktigt att de nya materialen går att underhålla med kända tekniker.

Sist något som är mycket viktigt för helheten: den yttre planeringen med vägar, planer, staket, gärdsgårdar och vegetation. De äldre gårdarnas fina helhet beror ofta på att den yttre miljön är lika väl genomtänkt som husen i sig själva. Trädgårdar, alléer, syrenbersåer m m var tänkt lika mycket till nytta som till lust.

Vastad - ett praktikfall

På gården fanns behov av produktion med god avkastning. Slaktkyckling passade brukarna och efterfrågan fanns. jordbruket och marken krävde dock vall och betesdjur. Familjens hobby - hästar fick bilda stommen till sommarens ridläger. På detta sätt fick även fler av gårdens hus en ny användning. Två moderna driftsgrenar, kycklinguppfödning och ridläger, gick att anpassa till de gamla vackra byggnaderna.

Den grundläggande idén med mangård och en driftgård fungerar på gården fint än idag. Den välbyggda gråstensladugården hyser f n ca 20 000 slaktkycklingar som går fritt på ströbädd. Väggen har kompletterats med 10 cm mineralull och melaminbelagd spånskiva invändigt. De gamla småspröjsade järnfönstren är ersatta med betongglas av ungefär samma mått som de ursprungliga rutorna.

På östra gaveln har två stora portar tagits upp så att utlastning av kycklingar kan ske rationellt direkt ut i en lastbil. På skullen fanns en port men bottenvåningens gråstensmur var svårare att hantera. För att röra muren så litet som möjligt sågades porthålet upp med en klinga avsedd för armerad betong. Hålet blev exakt (toleranser ± 50 mm totalt) och muren utsattes inte för några rörelser.

Det stora problemet var ventilationen. Hur skulle man få tillräcklig mängd frisk luft in till de båda våningarna. Till övervåningen kommer den via logen och till vinden genom taket till stallutrymmet. För bottenvåningen utnyttjades ursprungliga jalusiluckor i skullväggen. Nya fick tas upp så att antalet blev tre gånger större än det ursprungliga. Evakuering från bottenvåning sker med fläktar placerade på det ställe där portarna till gödselstaden suttit i det gamla kostallet. Kanske inte så vackert, men med minsta möjliga åverkan i stommen.

Fläktarna till övervåningen sitter i takmonterade trummor. Min tanke har varit här att göra så små ingrepp som möjligt. Ifall det krävs stora ingrepp måste de gå att återställa i framtiden.

Logen var svår att utnyttja då portarna var för små. I den södra ändan finns nuvarande magasin med spannmålstork. Gården ligger i en sluttning, bostadshuset ligger ca 8 meter högre än gödselstaden. Från södra till norra gaveln av logen faller marken ca 1,5 m. När den stora porten, 4 x 5 m, togs upp på norra gaveln skulle jordgolvet ersättas med betong. Men hur? Inte kan man ha sluttande betonggolv! Varför inte.

Så fick det bli. Det fungerar utmärkt och blev naturligtvis billigast.

Utgiven i nummer:
2/1990
Författare
Catharina Svala
logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in