Länsfängelset i Gävle. Från rivningshotat till kulturhus

Kategori: Bebyggelsehistoria

Skylten som hälsar välkommen till Sveriges Fängelsemuseum under montering 2008. Fasaderna renoverades 2000–2001. Muren kring fängelsebyggnaden har behållits i sin helhet och återfått sin ursprungliga färgsättning och lagats med traditionella material.

På många platser i landet förfaller och hotas kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Om det vittnar inte minst Gula listan och dagliga telefonsamtal till Byggnadsvårdsföreningens kansli. I en serie artiklar kommer Byggnadskultur ge exempel på hus som istället för att rivas har bevarats och utvecklats – ofta tack vare ett starkt ideellt engagemang. Först ut är Anna Lindgren och cellfängelset i Gävle.

Cellfängelset i Gävle har sedan tio år tillbaka användningen som kulturhus, precis som de ideella krafterna som kämpade mot en rivning av byggnaden hoppades på.

I centrala Gävle, på ett förnämligt läge vid Gavleån, ligger fyra statliga byggnader på rad. Längst i öster ståtar Gävle slott, som uppfördes i slutet av 1500-talet och har sitt nuvarande utseende efter Carl Hårlemans omdaning från 1740-talet. Därefter ligger det gamla slottshäktet och längst åt väster länsstyrelsen, vars byggnad ritades av Carl Nyrén och stod klar på 1960-talet. Mellan dessa tornar det gamla länsfängelset som byggdes 1847 efter ritningar av Carl Fredrik Hjelm. Idag sjuder det av liv i det före detta fängelset dit människor tar sig för att besöka fängelsemuseet, kulturaktiviteter, teater, galleri och kafé. Men för tjugo år sedan var denna välbyggda skapelse rivningshotad och skulle ersättas med bostadshus. Hur kunde det komma sig? Och hur gick det till när rivningsplanerna skrotades och ambitionen byttes från rivning till bevarande och utveckling?

Debatten om fängelsets framtid

Efter stängningen av länsfängelset i Gävle 1986 överlät Byggnadsstyrelsen fastigheten till Gävle kommun. Den sålde i sin tur byggnaden till det kommunala bostadsbolaget AB Gavlegårdarna – utan några krav på varsamhet eller andra hänsyn. Fastighetsbolaget förvaltade inte byggnaden utan drev ensidigt linjen att riva fängelset och bygga bostäder på den attraktiva tomten. Den snabba fastighetsaffären som innebar att kommunen plötsligt stod utan inflytande över byggnadens framtid, väckte stark kritik. »Gävle fängelse är en mycket gedigen och välbevarad byggnad. Ingen annanstans i länet har man byggt med motsvarande kvalitet och storlek vid denna tid. Det är oförsvarbart att, som ansvariga i kommunen gör, tala om ett stycke vackert och centralt belägen tomtmark!«. Så sa Gävleborgs dåvarande länsantikvarie Erik Nordin i Byggnadskulturs temanummer ‘Fängelser i centrum’ som kom 1987. Han fick mothugg från kommunen och den nyblivna ägaren som hade bestämt sig för att riva. Tyvärr känns bilden igen, just nu sker stora omdaningar i Umeå stadsbild, under Kulturhuvudstadsåret, och rivningar i Stockholm debatteras i riksmedia. Men åter till Gävle. Debatten om fängelsets framtid pågick i lokala medier under många år, från slutet av 1980-talet och hela 1990-talet. Från kommunalt håll hördes röster för rivning, medan kulturmiljövården och engagerade gävlebor argumenterade för bevarande.

»Vi kan inte fördärva kulturarvet på en grisblink«

I oktober 1994 bjöd »Sällskapet Rädda fängelset« in till en informations- och debattafton på stadsbiblioteket i Gävle. Uppslutningen var överväldigande. Bakom inbjudan stod läraren och talpedagogen Birgitta Bohlund och byggnadsantikvarien Anders Jansson. Med gemensamma krafter gjorde de namninsamlingar, tog fram kunskapsunderlag, uppvaktade kommunfullmäktige, erbjöd visningar av byggnaden och knöt kontakter – allt för att rädda fängelset från rivning.
– Det som drev mig mest var att vi kan inte fördärva kulturarvet genom hastigt fattade beslut, det får konsekvenser som är omöjliga att reparera, berättar Birgitta Bohlund, när jag frågar henne hur bevarandet av fängelset gick till.
– Det var som att lägga ett stort pussel där varje person bidrog med sin egen pusselbit. Räddandet av fängelset är många personers verk. Under alla insatser för att rädda fängelset var Birgitta fast övertygad om att bevarande var det rätta. Tidigare hade det rivits mycket i Gävle. Miljön kring ån, med slottet, fängelset och kyrkan, fick inte förstöras också.

Byggnadsminne mot ägarens vilja

Hösten 1994 aktualiserade länsstyrelsen byggnadsminnesärendet igen denna gång mer intensivt. Efter att Gavlegårdarna inte ville acceptera en byggnadsminnesförklaring av det gamla fängelset, drev landshövdingen Lars Eric Ericsson och den tillförordnade länsantikvarien Peder Mellander ärendet till tvångsinlösen av staten 1998. Fängelset, beläget i riksintresset Gävle stad, var räddat från rivning. – Det var ett hårt arbete från länsstyrelsens sida. Motståndet från kommunen var kompakt, förutom från kulturförvaltningen som ville bevara byggnaden. Med hjälp av Kulturminneslagen räddades byggnaden mot ägarens vilja. Hade inte pengar funnits i form av medel via Riksantikvarieämbetet hade inte räddningen heller varit möjlig, berättar Peder Mellander.

Nytt fängelsemuseum

På 1970-talet hade kriminalvårdsinspektören Birger Lindroos samlat in föremål från fängelseverksamheten, vilka från och med 1984 visades i ett litet museum i slottshäktet. Precis före millenniumskiftet, när länsfängelsebyggnaden var räddad från rivning, kvarstod flera frågetecken kring hur detta fängelsemuseum kunde fortsätta sin verksamhet. Även här agerade Birgitta Bohlund och efter många turer var både en förening bildad och finansieringen av ett nytt museum löst. Katarina Kallings, som idag är museichef, utredde formerna för ett nytt fängelsemuseum och arbetade dessutom med samlingen. Till en början jobbade hon helt ideellt, men så småningom som anställd av föreningen. Stöd till museet kom från många, inte minst från Kultur & Fritid på Gävle kommun och från Länsmuseet Gävleborg.

Renoveringen

2000 fick Statens Fastighetsverk i uppdrag av Riksantikvarieämbetet att rusta upp och förvalta det före detta länsfängelset. Efter fängelsets nedläggning hade byggnaden utsatts för både vandalisering och vattenläckage. Upprustningen pågick fram till 2003 och innefattade också en omfattande sanering av svamp- och rötangrepp. Utvändigt putsades fasaderna med kalkbruk och avfärgades med traditionell kalkfärg. Man lade också ett nytt skivtäckt plåttak med linjära tvärfalsar. Fönstersnickerier, smide och plåt målades med linoljefärg. Invändigt var ambitionen att återställa fängelsets äldre utseende med cellindelning och gallerier. Väggar och tak putsades med kalkbruk, färgsättningen återskapades och samtidigt skedde moderna installationer för nya verksamheter i byggnaden.

De nya verksamheterna

Kulturföreningen Lättings, som bildades 1988 med syfte att bredda kulturutbudet i Gävle, flyttade in i det nyrustade fängelset i januari 2003 med kursverksamhet, galleri och kafé. Sveriges Fängelsemuseum ryms sedan 2004 i samma byggnad och redan året därpå öppnade museet även en utställning i slottshäktet på granntomten. Sveriges Fängelsemuseum ansvarar för Kriminalvårdens Historiska samlingar. Utställningen »Hotell Hamilton 2.0« visas i tio av cellerna och väcker frågor om kriminalitet, medmänsklighet, värderingar och ansvaret som samhällsmedborgare.
–Det är en ynnest att få förmedla en sådan viktig del av vår historia i en autentisk miljö, säger Katarina Kallings, museichef vid Sveriges Fängelsemuseum. Titeln på utställningen anspelar på det namn fängelset hade i folkmun, efter Hugo Hamilton som var landshövding i Gävleborgs län 1900–1918. I år har Sveriges Fängelsemuseum delat det gamla cellfängelset med Kulturföreningen Lättings i 10 år. Till byggnaden kommer många tusentals personer per år, varav över 10 000 årligen besöker museet.

Vad kan vi lära?

Länsfängelset i Gävle är byggt med gedigna material och metoder, dessutom har det otaliga historier att berätta. Genom att återanvända byggnaden har många resurser sparats – som vi kunde läsa i BK 13-1 är det mer miljövänligt att återanvända än att nyproducera. Exemplet med länsfängelset visar också att kontinuerligt underhåll är av största vikt om man vill slippa stora utgifter den dag då fastighetsförvaltningen måste fungera. Genom ideellt engagemang, lokalt intresse och en aktiv kulturmiljövård har länsfängelset och slottshäktet räddats till framtiden och dessutom fått den bästa tänkbara användningen. Historien om cellfängelset i Gävle har ett lyckligt slut. Byggnaden i sig rymmer dock många olyckliga berättelser och ger perspektiv på samhället och människan. Det svåra kulturarvet har getts en plats samtidigt som en monumental byggnad i staden fått en fortsatt användning. Resurshushållning, för att använda ett modernt ord, kan det hela sammanfatts med.

chef för Kunskapsavdelningen på trafikverkets museer och styrelseledamot i svenska byggnadsvårdsföreningen.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas