Kina river sin historia

Kategori: Bebyggelsehistoria

Nytt tränger ut gammalt i Beijing. På de senaste 25 åren har 70-80% av de gamla hutongerna försvunnit.

Beijing vill visa upp ett nytt och modernt ansikte till OS 2008 och jämnar nu de gamla hutongkvarteren med marken. Jonna Söderberg, som bott i Kina i flera år, berättar här om vad som går förlorat när skyskraporna tar över. Det handlar inte bara om kulturhistoria, skriver hon. Här fanns sociala värden som skapats genom århundradena. En livsstil går också förlorad.

En allt ovanligare syn i Beijing - en "big mess yard". Här pågår alla aktiviteter ute i det fria.

När jag 1988 för första gången gick omkring i hutongområdena i Beijing, föreföll de oändliga. I timmar kunde man gå och betrakta olika typer av draktak, utsirade portar och fantasifulla lösningar på trångboddhetsproblemet. I centrum fanns fortfarande grusvägar med åsnekärror och långa lummiga rader av platanträd.
Det blev en smärre chock att återse staden tio år senare, och för varje gång jag återvänder har ytterligare en bit historia brutalt ersatts av själlösa skyskrapor och motorvägar.

Hutong betyder vattenkälla på en mongolisk dialekt. Man byggde alltså hus runt brunnar. Hutonger är också benämningen på kvarteren med siheyuans, som betyder fyrväggsgårdar. Envåningshusen kallas pingfang.

Beijing byggdes utifrån den stadsplanering som redan under zhoudynastin (1027-256 före vedertagen tid) hade blivit norm. I centrum fanns Förbjudna staden, och ju högre klass man tillhörde, ju närmare kejsarpalatset fick man bo. Aristokraterna bodde i stora siheyuans med fantastiska trädgårdar längs tio meter breda gator, belägna öster och väster om kejsarpalatset. Längre bort på den norra och södra sidan om kejsarpalatset bodde arbetare och handelsmän i tämligen små siheyuans med enklare dekorationer på gator som ibland inte var bredare än fyrtio centimeter.

I och med qingdynastins (1644-1911) fall påverkades även det traditionella sättet att bygga. I utkanten av det gamla Beijing byggdes många nya hutonger, planlöst och med det byggmaterial som för tillfället stod till hands. Man räknar med att 400 hutonger tillkom från 1911 fram till folkrepublikens bildande 1949. Beijing har dessutom brett ut sig med 386 procent från 1949 till 1990.

Det finns alltså en skillnad mellan ursprungshutongerna och de nyare "kåkstäderna". För en del är de senare en vacker kulturskatt, för andra något att skämmas över.

Skyskraporna tar över

Beijing mäter 160 km från öst till väst, och 170 km från norr till söder, och bebos av ungefär 13 miljoner invånare. Denna jättelika stad som hela tiden ökar i omfång behöver fler bostäder. Och dessa byggs också i rasande fart, i form av futuristiska skyskrapor. Av 3 600 hutonger på 1980-talet finns knappt hälften kvar. En del menar att 70-80 procent har försvunnit. Myndigheterna har trots löften om att spara 600 hutonger även rivit en del av dessa. Istället för att som i många andra städer i världen bygga det nya runt det gamla, har man obarmhärtigt rivit det gamla för att ge plats åt höghus. Man har dessutom förstått att det ligger mer pengar i företag än i människor, alltså bygger man främst kontor i centrum, som efter sex på kvällen står fullkomligt öde, kvarter efter kvarter.

När förnyelsen av Beijing inför OS 2008 är klar räknar man med att centrum ska bestå av 50 procent kontor och 25 procent butiker och hotell.

Stark arkitektonisk tradition

Kinas starka arkitektoniska tradition medförde att mycket lite ändrades från det ena århundradet till det andra. Dramatiska stil-ändringar har inte förekommit och stora, dominerande arkitektpersonligheter har saknats.

Arkitekturen var anspråkslös, funktionell och tekniskt fulländad, präglad av en begränsad materialtillgång och med en ett formspråk som byggde på starka sociala och etiska normer.

Den kinesiska konsthistorien saknar nästan helt arkitektnamn. Arkitektens ställning var en helt annan än i antikens Rom eller renässansens Europa. Hans ställning kunde inte jämföras med skaldens, målarens eller musikerns, han var snarare en anspråkslös hantverkare. Formerna bestämdes av en självklar, accepterad tradition. Kanske kan denna brist på arkitektens upphöjdhet ha bidragit till den hårdnackade slakten av hutongerna idag?

Mao startade förödelsen

Det mesta av den äldre bebyggelse man ser i centrala Beijing är härstammar från Mingdynastin 1368-1644, men det finns exempel på byggnader som stått sedan Yuanperioden 1271-1368. Mao Tse Tung rev den gamla stadsmuren på 1950-talet för att ge plats åt den nya ringvägen. Med en allmän uppmaning att riva det gamla satte man redan då igång förödelsen. Hutongerna som då ofta beboddes av en rikare klass ockuperades och familjer som ofta bestod av släkt och vänner till regeringen flyttade in i stället.

Eftersom man inte ansåg att det gamla hade något värde underhölls inte hutongerna och förfallet blev ett faktum. Efter en jordbävning 1976 rasade många siheyuans (fyrväggsgårdar) på grund av dåligt underhåll, således byggdes skjul och skyddsrum inne på gårdarna. Många av dem finns kvar än idag, och de kallas träffande för dazayuan eller på engelska "big mess yard".

Få enkla element

Den kinesiska staden är uppbyggd av några få enkla element och har sett likadan ut i årtusenden. Innanför murar och kanaler är bebyggelsen ordnad i kvarter med rätvinkliga gatusystem i nord-sydlig och öst-västlig riktning. Byggnaderna är grupperade i kring fyrväggsgårdar, siheyuans. En klassisk siheyuan består av omslutande murar av grått tegel med endast en öppning, porten. Taken är täckta med tegel, ofta glaserat i starka färger. Byggnaderna är av trä, rikt skulpterat och lackerat. Fönsterrutorna är gjorda av papper. Gården eller gårdarna är belagda med sten eller tegel, ofta finns även ett litet träd som dekoration i mitten.

Tills för inte så länge sedan var dessa hus ofta hem för fyra eller fem generationer med tjänstefolk, i större gårdar ofta flera hundra personer. Husen värmdes med koleldar i grytor som tändes på gården och bars in i rummen. I finare hus värmdes golven med värmekanaler. Maten lagades på gården och bars in, likaså fylldes badkaren där och bars in i sovrummen. Vattentoaletter användes inte utan latrintunnorna fraktade varje natt till odlingar utanför stadens murar.

Allt görs ute i det fria

Inte så väldigt mycket har förändrats på dessa gårdar, allt görs fortfarande ute i det fria, och latrintunnorna skvimper omkring på cykelkärror genom de vindlande hutongerna.

Jag minns boendet i en siheyuan, då jag och min dåvarande kinesiske pojkvän sov på en soffa, och hans föräldrar på sängen, allt på tio kvadratmeters yta. Blev man kissnödig mitt i natten var det bara att pila iväg till närmsta kvarterstoalett. Där var det beckmörkt med hål i golvet för uträttande av behov. Minsta felsteg kunde bli ödesdigert.
Tandborstning, tvagning och matlagning sker fortfarande ute på gårdarna, ofta med en strid ström av grannar och vänner som på dygnets alla timmar välkomnas med en kopp te.

De personer som jag diskuterat detta med i Kina, säger att de tycker att de nya husen visserligen har klart högre standard, eftersom de inte behöver gå ut på gården för att gå på toaletten eller laga mat, men att priset för detta är för högt. De vet inte längre till vem de skall vända sig när det gäller de tjänster och utbyten som tidigare varit självklara.

De genom generationer djupt rotade sociala banden bryts, eftersom de flesta tvångsförflyttas till så kallade ersättningsbostäder i förorter långt utanför centrum. Ofta är dessa höghus så hastigt och slarvigt byggda att knappt något fungerar. Dessutom blir uppvärmningen mycket dyrare i höghusen. Ersättningen som utbetalas för den gamla bostaden är minimal.

Blodiga sammandrabbningar

Blodiga sammandrabbningar har inträffat mellan rivningsarbetare och boende, medan de lokala myndigheterna tittar på. Om man vägrar att flytta kan man bli hotad, och att klaga är meningslöst. Man får ofta bara tre dagar på sig att flytta efter det att man skrivit på vräkningsordern. Detta anses vara för stadens och därmed folkets bästa, och "störande" personer kan elimineras genom tvångsförflyttning.

Redan för tio år sedan följde jag protesterna, som förvånande nog syntes en del i den kinesiska pressen, med förvissningen om att galenskaperna snabbt skulle upphöra. Protesterna har nu växt sig starkare, men det rivs som aldrig förr i Beijing. Snart är det endast en liten turistanpassad del kvar av de fantastiska hutongerna.

Kinas jakt på ekonomisk tillväxt och på att komma ifatt västerländerna slår åt alla håll. Det tummas inte bara på järnrisskålens ideal, kulturhistorien är en stor förlorare. För att locka fler utländska besökare river man hutonger för att ge plats åt fantastiska höghus. För sent kommer man att inse att vilket stort värde det gamla hade - inte minst för turismen.

Förstörelsen av Beijings hutonger är inte bara en kulturhistorisk förlust. Förlusten är även social. Den unika livsstil och banden som knutits under många generationer är för evigt klippta.

Utgiven i nummer:
2/2007
Författare
Jonna Söderberg

har bott fyra år i Kina, tre år i Beijing, och ett år i Hangzhou.Hon har studerat kinesiska, gått
på China Academy of Fine Arts och arbetat som guide.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas