Jordbrukets byggnader

Kategori: Bebyggelsehistoria

Testa by i Sköllersta sn, Närke, är ett bra exempel på en solskiftad radby. Fotograf/Illustratör: G Gustafsson, ca 1930.

Den ekonomiska framgången inom jordbruket mot slutet av 1800-talet manifesterades i ett byggande av sällan skådat slag, skriver artikelförfattaren. Det vi idag ser av landsbygdens byggnader har huvudsakligen tillkommit under en femtioårsperiod mellan 1880 och 1930.

Det var denna typ av förskiftesbebyggelse som fullständigt utraderades under årtiondena efter 1880. Tiotalet timrade gamla byggnader på varje smågård nybyggdes med en enda rationell ekonomibyggnad. Tuna i Alsike, Uppland.
Centralsvensk gård. Mangård och fägård är skilda genom en liderlänga. På detta sätt tillämpar den enkla gården borgens anläggningssätt med dess yttre och inre borggård. Fotograf/Illustratör: G Gustafsson

Kulturlandskapets struktur är gammal. Det är ett välkänt faktum att relationen mellan åker, äng och barrskog på det hela taget var den samma i stora delar av Sverige alltifrån tidig medeltid in i vårt eget århundrade. Samma förhållande gällde också för den bebyggda miljön. Det var redan under medeltiden som byarna skiftades och i slättbygderna fick sin reglerade bebyggelsestruktur. I hundratals år styrdes allt byggande av dessa uråldriga regleringar och principer, vilka blev konserverande för byggnadsteknik och former. Först med skiftesreformerna, årtiondena runt 1800, började mönstret att luckras UPP.

På många håll levde dock de gamla mönstren vidare. Inte ens laga skifte, som i de flesta landsdelar genomfördes under årtiondena efter 1830, innebar till en början något avgörande brott mot den gamla byggnadstraditionen.

Den industriella omvälvningen mot slutet av 1800-talet ledde dock till ett stort ekonomiskt uppsving för den svenska ekonomin. Uppsvinget kom även jordbruket till del. I konkurrens med industrin, handeln och andra näringsgrenar utkristalliserades nu jordbruket som en av många näringsgrenar. jordbruksnäringen fick en egen profil och tillsammans med en aldrig tidigare skådad ekonomisk framgång kunde näringen manifestera sina framgångar i ett eget avgränsat byggande. Under några få decennier försvann det mesta av det gamla till förmån för en helt ny bebyggelse. En enorm arbetsinsats gav snabbt resultat. Man kan med fog påstå att allt vi idag ser av landsbygdens byggnader tillkom under en femtioårsperiod mellan 1880 och 1930. Resultatet var en imponerande manifestation av en ekonomiskt stark och mycket stolt näringsgren i ett nytt och modernt Sverige.

 

Den förindustriella jordbruksmiljön och dess utveckling

Byarna har i regel varit små. Ofta har tre till fem gårdar varit det vanliga, men undantag finns. Den vanliga bytypen i slättbygderna har varit radbyn, där gårdarna ligger bredvid varandra på långsmala tomter. Denna bytomts plan har sitt ursprung i det åtminstone medeltida solskiftet, vilket innebar att gårdstomternas storlek stod i relation till jordinnehav i byn. På samma sätt var åkrarna indelade i parceller, proportionellt efter gårdens storlek och i en bestämd ordningsföljd: den södra gården hade den södra parcellen i varje åker etc.

De solskiftesreglerade byarnas bebyggelsestruktur innebar att de enskilda husen var små och sammanbyggda i långsmala längor utmed tomtgränserna. I trakter där byarna inte varit reglerade var bebyggelsen mera fritt grupperad, men de enskilda gårdarnas utseende tedde sig ändå lika den reglerade byns bebyggelse.

Ekonomibyggnaderna bestod av små timrade hus, där varje enskild funktion representerades av en speciell byggnad. På varje gård fanns därför en stor mängd uthus. Utanför gårdarna låg smedjorna på grund av eldfaran, och på slåtterängarna fanns lador för förvaring av hö.

Det stora byggnadsbeståndet på varje gård medförde en betydande åtgång på byggnadstimmer. Nybyggnad förekom ofta då fähusen snabbt rötskadades och fordrade nybyggnad. Det här gäller också herrgårdarna som längre tillbaka knappast skilde sig från bondgårdarna annat än till husens storlek och antal. En viktig skillnad fanns dock: Medan bondgårdarnas huslängor grupperade sig runt en gård var herrgårdsbebyggelsen alltid uppdelad i en mångård och en fågård eller ladugård - vilka låg avskilda från varandra. Först under den karolinska tiden fick herrgårdarna en arkitektonisk utformning. Som stilideal blev barockens axialitet och symmetri ledande principer.

På så sätt når stormaktstidens europeiserande strävanden till den svenska landsbygden. Influenserna är tydliga och exemplen är många på 1600-talets storslagna herrgårdsmiljöer där jordbruksbebyggelsen inordnats i helheten. Flera exempel kan vi se i Dahlbergs Succiaplanscher. Fortfarande var dock materialet timmer, vilket skulle behålla sin dominerande roll ännu något hundratal år.

Bebyggelsen vid tiden för laga skifte

En förändring av gårdarnas bebyggelse inträffade redan före laga skifte. Höga priser på spannmål kunde bekosta nya bostadsideal och ny bebyggelsestruktur. Influenserna kom från herrgårdarna, men också via de boställen som prästerskapet och militären bebodde ute i byarna.

Den långsmala gårdstomten fick vid denna tid en allt mera högreståndsmässig karaktär genom att mangård och fägård delades upp i två gårdar genom en tvärställd ny byggnad, ofta ett stall eller magasinsbod. Denna centralsvenska gårdstyp blev på några decennier dominerande i hela mellansverige.

Kritiken mot timmerbyggandet kom under 1700-talet. Inte från jordbruket självt utan från centralmakten. Den svenska järnhanteringen upplevde vid denna tid en glansperiod och den omhuldades på alla tänkbara vis av staten. Enorma mängder timmer gick åt i gruvor och på järnbruk, inte som byggnadsmaterial utan som energikälla, främst som kol. Resultatet hotade hela landsdelars skogar och det finns gott om exempel på skoglösa trakter vid denna tid.

Statsmakterna propagerade nu allt flitigare för alternativa byggnadsmaterial, och man kan säga att övergången från trä till sten inleddes vid denna tid. Allt fler tegelbruk anlades men utvecklingen gick trögt. Generellt kan sägas att det var bruken och herrgårdarna som själva var först med stenbyggnader. Under 1700-talet uppfördes på många järnbruk jordbruksbyggnader i slaggsten. Även på de större herrgårdarna, vilka generellt höll sig med egna tegelbruk, började nu teglet få en allt starkare roll. Även försök med gjutna lerhus - ett slags betongmaterial - introducerades men fick bara marginell betydelse liksom hus gjutna i småsten och kalkbruk. Timret behöll i stort sett sin dominans.

Jordbruket var vid denna tid helt inriktat på spannmålsodling. Boskapsskötseln stod ännu på en ytterst låg nivå. Ofta höll man betydligt fler djur än vad fodertillgången tillät och djuren fick därför svältfödas under vinterhalvåret. Anledningen till detta förhållande var gödseln. Någon större mängd mjölk kunde inte produceras och absolut inte för någon avsalu. Ofta räckte mjölken inte ens för det egna hushållets behov.

Centralstyrning och skiftesreformer

Att höja nivån på mjölkhushållningen blev upplysningstidens och det tidiga 1800-talets mål för jordbrukspolitiken. Det var vid denna tid som instruktionsböcker och lantbruksläror började komma. Lantbruksakademien, lantbruksanstalterna och de nybildade hushållningssällskapen började nu med kraft att styra utvecklingen. Ett försök att effektivisera utvecklingen blev att försöka ersätta solskiftet med ett bättre skiftessystem. Under 1700-talets slut genomfördes därför storskiftet i de allra flesta byarna. Framför allt gällde dock detta skogen, men också i någon grad berörde det åkermarken, men hade ingen som helst inverkan på bebyggelsen. Detsamma gäller med undantag för sydsverige också för enskiftet som i en del byar genomfördes i början av 1800-talet. Det syntes därför nödvändigt med ett effektivare system. Behovet av en annan skiftesmetod var stort.

Laga skifte och dess inverkan på bebyggelsen

Det finns åtskilliga exempel på att det var de sämst byggda gårdarna eller de som redan lagts ner genom sammanslagning med andra, som ålades att flytta bort från bytomten. De kvarvarande gårdarna var således av hög kvalitet beträffande byggnadernas underhåll. Dessa kom därigenom nu att bli oförändrade då skäl saknades för att bygga nytt.

Även på de utflyttade gårdarna byggdes husen på gammal tradition. Gammalt timmer nedplockades och många hus återuppfördes. Var timret dåligt kunde det spräckas och användas i nya hus genom att bygga på gåt, dvs i falsk skiftesverksteknik. Emellertid fick de utflyttade gårdarna en modernare struktur och kom längre fram att framstå som föregångare vad gäller genomförandet av nya idéer. Husen fick här en betydligt friare gruppering. Mangården lades nu alltid, enligt högreståndsmanér, vid sidan om fägården och omgavs av en trädgård osv. Detta gäller de byar som skiftades först, och jag vill därför påstå att laga skifte hade en liten inverkan på byggnadstraditionen i stort under perioden 1830 till ungefär 1860.

Från spannmål till mjölk

Den effektiva mjölkproduktionen startade på herrgårdarna. Att bedriva ladugårdsskötsel krävde en stor arbetsstyrka och var därmed kostnadskrävande. På herrgårdarna hade arbetet alltid skötts av dagsverkare, frälsebönder som förutom att de brukade den egna jorden också var skyldiga att delta i herrgårdens skötsel. Från och med 1600-talet blev en allt större grupp av dessa bönder torpare i och med de talrika säteribildningarna. Omkring sekelskiftet 1800 ökade det jordlösa landsbygdsproletariatets antal kraftigt för att kulminera ett par decennier därefter. Dessa människor kom nu att sugas upp av herrgårdarna där de blev en billig arbetskraft för det arbetskrävande ladugårdsarbetet. Människorna var anställda på stat - en förutsättning för mjölkproduktion. På bondgårdarna dröjde utvecklingen. Främst beroende på arbetskraft, kostnader och på den ännu vinstgivande brödsädesodlingen.

Vid mitten av seklet hade förutsättningarna drastiskt förändrats. I Förenta staterna och Kanada hade spannmålsproduktionen omkring 1840 slagit alla tidigare rekord, samtidigt som Sverige inom ramen för merkantilismen successivt hade avskaffat sina höga skyddstullar på spannmål. Resultatet blev att den svenska marknaden översvämmades av billigt importerat vete från Nordamerika och de svenska bönderna fick se sin spannmålsproduktion bli alltmer olönsam.

En övergång till kreatursskötsel blev nu nödvändig. Övergången blev smidig, bönderna var solida och omläggningen kunde till stor del finansieras inom näringen. Tillsammans med en allt effektivare mekanisering kunde bönderna vid sidan om ladugårdsdriften bärga spannmålsskördar till lägre kostnader än tidigare. 1870- och 1880-talen blev den tid då det svenska jordbruket på allvar utrustades med kraftiga och arbetsbesparande redskap. Mekaniseringens tid var inne och vinsterna blev stora.

Den nya bebyggelsen

Bebyggelsen kom nu att förnyas i rasande takt. Genom vinsterna från mekaniseringen kunde även mindre gårdar finansiera nybyggandet. De många små husen ersattes av stora längor. Under ett gemensamt tak förlades nu alla funktionerna. Allt oftare uppfördes ladugård, mjölkkammare och stall i en enda byggnad och ofta fortsatte det hela med en loge.

Byggnadstekniken blev likaså föremål för innovationer och förnyelse, Timmer kunde nu inte utnyttjas, varken ekonomiskt eller tekniskt, för det nya storskaliga byggandet. Visserligen uppfördes under 1860 och 1870-talen fortfarande många byggnader i skiftesverksteknik, men regelstommen kom i allt högre grad att framstå som det enda alternativet till timmer. Tekniskt sett var den främsta anledningen därtill att regelstommen inte hade någon begränsning beträffande husets storlek. Vidare var plankväggar billiga genom de moderna ångsågarnas effektiva utnyttjande av timmerstocken.

Timmer användes dock fortfarande flitigt i själva djurstallarna till omkring sekelskiftet 1900. Samtidigt uppfördes många djurstallar i huggen gråsten. Genom ny sprängningsteknik blev gråstenen billigare och mera lätthanterlig än vad som tidigare varit fallet. Idag återfinns stenladugårdar från 1800-talet främst på medelstora och större gårdar, vilket visar att realkostnaderna ändå var högre än vid traditionellt timmerbyggande.

Stenladugårdarnas era blev kort. Redan 1910-talet slogs gråstenen ut av teglet. Ibland framställs stenladugårdarna som om de inte skulle ha motsvarat förväntningarna, att de skulle ha visat sig kalla, mörka och fuktiga. Att de inte skulle ha varit funktionsdugliga är emellertid felaktigt. De har alla använts in i modern tid och många används fortfarande med gott resultat. Att de slogs ut berodde på att det maskintillverkade teglet blev billigare än handhuggen gråsten.

Det finns många källor till kunskap om 1800-talets jordbruksbyggnader. Direkt byggnadsrelaterad litteratur kom redan under 1700-talet. Exempelvis kan C F Wijnblads Beskrifning, huru Allmogens Byggnader, så af Sten, som Träd, Måge med största besparing uppföras, från 1765 nämnas, liksom hans övriga verk om herrgårdar och bostadshus. Vidare de kända standardverken med mönsterritningar från 1800-talet, såsom Ch E Löfvenskiölds artiklar i Tidskrift för Byggnadskonst, samt planschverken Lantmannabyggnader från 1865 och Lantmannabyggnader, hufvudsakligen för mindre jordbruk, utgiven 1868. Vidare ett flertal tidskrifter, såsom Tidskrift för svenska lantbruket och dess binäringar, samt inte minst egnahemshandböcker etc utgivna av bl a Nationalföreningen mot emigration. Bl a är Ett hem från 1905 och Svenska allmogehem från 1909 av Ragnar Östberg välkända. Av intresse är också delar av tidens skönlitteratur som haft betydelse för opinionsbildningen mot emigration och landsbygdsflykt.

Byggnadsritningar finns i större mängd än man kanske skulle vänta sig inte bara i form av mönsterböcker. Det är inte helt ovanligt att det på bondgårdar finns bevarade ritningar från 1800-talet. Vidare finns ritningsmaterial ibland bevarade efter bygdebyggmästare, eller s k sockenbyggmästare.

1900-talet

Det livaktiga nybyggandet fortsatte under 1900-talets första decennier, men upphörde mycket plötsligt under 1930-talet. Man kan visserligen förklara detta med att allt som skulle byggas nu var byggt, men svaret är mera komplicerat. Under 1930-talet sker en ny ekonomisk förändring i samhället. Statarsystemet, som under så lång tid hade bundit arbetarna till jordbruket, började kritiseras. Strejker bland lantarbetare förekom och en ny lönesättning syntes ofrånkomlig. Samtidigt sjönk priserna på jordbruksprodukterna. Därigenom försvann möjligheterna till övervinster och nybyggande. En normal lönesättning för statarna kom under 1940-talet. Därmed var en ny tid inne.

Förutom marginella tillskott av exempelvis maskinhallar, skedde ingen reell nybyggnad alls inom jordbruket under 1940-, 1950- och 1960-talen. Inte förrän den moderna jordbrukspolitikens etableringsstöd infördes omkring 1970 förändrades läget. Ånyo byggdes under en tioårsperiod nya djurstallar, förvaringsbyggnader och spannmålstorkar.

1900-talets byggnadsmaterial ansluter sig till det sena 1800-talets, såtillvida att strävan mot sten i djurstallar har bestått även i modern tid. Teglet som blev så allmänt under 1910-talet fick snart konkurrens av betong som i sin tur snart försvann till förmån för byggsten av lättbetong.

Idag är denna stensträvan bruten. Sjuttiotalets ladugårdar är huvudsakligen byggda av träelement och regelstommens dominans består. Plankväggarna och panellasaderna har dock till stor del ersatts av lackerad plåt.

Sammanfattningsvis kan sägas att den stora byggnadsperioden startade under 1700-talet och klingade ut på 1930-talet, Perioden sammanfaller därmed med landsbygdsproletariatets explosionsartade tillväxt och startsystemets avveckling. Byggnaderna tillkom för en folkrik landsbygd i början av mekaniseringen. Den var inte tänkt för ett kreaturslöst högmekaniserat industrijordbruk. Husen finns där fortfarande men många står outnyttjade och tomma. Förfallet smyger sig på och vad gör vi åt det?

Utgiven i nummer:
2/1990
Författare
Ulrich Lange

Biträdande länsantikvarie i Jämtlands län.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas