Inte bättre förr - kort livslängd på husen

Kategori: Bebyggelsehistoria

Gamla fönster av kärnfura? nej, på detta svinhus var de tillverkade av frodvuxen gran. Karmarna gick att behålla men alla bågar måste nytillverkas. Svanå herrgård, Västmanland.

Förr byggde man gediget, med bra material och med omsorg, tror vi. Husen skulle ju stå i generationer. Nej, det är bara en myt, menar Göran Ulväng, som hittat mycket röta, läckande tak och rasad puts i syneprotokoll från 1600-talet och framåt. De flesta byggnaderna förr krävde ett omfattande underhåll - och hade en kort livslängd.

När man tar av tegeltaket på en manbyggnad i Hälsningland ser man ofta tegelläkten lagd direkt på en något komposterad spåntäckning från mitten av 1800-talet. Lassagården, Järvsö. Foto: Göran Ulväng

I artiklar och böcker kan man ibland läsa att byggnader som uppfördes förr i tiden var av en särskild kvalité som saknar motsvarighet idag. Materialen valdes noggrant och bearbetades med omsorg - husen man byggde skulle ju stå i generationer.
Men denna uppfattning har länge varit ifrågasatt. Äldre historiskt källmaterial visar nämligen att de flesta hus stod under en ganska kort tid och att de krävde ett ganska omfattande underhåll. Det är egentligen först under 1800-talet med de agrara och industriella revolutionerna som gott byggmaterial blir spritt till en större allmänhet och husen började få längre livslängd.

En bråkdel välbyggt

Att en del av de hus som byggdes förr var uppförda med en speciell omsorg råder det inga tvivel om, men att   tro att byggnader generellt sett höll en god kvalité är mera tveksamt. Visserligen finns åtskilliga äldre byggnader kvar som är välbyggda, men de är ju bara en bråkdel av dem som stått där ursprungligen. Kvar idag är de bäst byggda husen, liksom de som på något sätt fyllt en funktion - de dåliga, fula och föråldrade har rivits bort efterhand.

Skulle man ändå vilja hävda att kvalitén var god, bör man också ha i åtanke att huvuddelen av befolkningen, i slutet av 1800-talet omkring 70 procent, inte var jord-ägande. Den typiska bostaden för de flesta svenskar var ett torp, en backstuga eller en hyreskasern, byggnader som sällan kännetecknades av någon större finess i utförandet.

Även de hus som var byggda av noga utvalt timmer och täckta med vällagda halmtak klarade sig emellertid inte utan underhåll. Men hur mycket tid och kapital detta underhåll kostade husägarna är något som ännu så länge är ganska outforskat. Att det kunde vara omfattande framgår dock av de syneprotokoll som skrevs varje gång de statliga boställena synades, vilket skedde vart 10:e år ungefär. Syneprotokollen innehåller uppgifter om varje hus på gårdarna och deras skick, samt vad arrendatorerna skulle åtgärda. Uppgifterna är hämtade från ett hundratal syneprotokoll från uppländska, sörmländska och västmanländska militära boställen, prästgårdar och bondgårdar från 1600-talet och framåt.

Stallar, fä-, svin-, och fårhus

I Mälardalen var de flesta byggnader uppförda i liggande timmer, och så var det ända fram till sekelskiftet 1900 då man i större utsträckning började uppföra hus med regelstommar och panel.

Den vanligaste skadan på de hus som hyste djuren var röta. Det var viktigt att värmen hölls inne och följden blev naturligtvis dålig ventilation. Väggar, golv och övrig inredning drabbades och virket fick ersättas med jämna mellanrum. Det var också mycket vanligt att husen förnyades helt och hållet, och fä-, svin och fårhus hade en ganska kort livslängd, sällan längre än 30 år, ibland bara 10. Med 1700- och 1800-talens jordbruksexpansion ökade samtidigt behovet av allt större byggnader och det var därför mycket vanligt att man köpte in andra, större, hus. Hus flyttades ibland mycket långväga ifrån, från Dalarna eller Finland. Återanvändningen av timmer var också mycket stor.

Taken var vanligen täckta av halm, ett material som det fanns gott om på gårdarna. Man hade dock stora problem med halmtaken eftersom de inte höll tätt. Kommentarer om dåliga halmtak är många i protokollen, och åtgärdslistan som upprättades för varje byggnad innehåller nästan alltid en passus om att taket måste lagas samt en uppskattning över hur stor mängd halm som skulle gå åt.

Mot slutet av 1800-talet började en del av husen att förses med spillertak (spåntak) istället. Det krävde inte samma kontinuerliga underhåll, men hade andra nackdelar. En viss osäkerhet verkar ha rått om hur spillertaken skulle läggas, för från flera gårdar omtalas att taken läckte, och att man hellre ville ha halmtaken tillbaka.

I övrigt förekommer underhåll av dörrar och luckor vars gångjärn och klinkor behövde åtgärdas.

Logar och bodar

De timmerhus som inte var utsatta för ständig fukt stod i allmänhet något längre. Syllar fick dock bytas ut då och då på grund av dålig dränering och takdropp. Logarnas golv slets också hårt genom tröskningen och byttes därför.

Både logar och bodar sköttes vanligen med större omsorg eftersom de innehöll gårdens lager av spannmål och mat. Knutar och gavlar som rötades eller torkades ut kunde förses med panel. Så länge sågtekniken var outvecklad var brädor dyra och användes mycket sparsamt. Under 1700-talet brädfodrades därför endast knutar och gavlar och först under 1800-talet hela byggnader.

Bodarnas tak kunde även de förses med brädor istället för halm, något som blev mer allmänt spritt under 1800-talets första hälft. Brädtak krävde mindre underhåll och var dessutom mer brandsäkra än halmtaken. Kring 1800-talets mitt blev det sedan vanligt med tegeltak, vilka med fördel kunde läggas direkt på brädtaken. Med tegel på taket inskränkte sig underhållet till byten av enstaka pannor samt målning av nockar och vindskivor.

Bostäderna

De mest påkostade byggnaderna var naturligtvis bostadshusen, men även de var utsatta för ett stort slitage. Störst var det i bonde- och torparhem där hela familjer med hushåll och smådjur vintertid var bosatta i det enda uppvärmda rummet, köket, där enda värmekällan utgjordes av en brasa i köksspisen. Problemen med kyla och kondens var stora och de militära myndigheterna räknade med 50 år som genomsnittlig livslängd på ett bostadshus. På vissa bondgårdar var livslängden inte mer än 10-15 år. Inte sällan var 1700-talets parstugor uppförda med två separata stugor där bagarstugan - köket - ersattes med en ny då och då. I övrigt omtalas byten av syllar, trösklar och golvplank samt reparationer av spisar och skorstenar.
Ett återkommande problem hade man med de byggnader som var reveterade - putsen satt helt enkelt inte kvar utan brukade falla av efter några år. Den vanligaste åtgärden var då att brädslå huset och måla det istället.

De blyinfattade glasen i fönstren blåste ofta sönder och fick ersättas med nya. Byte av glasrutor var vanligt förekommande även sedan fönster med träspröjs blivit vanligare i början av 1800-talet.
Av protokollen framgår dock att bostadshusen förbättrades avsevärt under loppet av 1700- och 1800-talet. Bättre ventilerade grunder byggdes, timmervägarna ströks med lera invändigt och kakelugnar sattes in.

Underhåll - ett evigt problem

Byggnader i allmänhet slets alltså hårt och reparationer var sådant som gjordes regelbundet, liksom byte av hela byggnader när så var nödvändigt. Få byggnader i Mälardalen stod i flera generationer, och ännu färre var byggda för att stå så länge.

Att byggnader hade en förhållandevis kort livslängd berodde helt enkelt på jordbrukarfamiljernas ekonomiska situation. Jordbruk var, då som nu, en försörjning som karakteriserades av mycket ojämna inkomster både över året liksom från år till år, med andra ord en ekonomi präglad av stor oförutsägbarhet.

Några socialförsäkringssystem existerade som bekant inte, utan familjerna var helt beroende av sin egen förmåga för att hantera alla risker. De flesta familjer var därför tvungna att agera oerhört pragmatiskt för att överleva. Hushållen präglades till exempel av stor flexibilitet där dess storlek och sammansättning hela tiden avpassades till produktionsinriktning och avkastning. Ett nätverk i form av släktingar och grannar var också nödvändigt, för genom dem kunde man byta tjänster, låna pengar etc.

Utgifter hanterades med försiktighet

I en ekonomi där inkomsterna varierar kraftigt över tid måste alla utgifter hanteras med stor försiktighet och detta påverkade naturligtvis byggnadsbeståndet. Husen var ju helt nödvändiga för familjens överlevnad, men att uppföra en byggnad kostade mycket i både material och arbete, inte minst i Mälardalen som till stora delar var skogfattigt och där man fick köpa timmer och gärdsle från andra områden. De flesta jordbrukare ställdes därför inför samma problem som vi gör idag när vi bygger hus, nämligen frågorna om husets funktion, vilket material som skulle användas och kostnader för det framtida underhållet. Liksom idag tog man också hänsyn till vad man skulle kunna kalla de mer kommunikativa aspekterna, nämligen att huset fick en utformning som överensstämde med dem som ens vänner och släktingar uppförde - genom att bygga "rätt" typ av hus accepterades man av det viktiga nätverket.

Tveksamhet inför förändringar

Allt byggande präglades sålunda av en stor försiktighet och det är inte särskilt märkligt att man därför var tveksam till allt för stora förändringar inom byggnadsskicket. Man visste vad man hade, men väntade med nya material/metoder tills man var säker på att de fungerade, och att det var socialt accepterat. De flesta jordbrukare i Mälardalen fortsatte till exempel att bygga med liggande timmer, trots att det var dyrt och ofta fick hämtas långväga ifrån.

Men timret som sådant hade många fördelar. Det var lätt att bygga med och att reparera själv, och husen var enkla att flytta. Att bygga helt nytt med köpt timmer var förmodligen ganska ovanligt beroende på den stora ekonomiska risk det innebar med att satsa så mycket tid och kapital vid ett enda tillfälle. Bättre då att timra ett hus av återanvänt timmer eller köpa ett äldre hus på auktion, och sedan lägga ned mer tid på underhåll. Och även om halmen var ett besvärligt takmaterial, så var det något som fanns i närheten och till en rimlig kostnad.

Agrar revolution

Det råder dock inga tvivel om att byggnaderna med tiden blev allt bättre och därmed stod allt längre. Under loppet av 1700- och 1800-talen förbättrades villkoren för lantbrukarna generellt genom den agrara revolutionen och välståndet steg kraftigt för de jordägande. Därmed skapades en bättre stabilitet i hushållens ekonomi och en större framtidstro. Investeringarna i utdikningar, stängsel och redskap ökade, och så även i byggnadsbeståndet.

De jordägande satsade nu allt mer på sina hus och då i synnerhet på bostadshusen, vilka allt oftare fick en mer manifesterande karaktär. Från att under 1600- och 1700-talet ofta varit uppförda utifrån rent funktionella aspekter fick de nu en mer enhetlig arkitektonisk utformning. Men även ekonomibyggnaderna fick gradvis en allt högre standard med bättre grunder, lättare och starkare stommar och mer underhållsfria tak.

Alla förändringar skedde dock som förut i små steg för att inte äventyra hushållsekonomin. Äldre och nyare hus stod om vartannat, med väggar av timmer, plank, brädor eller tegel och med halm-, bräd-, tegel- eller spillertak.

Marknadsekonomi

En förutsättning för dessa förbättringar i bebyggelsen var framväxten av mer modern marknadsekonomi. Hand i hand med jordbrukets expansion gick utvecklandet av handel, hantverk och kommunikationer och allt bättre material med lägre underhållsbehov kunde nu köpas till förhållandevis låga priser. De mer lokala materialen kompletterades med brädor, papp, järn, glas och tegel, ofta utfört i standardiserade format vilket sparade oerhört mycket tid under byggets gång. Den teknologiska utvecklingen i övrigt ledde fram till effektivare kakelugnar vilket förbättrade inomhusklimatet och bättre sprängteknik som gjorde byggandet av stenhus och husgrunder billigare.

Många av de hus som står kvar på gårdarna än idag härstammar från just 1800-talets andra hälft och senare tider, men det är inte ovanligt att det ännu finns kvar en och annan äldre byggnad. Och liksom förr speglar husens utformning den pragmatism som är kännetecknande för lantbruksekonomin. En del timrade hus finns kvar, men är idag uppblandade med hus med bräd- eller plåtväggar, och taken är täckta med tegel, eternit och plåt. Dessa relativt billiga och ganska underhållsfria takmaterial har medfört att många byggnader har kunnat bevaras. Förmodligen har det aldrig någonsin i svensk historia stått så många gamla byggnader kvar som idag.

F A K T A

Syneprotokoll - en användbar källa
Om man vill veta mer om sitt hus historia finns en rad källor att ösa ur. Den kvarstående byggnaden i sig utgör naturligtvis den kanske främsta källan, men för att få en bättre uppfattning av husets historia och utveckling måste man så småningom in i arkiven. Här finns det innehållsrika kyrkobokförings- och fastighetsmaterialet i form av husförhörslängder, mantalslängder, jordebok, bouppteckningar, kartor etc. som sammantaget ger så mycket information om husets ägare, brukare och även bebyggelse. Det kanske mest intressanta källmaterialet utgörs emellertid av de så kallade syneprotokollen, vilka i detalj beskriver de enskilda byggnaderna.

Syneprotokoll är en ekonomisk handling som upprättades - och fortfarande upprättas - i samband med att en fastighet värderades.  Sådana värderingar skedde till exempel då man bytte arrendator, vid jordskiften då hela gårdar flyttades ut, eller inför ett inteckningsförfarande. En opartisk synenämnd eller syneman fick uppdraget att syna fastigheten och ofta gick man då igenom hus för hus och antecknade i vilken kondition de var.

Protokollen kan vara mer eller mindre noggrant förda, beroende på i vilket sammanhang de tillkom i. De statliga boställena, alltså de gårdar som ägdes av Kronan och var utarrenderade till officerare, civila tjänstemän och präster, granskades oerhört noga, ibland så ofta som vart femte år. Protokollen därifrån innehåller ofta mycket detaljerad information om husets storlek, byggnadsmaterial, förslag på reparationer som skall utföras och kostnaderna därför. De flesta av dessa gårdar har synats alltsedan 1600-talet och kan alltså följas i över 300 år!  Många syneprotokoll är emellertid mer knapphändiga.

Även privatägda gårdar synades. Både herrgårdar och bondgårdar började i en allt större utsträckning brandförsäkras från slutet av 1700-talet, och ibland finns dessa protokoll kvar. Många gårdar synades också i samband med att de belånades. En speciell typ av protokoll är de som upprättades i samband med att bondgårdar flyttades ut vid enskifte och laga skifte.

De flesta syneprotokollen finns på Landsarkiven, i stiftsarkiv, länsstyrelsearkiv, häradsrättsarkiv, kronofogdearkiv samt i godsarkiv. Kammarkollegiets arkiv på Riksarkivet innehåller också mycket information om statligt ägda gårdar.  De militära gårdarnas protokoll finns på Krigsarkivet och i lantmäteriets arkiv återfinns kartorna i vars akter man kan hitta utflyttningsprotokollen.

Syneprotokollen är en mycket användbar källa om man vill veta mer om vår äldre bebyggelse. Tyvärr har de dock inte nyttjats i speciellt stor utsträckning, delvis beroende på att de senaste decenniernas byggnadsvård varit så fokuserad på de bevarade husen i landskapet, och mindre på att försöka teckna en mer allmän bebyggelsehistoria.  Protokollen har dock en enorm potential och förhoppningsvis kommer allt fler använda dem i framtiden.

Utgiven i nummer:
2/2007
Författare
Göran Ulväng

Fil. dr och forskare vid ekonomisk-historiska institutionen vid Uppsala universitet, samt lantbrukare.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in