Inom hank och stör

Kategori: Bebyggelsehistoria

Bestämmelserna om hägnadsskyldigheten intog en mycket framträdande plats i byordningarna. Fotograf/Illustratör: Tomas Nilsson

Gärdesgårdar och andra hägnader har i alla tider hört ihop med djurhållning av något slag. Ursprungligen för att skydda åker och äng från betesdjuren. Givetvis kunde man ha hägnader som skydd mot vilda djur och som gränsmarkeringar också.

Det är angeläget att framhålla de regionala skillnaderna då det gäller nyuppförande av gärdesgårdar särskilt idag när specialister på gärdesgårdsbyggande reser omkring i flera bygder och landskap. Fotograf/Illustratör: Tomas Nilsson

I det fossila odlingslandskapet i mellersta och södra Sverige finns spår av hägnader mellan in- och utägor och för lägator. Dessa spår utgöres av långa - emellanåt flera hundra meter - stensträngar. Dessa stensträngar har sannolikt mestadels varit försedda med gärdesgårdar ovanpå. Undersökningar har visat att strängarna tillhör äldre järnåldern (500 f Kr - 500 e Kr).

Utgångspunkten har varit att åker och äng skulle skyddas från betesdjuren. Därför måste man stängsla. Stängselskyldigheten finns med i de forna landskapslagarna. I den ur etnologisk synpunkt mycket intressanta 1734 års lag finns noggranna anvisningar och mått hur en riktig gärdesgård skulle vara för att bli godkänd. Under 1800-talet började dock synen på vem som borde ha stängselskyldigheten att förändras. Man ansåg att djurhållarna skulle ha skyldigheten, dvs att betesmarken i stället skulle hägnas. 1857 kom så en förordning som fångade in detta synsätt avseende de största och mest omfattande åkerbygderna.

Hägnadsskyldigheten viktig

I de gamla byordningarna (rättsregler för byns gemensamma angelägenheter fastställda av häradsrätten) behandlades särskilt ingående de delar av byns näringsliv där ömsesidigt hänsynstagande var nödvändigt, exempelvis boskapsskötsel. Det var viktigt att under djurens betesgång under sommaren hålla betesmark, mark för fodertäkt och åkermark åtskilda.

En mycket framträdande plats i byordningarna intar bestämmelserna om hägnadsskyldigheten. Den årliga gärdesgårdssynen med byåldermannen i spetsen var en viktig händelse. Den kunde ske i samband med bystämman som oftast ägde rum vid Valborg innan djuren skulle släppas ut på bete.

Hankgärdesgården är väl den typ av inhägnad som allmänt förknippas med det gamla svenska odlingslandskapet. Att kunna "vrida hank" är en färdighet som tar tid att öva upp. Den här typen av gärdesgårdar - som fortfarande nyuppförs - är uppbyggda av störar, gärdsel av gran eller tall med hankar eller vidj or som håller ihop de parvisa störarna. Avståndet mellan paren kan växla, men enligt byordningar fick det högst vara 2 alnar. Gärdslen - för det mesta hela eller kluvna granslanor placeras sedan svagt lutande mellan störparen, ca 8-10 i höjd. För att hålla gärdslen på plats användes hankar eller vidjor av ene eller gran. Hankarna tillverkas av smala grangrenar som flätas och vrids till ringar och torkas. Vidjor tillverkas av färska grangrenar som klyvs. För att vidjorna skall bli mjukare värms de över öppen eld innan de flätas runt och igenom störparen.

Utöver den "klassiska" hankgärdesgården förekom många andra gärdesgårdstyper i det gamla kulturlandskapet, en vanlig typ var flätgärdesgården med flätade grenar eller ris mellan störarna.

I kulturlandskapet förekommer det inte bara hägnader av trä. Andra vanliga typer är stenmurar och jordvallar. Under slutet av 1600-talet och under 1700-talet då man oroade sig för att skogen skulle "ta slut", kom en mängd förordningar för att råda bot på detta. Bl a uppmuntrades järnbruken att mot skattelättnader flytta norrut mot skogrikare trakter. En annan kampanj gällde att bygga stenmurar som hägnader i stället för de virkeskrävande trägärdesgårdarna med en livslängd på 25-30 år. De flesta av de hägnadsmurar vi ser idag byggdes dock på 1800-talet efter laga skiftets (stadgan från 1827) genomförande och i samband med nyodlingar p.g.a. befolkningsökningen.

Litteratur

Den som är intresserad av hägnader kan lämpligen läsa den av Riksantikvarieämbetet utgivna "Hägnader och stängsel i kulturlandskapet" (Praktisk fornvård 1. Gustavsson, John-Eric 1991). Där finns en översikt av äldre hägnader samt även praktiska tips hur man tillverkar såväl traditionella som moderna hägnader och stängsel. Äldre stängseltyper behandlas i "Skansens Handbok i vården av gamla byggnader" (Gustafsson, Gotthard och Björnstad, Arne, 1981). Även två uppsatser av Jnken Myrdal kan vara av intresse: "Hägnadernas historia ur odlingslandskap och livsform" (By och Bygd. Årsbok 1979) samt "Hägnaden, arbetstiden och bygdelaget" (RIG 1977:3). Givetvis finns det en mängd intressanta uppgifter om hägnader ur regional och lokal synpunkt i den mycket framstående etnologen Sigurd Erixons rikhaltiga produktion inom ramen för byundersökningarna med början 1912 ("Kila. En östgötsk skogsby" publicerades 1946). och i 'Atlas för svensk folkkultur" (1957).

Mot bakgrund av ovanstående är det angeläget att framhålla de regionala skillnaderna då det gäller nyuppförande av gärdesgårdar. Det är särskilt viktigt att framhålla detta då specialister på gärdesgårdsbyggande reser omkring i flera bygder och landskap. Det kan finnas uppgifter om lokala gärdesgårdstyper i hembygdslitteraturen eller också kan man själv leta runt i trakten och se om det finns några gamla nedrasade gärdesgårdar kvar som kanske är åtminstone från 1800-talet och kan få göra en sista tjänst som förebild.

Utgiven i nummer:
3/1993
Författare
Bengt Häger

Länsantikvarie i Östergötland och styrelseledamot i Svenska föreningen för byggnadsvård.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in