I spåren av Stockholmsutställningen 1897

Kategori: Bebyggelsehistoria

Djurgårdsbron är ett av det mer påtagliga minnena från Stockholmsutställningen 1897. Fotograf/Illustratör: Martin Rörby

Storslagna utställningar av det slag vi i år har sett i Sevilla är inget nytt påfund. i Paris hölls redan 1798 en industriutställning, vars syfte var att uppmuntra industriell kvalitet och handel. Denna utställning fick snabbt en mängd efterföljare och ganska snart började den arkitektoniska gestaltningen av utställningarna tillmätas en allt större betydelse.

Skånska storindustriens paviljong är idag något stympad, vilket dock inte hindrar den från att väcka intresse hos förbipasserande flanörer. Fotograf/Illustratör: Martin Rörby
Wicanderska villan, som före 1897-års utställning hade hunnit vara känd under namnen Brinckska villan, Liljevalchska villan och Villa Lusthusporten,fick sitt nuvarande utseende först året efter utställningen. Idag har Institutet för folklivsforskning sitt

I själva utställningstanken låg ju idén att utställningsområdet och dess olika byggnader skulle utstråla en air av festivitas och därtill gärna introducera någon nymodighet. Detta bidrog självklart till att arkitekter och ingenjörer mer än gärna tog ut svängarna på ett sätt man i vanliga fall inte tordes eller tilläts göra.

Den första internationella utställningen av det här slaget ägde rum i London 1851, och det var till denna Joseph Paxtons sedermera så omskrivna Crystal Palace uppfördes. Bland de utställningar som sedan följde är den som hölls i Paris 1889 kanske den mest berömda, inte minst p g a ingenjören Gustaf Eiffels 300 meter höga järntorn, världens dittills högsta byggnad och utställningens verkliga klo.

Industrialismen

Uppkomsten av utställningar av den här typen var alltså en direkt följd av industrialismens genombrott. Ny teknik skulle lanseras och varor av allehanda slag säljas. Kommunikationer och fraktmöjligheter hade dessutom så väsentligt förbättrats, att ett flertal länder med fördel kunde samlas kring manifestationer av detta slag i syfte att utveckla handels- och kulturutbyte över nationsgränserna.

Även i Sverige anordnades utställningar av det här slaget, om än i en mer blygsam skala. I Stockholm hölls utställningar 1823, 1851, 1866 och 1897, i Göteborg 1836, i Gävle 1901, i Norrköping 1906 och i Malmö 1914. Därtill kom utställningarna i Stockholm 1909 och 1930 och Helsingborg 1955 som var mer snävt inriktade på design, konsthantverk och arkitektur, och därför inte riktigt kan jämföras med de övriga i det här sammanhanget. Den utställning som till hela sitt väsen mest liknade de stora världsutställningarna, var 1897-års utställning, eller som det officiella namnet löd, Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897.

I Stockholm hade man, styrkt av framgången med den Skandinaviska utställningen i Kungsträdgården 1866, redan i början av 1880-talet på allvar börjat diskutera en ny utställning. Flera olika platser var på förslag, men slutligen enades man om att förlägga utställningen till Lejonslätten på Djurgården. Att utställningen i tiden fixerades just till 1897 berodde på att den därigenom skulle komma att sammanfalla med 25-årsjubiléet av konung Oscar 11's kröning - en förevändning lika god som någon. Att hänga upp den här sortens utställningar på någon form av jubileum var för övrigt i det närmaste en regel; Parisutställningen 1889 ägde t ex rum 100 år efter den franska revolutionen och världsutställningen i Chicago 1893 hölls, visserligen ett år försent, till åminnelse av Cristofer Columbus upptäckt av Amerika 400 år tidigare.

Först 1894 fattades det formella beslutet om Stockholmsutställningens genomförande. Tanken var att även Danmark, Finland, Norge, Ryssland och Tyskland skulle delta, vilket också blev fallet, med undantag för Tyskland som avböjde.

Carl Möller samordnade

Arkitekten Carl Möller gavs i uppdrag att utforma de officiella utställningsbyggnaderna och att göra upp en plan över hur området skulle disponeras. Möller fullföljde arbetet med planen över utställningen, men förordade att de officiella byggnaderna borde bli föremål för en arkitekttävling och att han själv enbart skulle fungera som samordnare med övergripande ansvar för gestaltningen.

I början av juni 1895 utlystes tävlingen, till vilken arkitekterna Ferdinand Boberg, Fredrik Lilljekvist, Agi Lindegren, Gustaf Lindgren, Eugen Thorburn och Gustaf Wickman särskilt inbjöds att delta. Tävlingen gällde huvudentrén, industrihallen, maskinhallen, konsthallen och en provisorisk tillbyggnad av det vid den här tiden endast halvfärdiga Nordiska Museet. Tävlingstiden var extremt kort, redan den 8 juli samma år skulle förslagen ha inkommit till tävlingsjuryn.

Inget av förslagen till industrihall belönades, men Ferdinand Boberg och Fredrik Lilljekvist ombads att sammanföra sina respektive förslag till huvudritningar efter vilka byggnaden skulle uppföras. Eugen Thorburn fick priset för maskinhallen, men eftersom hans förslag avsåg en träbyggnad, och det ansågs lämpligt att åtminstone någon av utställningsbyggnaderna i det järnproducerande landets huvudstad skulle utföras just i järn, blev det i stället Ferdinand Bobergs förslag som kom till utförande. Både industrihallen och maskinhallen krävde i vissa delar mycket komplicerade konstruktionslösningar och därför anlitade man också ingenjören Fritz Söderberg.

Priserna för konsthallen och huvudentrén gick båda till Ferdinand Boberg och Agi Lindegren erhöll priset för tillbyggnaden av Nordiska Museet.

Arbetet med iorningställandet av utställningen gick i en rasande fart och allt blev faktiskt färdigt till den högtidliga invigningen den 15 maj 1897. Då hade ett antal större byggnader, mindre paviljonger, kiosker etc uppförts, en ny bro till Djurgården byggts, kajer anlagts, stora markarbeten utförts - bl a flyttade man 300 träd, närmare 20 meter höga, och en rekonstruktion av 1500-talets Stockholm hade iscensatts.

Utställningen blev en stor succé och när huvudentréns grindar stängdes för sista gången söndagen den 3 oktober hade inte mindre än 1.253.571 biljetter sålts!

Av den magnifika utställningen finns idag inte så mycket bevarat. Utställningens karaktärsbyggnad, den enorma industrihallen med sin gröna kupol omgiven av vit- och rödmålade minareter revs, i likhet med konsthallen, huvudentrén och en mängd andra byggnader. På platsen för konsthallen uppfördes 1914-16 Liljevalchs konsthall efter Carl Bergstens ritningar, något som tycks ha irriterat Ferdinand Boberg, som ansåg sig som mer eller mindre självskriven för uppgiften. Maskinhallen såldes till Kvarnsvedens pappersbruk, där den fortfarande står, om än till det yttre knappt igenkännbar. En del enskilda paviljonger flyttades till andra platser och byggdes i många fall om för att kunna tjäna nya ändamål.

Kvar blev förstås Djurgårdsbron, som arkitektoniskt hade gestaltats av Erik Josephson och konstruerats av Carl Frxnell och Birger Stafsing. För de imponerande vikingaskulpturerna i brons svarade skulptören R Adlersparre. Under utställningen hade bron enbart använts för fotgängare och lättare trafik. Tyngre fordon, spårvagnar etc hade varit hänvisade till en provisorisk träbro bredvid den nya bron.

Gustaf Wickman, som var tämligen väl förtrogen med konsten att rita utställningsbyggnader - bl a hade han ritat den svenska paviljongen vid Chicago-utställningen 1893 - svarade för ett antal paviljonger vid 1897 års utställning. Stockholms stads paviljong, som på sitt sätt kanske var den mest arbetade, finns inte längre kvar även om det direkt efter utställningens stängning fördes diskussioner om att återuppföra den på platsen i beständiga material. Reinholds ångbageri och conditoriaktiebolags paviljong har däremot överlevt, nu sedan länge känd under namnet Wärdshuset Ulla Winbladh. Likaså finns den säregna byggnad Wickman ritade för den Skånska storindustrien i väsentliga delar bevarad. Under utställningen inrymdes där bl a en artificiell gruva och utvändigt var paviljongen utrustad med några för tiden mycket avancerade betongtrappor.

Tillbyggnad revs

Nordiska Museets provisoriska tillbyggnad revs efter utställningen så att arbetet med den egentliga byggnaden, ritad av Isak Gustav CIason, kunde fullföljas. Helt färdigt blev museet först tio år efter utställningen. Nordiska Museet äger idag även den Wicanderska villan, som byggdes om till nuvarande utseende efter ritningar av Carl Möller 1898, alltså året efter utställningen. Villan,ursprungligen ritad av arkitektbröderna Axel och Hjalmar Kumlien, hade uppförts på det gamla värdshuset Blå Portens tomt redan 1874. Under utställningen fungerade den som presshögkvarter och i källarvåningen fanns en polisstation.

Biologiska Museet minner, tvärt emot vad många tror, inte direkt om utställningen. Museet ingick visserligen i utställningsområdet, men det hade öppnats för allmänheten redan 1893 och var hela tiden avsett att stå permanent.

Ytterligare en kvarleva frän 1897-års utställning är däremot den s k Jägarhyddan, som Fredrik Lilljekvist ritat. Den fungerade under utställningen som gemensam paviljong för Kgl Jagdtklubben och Svenska Jägarförbundet. I slutet av 1920-talet hade Ferdinand Boberg långtgående planer på att göra en genomgripande ombyggnad av Jägarhyddan till bostad för sig och hustrun Anna. Projektet föll dock sedan frågan remitterats till Ivar Tengborn, som ansåg att paviljongen borde rivas och tomten läggas ut till parkmark, vilket lyckligtvis aldrig blev verklighet.

Fredrik Lilljekvist var också eldsjälen bakom det som av många ansågs vara utställningens verkliga dragplåster, den i så gott som full skala uppbyggda modellen av Gamla Stockholm. Av denna ståtliga illusion återstår idag ingenting, med undantag för den brunn som under utställningen var placerad på "Stortorget", och som numer återfinns på borggården till Gripsholms slott.

Utställningsarkitektur har en tendens att med tiden bli något i det närmaste mytomspunnet - en sorts flygande holländare, som ständigt är närvarande trots att den i rent fysisk bemärkelse är borta sedan länge. Säkert är just det en av orsakerna till att 1897 års Stockholmsutställning fortsätter att fascinera än idag, närmare 100 år senare.

Utgiven i nummer:
3/1992
Författare
Martin Rörby

Arkitekturhistoriker och svarade för vårens stora Bobergsutställning på Arkitekturmuseet.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas