Huset under luppen - Att söka en byggnads historia

Kategori: Bebyggelsehistoria

Vind med synlig stomme av timmer i själva huset, plank i tillbyggt trapphus till vänster. Gamla fönster och dörrar, bl a en med utskjutande fyllning från 1700-talet. Fotograf/Illustratör: Per Rydberg

Att lära känna ett hus är ett detektivarbete. Ombyggnader, lagningar, nytillskott har rört om bland pusselbitarna i husets historia, vilket gör det svårt att få ett helhetsgrepp om huset. Per Rydberg hjälper oss att tolka olika företeelser som kan ha avsatt sina spår både på husets yttre och inre.

På- och tillbyggt hus med följare, skarv i sockel och lagning efter igensatt fönster. Gammal panel med varierad brädtjocklek. Fotograf/Illustratör: Per Rydberg
Slät, figursågad panel från sekelskiftet 1900. Fotograf/Illustratör: Per Rydberg
Påbyggt hus med följare. Plåt med linjerande hakfalsar och skorsten vid sidan av nocken. Följarna är fästade med fyrkantig bult, vanlig före 1890. Gavelns nederdel har slät, jämnbred, spontad panel - en lagning. Fotograf/Illustratör: Per Rydberg

Att datera ett hus och lära känna dess historia är ett detektivarbete - som att lägga pussel. Först gäller det att hitta pusselbitarna och sedan foga ihop dem till en bild av vad som hänt byggnaden genom åren. Kanske går det också att fastställa när den uppfördes och hur den då såg ut.

I många fall kan det vara svårt att fastslå exakt datering, t ex byggnadsår, men det går normalt bra att samla indicier som pekar mot en viss tid.

Hus utsätts mer eller mindre regelbundet för förändringar. De är sällan orörda och moderniseras av olika skäl; för att öka bekvämligheten eller följa modet. Åtgärderna kan också vara reparationer. Arbeten utförs normalt med utseende, material och arbetsmetoder som är typiska för sin tid. Hus kommer därför så småningom att bestå av delar från olika tider. Dessa blir ett slags pusselbitar. Vid sidan av dessa tidstypiska åtgärder finns andra som endast är spår av tidigare förändringar. En tredje sorts pusselbitar är de upplysningar som kan hämtas ur litteratur och arkiv eller från levande personer.

Skriftliga belägg

I olika arkiv kan man finna upplysningar om ett särskilt hus. Kartor och olika syneförrättningar t ex brandförsäkringar kan lämna pusselbitar till förståelsen av en byggnads historia. Ritningar t ex i byggnadsnämndens arkiv visar ofta tidigare skeden i en byggnads utveckling. En utförligare redogörelse för var arkivuppgifter kan hämtas finns i skriften Arkiv för byggnadsforskare.

Litteratur av mer allmängiltigt slag kan ge upplysningar om likartad bebyggelse och en möjlighet att placera in ett speciellt hus i ett större sammanhang. Exempel på sådan litteratur är Svensk Byggnadskultur.

I Svenska Gods och Gårdar som avbildar i det närmaste alla byggnader på landet uppförda före ca 1930 kan man finna kortfattade uppgifter om ett hus. Om datering saknas kan man jämföra med liknande byggnader i bokverket vilka är mer väldokumenterade.

"Levande" kunskap

Äldre personer i trakten eller sådana som tidigare bott i huset kan ofta berätta något om dess öden. Likaså kan besök i likartade byggnader och ett samtal med deras ägare ge ledtrådar och ökad kunskap.

Tidstypiska detaljer, spår

Olika delar i en byggnad kan dateras med hjälp av kunskap om olika tiders "stil", levnadssätt, byggnadsteknik och hantverksmetoder. Av dessa har "stilen" hittills tillmätts störst vikt och intresse vilket visat sig i att museer fäst stor betydelse vid att registrera interiördetaljer som snickerikultur, tapeter och kakelugnar.

Britt och Ingemar Tunander har i lättillgänglig form publicerat böcker om tapeternas och eldstädernas utveckling, vilka kan tjäna som hjälp vid datering. Någon motsvarighet finns ännu inte vad gäller snickerier men delar av ämnet behandlas på annan plats i denna skrift.

Fortsättningsvis skall jag exemplifiera övriga delar som kanske inte är lika väl belagda som "stilen" men som också kan vara till hjälp vid datering. Det mesta berör sådant som man kan finna i ett tämligen ordinärt men gammalt trähus.

Det är betydelsefullt att kunna bedöma olika delars ålder i en byggnad men det är väl så viktigt att även se spåren av förändringar, rester av sådant som försvunnit men som kan ge ledtrådar och förklara äldre tillstånd. Ofta visar sig dessa spår som någonting som förefaller konstigt och oförklarligt - något som inte är som det brukar vara i andra hus. En svårighet i sammanhanget är att man måste ha kunskap om vad som är "normalt' och hur husen är uppbyggda och tänkta rent tekniskt.

Utifrån sett, Volymen

Äldre hus är normalt lägre än yngre. Högst är dock rumshöjden vid 1800-talets slut för att därefter åter minska till dagens 2,4 m. Rumshöjden är som så mycket annat, t ex fönsterstorlekar, en statusfråga, ju enklare desto lägre.

Betonade mittpartier är vanliga under 1800-talet. Vid århundradets början är formen hög och stram med ett flackt sadeltak. Efter 1860-talet blir den beskedligare och för ett brantare tak. Torn och tinnar liksom snickarglädje och verandor är företeelser från 1800-talets senare del.

Grunden

Husgrunden kan vara av sten eller betong. Det senare är en 1900-talsföreteelse. Man kan upptäcka markanta stenar som liknar hörnstenar en bit in på fasaden. Skarvar eller olika uppdelning och höjder hos grunden kan också förekomma. Sådant kan tyda på att huset är tillbyggt. En tillbyggnad kan också framträda i följare - utanpåliggande stående virken - vilka satts dit som förstärkningar när en byggnad förlängts eller höjts en våning. Ibland kan följarna vara dolda i en förstorad knutlåda.

Fasaderna

Äldre byggnader har normalt större avstånd mellan fönster än yngre. Dock har förnämligare byggnader ofta en mycket tät fönstersättning omkring år 1800.

Under 1800-talets första del kan husen ha ett inslag av klassisk arkitektur som visar sig i panelade fasader med pilastrar. Fönstren får markanta överstycken, ofta stödda av konsoler. Takfoten får taklist, blir inklädd i en profilerad "låda".

Träpanelen på ett hus kan ofta ge möjlighet till en ungefärlig datering, t ex genom utformningen av lockläkten. En omsorgsfullt profilerad läkt har tillkommit före mitten av 1800-talet. Mer exakt datering kan man erhålla genom redan åldersbestämda hus i trakten vilka har samma paneltyp. Spontade och hyvlade paneler, kanske med fas- eller pärlspont, tillhör tiden efter 1800-talets slut då paneler framställdes maskinellt. Släta paneler (utan lock) kan vara gamla men har då kraftigare dimensioner och uttrycker en strävan mot helt slät yta.

Gamla paneler har normalt varierande brädbredd och den enskilda brädan är olika bred i de olika ändarna. De har sågats så att de följer trädstammens avsmalnande form. Äldrepaneler är spikade med handsmidd spik som har markanta och varierade spikskallar. På yngre paneler är de släta och platta spikskallarna knappt märkbara.

Om panelen är sågad och rundade spår kan upptäckas efter sågklinga är den av lägre ålder än om den har parallella spår tvärs över brädan, det senare märken efter ramsågning.

Förändringar kan framträda i fasader som t ex skarvar i paneler eller timmer och sprickor i puts. De kan skvallra om igensättningar eller nya öppningar. Varierade fönsterstorlekar eller obefogade oregelbundenheter i fönstersättningen kan också indikera förändringar.

Fönstren

Fönster och ytterdörrar är normalt tämligen enkla att datera. Fönstren genom sin rutdelning, spröjsprofilering och sina beslag.

Kopplade fönster är normalt en 1900-talsföreteelse. Smårutiga fönster är som regel äldre än storrutiga med undantag för något årtionde omkring år 1910 då smårutiga fönster var vanliga.

Fönsterglas har ännu in på 1920-talet tillverkats manuellt och har ojämnheter som är märkbara i jämförelse med senare tiders maskingjorda planglas.

Fönsterbeslag som utgör en kombination av hörnbeslag och gångjärn tillhör den äldsta typen vilken användes till slutet av 1800-talet. Efter ca 1860 görs beslagen av två ihopnitade delar. Tidigare gjordes de i ett enda stycke. Gamla beslag, före ca 1830-40, spikades fast. Yngre skruvas.

Under 1800-talet har fönsterbeslagen en enkel, rak form. Före 1700-talets slut är de profilerade.

Många byggnader har på gavlarna små fönster vid sidan av normalhöga. Runda fönster är normalt från 1700-talet, halvcirkelformade tillhör 1800-talets första hälft medan tre-, fyr- och femkantiga ofta tillkommit efter detta århundrades mitt.

Tak

Hos förnämare bebyggelse har takformerna varierat med tiden. Enklare bebyggelse har normalt alltid haft sadeltak, vilka fram till mitten av 1800-talet hade ås-konstruktion. De förnämare husen fick takstolskonstruktion för att klara av större husbredder och andra takformer.

Under slutet av 1700-talet och första delen av 1800-talet gjordes dessa som flacka sadeltak. Denna taktyp föregicks av brutna tak där en yngre typ har uppstickande gavlar medan en äldre saknar gavlar och istället har valmning. Ännu äldre tak är branta sadeltak och säteritak. De brutna taken blev åter vanliga, då även i enkel bebyggelse, på 1920-talet.

Hos byggnader med sadeltak byggda efter 1800-talets mitt är det vanligt att takets yttersta delar bärs av profilerade "stöttor". Dessa är takstolens högben som figursågats på de delar som syns utvändigt, något som ofta gjordes när man fick tillgång till bandsåg. Vid denna tid blir takstolen vanlig och ersätter den gamla åskonstruktionen. Glädjen över takstolen kunde även ta sig uttryck i att man tog tillvara dess möjlighet till stora taksprång. Något som är typiskt för tiden.

Med takstolar gick det att placera skorstenarna mitt i huset. Detta hade varit svårt vid åskonstruktioner med en kroppsås i nocken. Skorstenar som inte går upp i nock kan alltså förväntas tillhöra åstakens tid, före 1800-talets mitt.

Skorstenar utförda på 1870-90-talen har ofta en bearbetad form med utkragningar, mönstermurning och inslag av putsade partier. Skorstenar kan även utföras med en utkragning över eller vid övergången till själva taket vilket är spår av äldre takbeläggning vass eller torv. På hus som haft torvtak yttrar sig detta även som ovanligt breda vindskivor.

I äldre tider utfördes skorstenarna med centralpipa, en stor kanal som gick upp över tak. Till denna anslöt sig kanaler från olika eldstäder. Centralpipor förekommer knappast efter sekelskiftet 1900 utan alla eldstäder har därefter egna kanaler ända upp över tak.

Tak belagda med plåt har med tiden fått allt större plåtformat. Små plåtar tyder alltså på äldre tak. Om detta kan man läsa i en publikation från Riksantikvarieämbetet.

Fram till omkring år 1920 lades plåten med linjerade hakfalsar (horisontella skarvar) men efter denna tid försköts plåtarna till mitten på nästkommande.

Enkupigt taktegel är som typ äldre än tvåkupigt vilket var ovanligt före 1900-talet. Riksantikvarieämbetet har givit ut en skrift om tegeltak.

Inifrån sett

Invändigt är som sagt kakelugnar och tapeter möjliga att datera, så också snickerierna även om kunskapen om detta inte finns lika lättillgänglig i litteraturen. just snickerierna tillhör de delar i en byggnad, som tydligast kan ge en uppfattning om vad som skett i en byggnad samtidigt som tiden för förändringarna kan dateras, ofta på något eller några årtionden när.

Spår av äldre snickerier som taklister, socklar och mittelbandlister finner man ofta i garderober och skrubbar där även äldre tapeter brukar finnas.

Framför allt kan olika dörrblad, socklar och foder i en byggnad indikera vad som skett. Nyare delar, t ex en yngre dörr i ett rum, måste tyda på en ny vägg eller en ny öppning i en gammal vägg. Spår av borttagna väggar kan finnas i tak och taklister eller socklar och golv. Det kan också anas av svackor i tak eller av eldstäder som tycks ha en märklig placering.

Noteringar av detta slag kan göra att förändringar blir belagda och därmed kan kanske en äldre planlösning härledas efter att planen i tanken rensats från senare tillskott och förändringar.

Planlösningen i sig speglar sin tids vanor och kan vara möjlig att datera. Lättast låter detta sig göras i förnämare bostäder som påverkats av modets växlingar. Enklare hus utfördes under flera hundra år och ärm under första delen av 1800-talet som enkel- och parstugor eller varianter av dessa. Hus med något högre status, t ex prästgårdar, utfördes länge med 6-delad plan. Under 1800-talet förekommer flera andra plantyper.

Plantypernas utveckling är i sig en stor fråga behandlad i bokverk som Svensk Byggnadskultur, Svensk bostad, Svensk Stad och Så bodde vi.

De äldsta smala husen - enkel- och parstugorna, som uppfördes i en våning - kan senare ha byggts på. För att övervåningen skulle nås har ofta utanpåliggande trappor byggts. De ligger adderade till byggnaden som en egen volym och ger husen ett karaktäristiskt utseende.

Dessa påbyggnader blev vanliga vid 1800-talets början under en tid när man vid nybyggnad hellre skulle ha valt en annan planlösning, t ex den 6-delade planen. Det finns alltså skäl att anta att höga, smala hus med utanpåliggande trapphus är påbyggda.

Om en byggnad i planen uppvisar en ovanligt kraftig murstock rör det sig om en bakugn. Denna kan vara synlig men även igenmurad och blir då svår att upptäcka. Denna ugn tyder på att huset byggts före de gjutna vedspisarnas tid dvs före ca 1870.

Vinden, husets intressantaste utrymme

För den som vill lära känna en byggnad är inte stugan eller salen det mest givande stället att undersöka. Nej, normalt är det vinden. Där finns ofta byggnadens mest synliga och orörda delar. Förutom att man där kan finna kasserade dörrar, fönster och kakelugnar kan man avläsa förändringar av byggnadens stomme.

En ändrad takstol syns oförklarliga som urtag i konstruktionen vilka inte fyller någon funktion. Kanske kan ett tidigare utseende rekonstrueras med hjälp av dessa. Om takstolen föregåtts av ett åstak syns detta i de hål som åsarna efterlämnat i gavlarna.

Om takstolarna är utförda av sågat virke tillhör de normalt 1900-talet. Äldre konstruktioner har bilat virke.

Takstolar har genom åren utförts på olika sätt och kan av den initierade ibland dateras på några årtionden när.

På vindsgolvet kan det finnas förstärkningar i form av bjälkar eller spännverk vilka behövts för att klara av stora spännvidder i våningen nedanför över rum som kanske senare delats upp i flera.

På vinden kan man även notera skarvar och tillbyggnader eller tidigare lägen för trappor och skorstenar. I vindsgavlarna kan finnas spår efter igensatta gavelfönster kanske med en karaktäristisk form som möjliggör datering.

Normalt är byggnadens stomme synlig på vinden. Liggtimmer är en ålderdomlig konstruktion, restimmer normalt yngre och ovanlig före 1700-talets slut men vanlig under 1800-talets senare del. Sågad (och spontad) plank, ofta ca 7 cm tjock, är från 1800-talets slut eller senare.

Att lägga pusslet

Ett viktigt hjälpmedel som inte nämnts ovan är uppmätningsritningar. Ritningarna ger i sig en bild av huset som gör det möjligt att upptäcka "konstigheter" t ex ovanligt tjocka väggar, knutar som inte motsvaras av väggar inne i huset, väggar som inte har någon bärning i våningen under m m.

En annan viktig användning har ritningarna som underlag för att notera iakttagelser på. Med fördel markeras åtgärder av olika ålder med olika färg för att förtydliga bilden. Ritningen blir därmed ett viktigt hjälpmedel för att fä överblick och kunna göra analys.

Vid datering av ett hus kan man ha turen att ha skriftliga belägg som svart på vitt nämner byggnadsår. Denna uppgift skall man dock inte ta för given, särskilt inte i brandförsäkringshandlingar eller andra sammanhang där huset skall framstå som så värdefullt som möjligt. Det kan röra sig om ett. ombyggt hus som anses vara i skick som nytt. Rena skrivfel och sammanblandningar kan också förekomma. Det finns därför skäl att vara på sin vakt mot arkivuppgifter och lita till egna iakttagelser.

Att undersöka ett hus ökar förståelsen för dess värde och ger en insikt i vad som är viktigt att vårda. Det ger respekt som föder en vilja att behandla huset med skonsamhet. Men även själva undersökningen av ett hus är en givande sysselsättning. Den är en spännande utmaning - som ett detektivarbete eller en skattjakt.

Alla som gillar detektivromaner borde överväga att skaffa sig ett gammalt hus.

  • Fler bilder:
  • Utgiven i nummer:
    3/1990
    Författare
    Per Rydberg
    logotyp byggnadsvardsforeningen
    Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
    Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
    Svenska byggnadsvårdsföreningen
    Box 6442, 113 82 Stockholm
    Telefon: 08-30 17 85
    Email: kansli@byggnadsvard.se

    Cart

    Cart offcanvas

    Logga in