Hantverket åter efter parentes i tusenårig historia

Kategori: Bebyggelsehistoria

Murare understryker tegeltaket i Sölvesborgs kyrka. Fotograf/Illustratör: Kerstin Barup

Vi som lever nu har ett gemensamt: Vår byggkunskap är förbunden med ett industriellt byggande som inleddes på 30- och 40-talen och exploderade med 60- och 70-talens nya teknik och material samt 80-talets klimatiseringsexperiment. Den tusenåriga material- och hantverksteknik som föregått oss är åter på väg att vinna insteg - nu talar mycket för att vi levt inom en parentes i hantverkshistorien och att vi är på väg mot parentesens avslutning! Hantverk och traditionella sunda material har varit byggnadsvårdens område hittills, nu har hela byggindustrin börjat visa intresse.

Den detaljrika illustrationen ur ett franskt manuskript från 1448 Visar så gott som varje skede av byggandet under medeltiden. Murarna uppför tolv kyrkor (åtta synliga här) för de tolv apostlarna. ( Österreichische Nationalbibliothek, Wien: MsTr.Cod 2549

Det finns paralleller - om än inte så ekonomiskt betydelsefulla som byggandet - men tydliga! Minns du 60-talets nylonskjortor? - den nya tidens underhållsfria kläder - som krävde en minimal arbetsinsats och såg likadana ut hela tiden! Nåja, lika vita som bomullsskjortor blev de aldrig, och inte var de bra varken i värme eller kyla, de dög inte ens att använda till trasor då de slitits ut. Vi bytte ut nylonskjortor, banlonpolos och elastabyxor mot bomull och ylle - traditionella material som fungerar och känns sköna - vi accepterar att vissa plagg måste strykas. De kan också lagas eller sys om.

Parallellen inom byggandet - eternitplattor, plastfogmassor och andra "eviga" material börjar omvärderas - de byts mot skiffer, kalkbruk etc. Vi som är intresserade av byggnadsvård inser att utveckling inte är en pil som pekar snett uppåt i en rak linje utan en cirkel med pilar runt, runt - kretsloppstänkande! Än en gång kan vi konstatera att vi inte kan besegra förgängligheten, men vi måste hålla kvar naturresurserna i kretsloppet.

Vi får nu åter bejaka vår naturliga instinkt att spara. Vi som fyllt husen med sådant som varit för bra att slänga behöver inte längre komma med bortförklaringar till vårt beteende. Det gäller att ta tillvara och återanvända material för såväl det småskaliga i hemmet som för byggandet i stor skala.

Hantverket

Före det moderna byggandet rådde hantverket. Dess historia bygger på hemslöjdens. Hantverket fordrade till skillnad från hemslöjden yrkesmässig träning och var mer specialiserat. Det utfördes på beställning, på ett organiserat sätt och knöts till städerna. Hantverket utvecklades starkt under 1600 och 1700-talen för att så småningom övergå i industri (som kom till då man kunde producera mycket energi i form av elektricitet, ångkraft m m). Hantverket har överlevt industrialismen främst i form av reparationshantverk och småbyggmästeri.

Som så mycket annat kom skråväsendet, vilket reglerade hantverkarnas utbildning och avgjorde vilka som skulle bli mästare och självständiga yrkesutövare, från kontinenten. Redan på 1000-talet blommade skråväsendet i Italien för att 200 år senare komma till Norden. I Sverige upphörde som bekant skråväsendet 1846, andra hantverksorganisationer tog då över skråets kontrollfunktion över kvalitet och konkurrens.

Byggnadshantverkarna

Byggprocessen var enklare förr: Under medeltiden var kategorierna för byggnadshantverkare i huvudsak tre: stenhuggare, murare och timmermän. Stenhuggarna hade längst utbildning, de var kopplade till och ledande i de byggnadshyttor som tillkom kring de stora katedralerna och sedermera även kring små kyrkobyggen. Under 1600-talet kom stenhuggarna att knytas till våra stora slottsbyggen och adelspalats som byggnadsansvariga. Som regel importerades de duktiga konstnärliga bildhuggarna, enklare stenhuggeri kunde hanteras av våra inhemska stenhuggare.

Dagens murare kan trava tegel i löpskift som beklädnad på en stomme av t. ex. trä- eller stålreglar. Förr kunde de t o m mura valv, de var de viktigaste och högst betalda hantverkarna. De har verkat i tusentals år, utan bruk med att lägga sten på sten (såsom i de grekiska templen), eller med bruk mellan obrända eller brända lerstenar (som man gjorde i Främre Orienten). Romarna kombinerade mureri med natursten, tegel och bruk till en högtstående konst. I vårt träland kom teglet under 1600-talet, ofta bara i skorstenar och spisar.

Murteknikerna var tre: skalmuren, fullmuren och valvet. Skalmuren byggdes upp successivt som två skal med fyllning av kalkbruk, tegelrester och sten. Den måste härda länge i varje byggnadsetapp som var ca en meter, därav bomhålen i medeltida murar där byggnadsställningen vandrat uppåt med murningen - steg för steg, i långsam takt.

Fullmuren, som vann insteg efter reformationen, bestod av en homogen tegelvägg vanligtvis av 1, 1 1/2, eller 2 sten i bredd. Murningstekniken fulländades och man kunde bygga snabbt, ställningarna fick manshöjd mellan bjälklagen och byggandet effektiviserades.

Tunna valvkappor av tegel (och undantagsvis natursten) är ett arv från Bysans och har tillämpats hos oss alltsedan medeltiden fram till 1900-talet då det gjutna betongvalvet ersatte det skickliga hantverket. Idag muras nästan inga valv av tegel - murare lär sig inte sådant i sin utbildning.

Som avslutning på murningen kunde muraren putsa väggarna och avfärga (kalkmåla) med vit kalk eller svagt pigmenterad kalk (så stora ytor som väggar krävde billiga och hållbara pigment som ockra, kimrök eller obränd terra).

Taktäckning med tegel var också murarens arbete, det murades fast underifrån. Nu är det snickarna som lägger tegel - naturligtvis muras det då aldrig, inte ens vid gavelkrönen.

Trä hanterades inom husbyggandet dels av timmerman som hanterade yxa och bila till stommar, bjälklag och takstolar, dels snickare som hanterade hyvel till lister, golv, dörrar, fönster och möbler. Husstommarna kunde vara av de tre välkända konstruktionstyperna liggtimmer (furu, gran), skiftesverk (ek, furu) eller korsvirke (ek, furu) beroende av tillgången till material.

Vid sidan av dessa huvudhantverkare stenhuggare, murare, timmermän (snickare) fanns naturligtvis många andra såsom bleck- och plåtslagare som började verka i vårt land från andra halvan av 1600-talet då järn och bly lades på kyrkor och herresäten i ökad omfattning för att sedan komma till städernas borgerliga byggande. Smederna har alltsedan järnåldern bedrivit sitt yrke, det fanns i sen tid gårdssmedjor överallt för såväl redskapssmide som byggnadssmide. Det finns fortfarande smeder av detta slag - deras smedjor ser ut som de alltid gjort, av praktiska skäl.

Målaren utförde inte kalkmålning (det gjorde muraren som nämnts tidigare), inte rödfärgning (detta "primitiva" sysslande sköttes av särskilda rödfärgare) inte heller plåtmålning (det gjorde plåtslagarna som visste bäst vad plåten krävde). Målare var ett högstatusyrke fram till 1920-talet. En målare var inte bara en "plankstrykare", han skulle klara stänkmålning, schablonmålning, lackering, imitationsmålning i trä och marmor såväl som fri dekorationsmålning. Han skulle även kunna väv- och pappspänna. Materialen för hans verk var desamma från medeltiden fram till vårt århundrade. Först efter andra världskriget kom de märkliga material som idag fyller färghandlarnas hyllor. Färgtyperna var i korthet tidigare linoljefärg, äggoljetempera, kalkfärg och slamfärg.

Förgyllare var hantverkare som alltsedan medeltiden i vårt land förgyllde med bladguld, bladsilver och slagmetall (oäkta bladguld). Brännförgyllning var ett okänt begrepp. Guldet lades på lim- eller kritgrund eller en oljefernissa. Idag gör målarna förgyllningar.

Stuckatörer dekorerade med stuck, gips och konstmarmor alltsedan 1500-talet. Detta hantverk börjar återupptäckas.

Glasmästeriet tillverkade från 1500-talet överkomligt glas för landets byggeri, fram till 1700-talet som små rutor inom bly, därefter som större glas med träspröjs. Det tidigaste glaset blåstes, sedan gjordes glascylindrar som klipptes upp (fram till ca 1930), därefter blev maskinglaset vanligast. Det vackra cylinderglaset har fatt en ny efterfrågan, det tillverkas dock inte i vårt land. Kakelugnar tillverkas inte heller längre - denna revolutionerande svenska uppfinning från 1767 som höll våra förfäder varma i 150 år har ersatts av det endast i 70 år beprövade centralvärmesystemet. Gamla sparade kakelugnar sätts upp igen. S k fattigmanskakelugnar av putsat tegel byggs av alltfler nya kakelugnsmakare.

Nu har vi att välja på om vi till pukor och trumpeter och med näsan i vädret skall vandra vidare rakt fram i resursslöserier tills systemet brakar ihop, eller om vi skall klara av att svänga och gå in i kretsloppscirkeln. Dessutom måste vi ta ställning till arbetsprocessen i byggandet - det är viktigt med materialhanteringens kontinuitet och att fackhantverkarens ansvar för sitt arbete tydliggörs.

Tidigare kalkmålade muraren som nämnts sina putsade väggar, plåtslagaren målade sitt tak. Muraren lade takteglet som han underströk och klarade av övergången från tegelvägg till tegeltak. Senare blev tegeltak snickarens arbete - övergångarna mellan vägg och tak blev ett lappverk Rör plåtslagare, snickare och målare. Om varj e inblandad yrkeskategori - konsulter såväl som byggare - fick ta ett mer övergripande ansvar skulle resultatet med säkerhet bli bättre. Idag skyller alla på alla när något misslyckas: 'Jag fick inte ansvara för att snickerierna blev målade", "målaren gjorde ett slarvigt arbete" eller "träet var så dåligt från snickaren att jag inte kunde göra ett gott måleriarbete" är exempel på problemen med delat ansvar. I renodlingen av yrkeskompetenserna kan vi lämna byggmontörsstadiet och återgå till yrkesan svar och helhetstänkande.

Utgiven i nummer:
2/1994
Författare
Kerstin Barup

Arkitekt, undervisar i arkitektur vid Lunds Tekniska Högskola och är styrelsemedlem av Svenska föreningen för byggnadsvård.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in