Gamla Havanna - internationellt byggnadsminne

Kategori: Bebyggelsehistoria

Plan av Gamla Havanna då stadsmuren ännu utgjorde gräns mot väster, där den nyare staden nu breder ut sig. På udden i norr syns ett av hamninloppets båda fort, Castillo de la Punta.

I Gamla Havanna på Kuba finns ett mexikanskt, ett afrikanskt och ett arabiskt hus som restaureras med bidrag från respektive länders regeringar. Nu har kubanerna ställt ett hus centralt i den historiska stadsdelen till de nordiska ländernas förfogande. Brita Kihlborg berättar.

Ett palats från den spanska kolonialtidens Havanna. Fotograf/Illustratör: Gunnel Berlin
Gatan - Obrapia - ett kvarter från stadsmuseet med det blivande Nordiska huset till höger. Fotograf/Illustratör: Martin Österlin 1987.

1982 beslöt UNESCO att föra upp Havannas gamla stadsdel La Habana Vieja på sin ganska korta lista över "mänsklighetens kulturarv". I motiveringen anger UNESCO bla att "Gamla Havanna vittnar om en del av världen som ännu inte uppmärksammats tillräckligt." Redan 1977 hade emellertid kubanerna själva utsett den historiska stadskärnan till nationellt byggnadsminne.

Kort historik

De spanska erövrare som tog den Karibiska övärlden i besittning omkring år 1500 insåg Kubas strategiska läge som "nyckeln till den nya världen". Staden Havanna anlades vid en väl skyddad vik på öns norra kust. Den blev en mycket viktig hamnplats och har så förblivit genom århundradena. Delar av 15- och 1600-talens befästningar och fort runt hamninloppet står kvar som stolta minnesmärken. Stadsmuren mot inlandet revs på 1850-talet. I dess sträckning anlades en bred aveny som idag är gränsen mellan den gamla och nya staden.

Habana Vieja upptar en yta av knappt två km2. I gatunätet, som är i det närmaste rätvinkligt, ingår fem små torgplatser. Bebyggelsen, ca 3 200 hus, utgör en brokig provkarta på 16-, 17- och 1800-talens spanska kolonialarkitektur. Kyrkor, palats och andra framträdande byggnader är uppförda i överdådig morisk barock och rokokostil. Bostadshusen i 2-3 våningar håller en relativt homogen skala, men uppvisar rik variation i fasadernas utformning och detaljer med arkader eller höga fönster i bottenvåningarna och horisontella band av smala terrasser eller balkonger längs de övre bostadsvåningarna.

Successivt förfall

Under 1800-talets befrielsekamp mot spanjorerna, men framför allt under den USA-styrda första' hälften av 1900-talet, lämnades Gamla Havanna att förfalla och förslummas. Ohämmad inflyttning ledde till överbefolkning. Bostadshusen, av vilka många varit avsedda för en välbärgad familj, delades upp i smålägenheter och enkelrum. Kvarteren närmast hamnen användes som lagerlokaler och magasin. Slitaget på bebyggelsen blev hårt.

Det eftersatta underhållet kan avläsas i fasadernas dåliga skick. Till detta bidrar även klimatet. Salt havsluft, stark sol och tidvis häftiga regn bryter ner ytskikten. En annan bov är de tunga avgasspyende bussarna som skakar fram i de trånga gatorna. Vissa monumentala byggnader står idag oputsade sedan man som utslag av äkthetssträvan knackade bort putsen på 1930-talet. Byggmaterialet, den ljusa travertinen, är en porös sten som tagit märkbar skada utan den skyddande putsen.

I början av 1950-talet under Batiska regimen igångsattes en "ambitiös" sanering enligt metoden rivning/nybyggnad. Resultatet kan iakttas på några ställen där överstora kontorskolosser brutalt brutit sig in i gatubilden.

Revolutionen

1959, då kubanerna tog saken i egna händer, satte stopp för den sortens omdaning. Gamla Havanna är idag den mest intakta av den spanska kolonialtidens städer i Latinamerika. Ca 950 hus i stadsdelen har kulturhistoriskt värde. I mitten av 70-talet, efter det att undervisning och sjukvård byggts upp till väl fungerande system, kunde kubanerna på allvar ta sig an bostadsfrågan både i form av nybyggnad och upprustning. Kulturministeriet i nära samarbete med bostadsinstitutet har huvudansvaret för kulturarvet vad gäller bostadssanering.

1982 presenterade länets regionplanekontor en generalplan för Storhavanna. I denna ingår en bevarandeplan för den historiska stadskärnan.

Planen, som sträcker sig fram till år 2000 är etappindelad. Både regeringen, länet och kommunförvaltningen kan därigenom årligen avsätta pengar och planera materialanskaffningar. I varje etapp prioriteras dels de värdefullaste byggnaderna, dels också de sämsta bostäderna. Inflyttningen har kunnat hejdas genom medveten satsning på landsbygd och städer utanför Havanna. Idag bor ca 100 000 människor i den gamla stadsdelen. En viss utglesning av bostäder kommer givetvis att ske i samband med upprustningen. Målet är 60 000-70 000 boende. För att stadskärnan skall förbli en livskraftig och levande del av Havanna är man angelägen om att så många som möjligt bor kvar. Till den livfulla gatubilden bidrar även mänga olika verksamheter och småbutiker som bör bevaras. Nya butiker och restauranger blir ett välkommet tillskott av arbetsplatser inom stadsdelen. Daghem, vårdcentraler och husläkarstationer byggs eller inreds i samband med restaureringen. Nyinflyttning vill man försöka reglera genom lagstiftning, men bytesrätt finns förstås.

Det praktiska arbetet

Det praktiska arbetet leds av Havannas kunnige och energiske stadsantikvarie, professor Eusebio Leal, som förresten besökte Stockholm och Visby under en studievecka i höstas. Arbetsstyrkan uppgår idag till ca 900 män och kvinnor. Dessutom förekommer s k microbrigader, dvs frivilliga boende som rustar upp sina egna kvarter, dock ej de byggnadsminnesklassade husen. Microbrigader kan också utgöras av manliga och kvinnliga arbetare från andra arbetsplatser som under sakkunnig ledning bygger nya hus. Under en viss självvald tid gör de på det sättet sin insats i det stora uppbyggnadsarbetet.

Vid utbyten och lagningar av byggnadsdelar och detaljer har man ambitionen att så långt möjligt använda samma sorts material som det uttjänta. Svårt skadade stomkonstruktioner måste ibland ersättas med betong. Material som baserar sig på sten och sand framställs inom landet och är därför relativt billiga och lätta att fä fram. Trä är en bristvara p g a skogsskövling under 1900-talets första hälft. Man har startat skogsplantering bl a för renoveringsändamål. I nödfall har fönsterbågar av trä ersatts med bågar av metall. Installationsmateriel för el och VVS måste köpas dyrt från utlandet liksom färger och färgpigment.

Rummen har inte sällan gipsade väggar, vackert dekorerade med schabloner eller mönsterbårder. De restaureras och kompletteras där det är möjligt och lämpligt. Enklare och billigare blir det att tapetsera med nytillverkade tapeter av sockerrör.

Byggnadsställningarna är primitiva, redskap och arbetsmetoder ofta ålderdomliga, det senare sällan en nackdel då det gäller arbeten i gamla hus. I början lärde kunniga äldre arbetare upp de yngre, men idag finns skolor för utbildning i traditionella byggnads- och hantverkstekniker. För den konstnärliga utsmyckningen anställs konstnärer och lärare vid konstskolorna när det saknas utbildade konservatorer.

Arbetskläder och skyddsutrustning är det ont om, liksom tekniska instrument för uppmätning, och ofta saknas både resurser och tid för dokumentation av det slag som vi är vana vid.

Kostnader

Under den första femårsperioden avsattes II miljoner pesos (1 peso f.n.= 7 kr) för upprustningsarbetet i gamla Havanna. Det räckte till restaurering av 32 kulturhistoriskt värdefulla byggnader. 1992 beräknas kostnaderna ha uppgått till 30 miljoner pesos. Även de bevarade befästningarna ingår i arbetet. UNESCOs stöd är huvudsakligen moraliskt. Mexiko ger ett visst ekonomiskt bidrag till detta universella jätteprojekt, men det stora ekonomiska lasset får kubanerna själva dra. Det är en svår belastning för ett litet land som har stora materiella problem att lösa, bl a väldig bostadsbrist.

- Man måste se detta som en del av en allsidig ekonomisk och social utveckling och som en nödvändig bekräftelse och ett försvar för vår identitet, förklarar Eusebio Leal.

Nordiska huset

I Gamla Havanna finns ett mexikanskt, ett afrikanskt och ett arabiskt hus som restaurerats med bidrag från respektive länders regeringar och kulturella organisationer. Kubanerna har nu ställt ett hus centralt i den historiska stadsdelen till de nordiska ländernas förfogande. Huset, som är en liten bostadsanläggning med ett 2-vånings gathus med tre lika höga gårdsflyglar runt en smal gård, skall rustas av kubanerna efter projektering och åtgärdsbeskrivning gjord i samarbete med de nordiska länderna. Dessa skall sedan fylla huset med innehåll och bekosta möbler och inredning. Upprustningen beräknas kunna komma igång under 1991. Stor-Havannas länsförsamling har hittills avsatt 500 000 pesos, vilket i dagens läge skulle täcka halva den beräknade kostnaden. Vår insats för ekonomin består hittills i att Svensk-Kubanska föreningen öppnat ett postgirokonto (480 49 32-4) för en fond som man hoppas skall samla många bidrag till detta nordiska skyltfönster i Latinamerika.

Utgiven i nummer:
2/1990
Författare
Brita Kihlborg
logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in