Ett eget hem på fri grund

Kategori: Bebyggelsehistoria

Magnebergsvägen, Enskede. Fotograf/Illustratör: Ingrid Sjöström.

Arbetarklassens bostadssituation var en brännande social fråga vid sekelskiftet. Samhället tog initiativ till egnahemsrörelsens bildande och gick in med subventioner för ett ökat bostadsbyggande. Trots högt ställda ideal lyckades man inte lösa »de mindre bemedlades» bostadsnöd - de hamnade ofta i spekulationsbyggda kåkstäder av primitivt slag.

Stadsplan till stadsområdet Enskede I (Gamla Enskede), upprättad av P 0 Hallman och godkänd 1908, samt förslag till bebyggelse. Efter E Stavenow-Hidemark.
Landala egnahemsområde i Göteborg. Fotograf/Illustratör: S Westergren, 1976.

"På många håll, särskilt i större städer med utvecklad fabriksindustri, är det mycket vanligt att arbetsklassens bostäder icke motsvara ens mycket lågt ställda krav på sundhet, trevnad och utrymme", heter det i 1904 års upplaga av Nordisk Familjebok under uppslagsordet "Arbetarbostäder". Och detta förhållande medför i sin tur svåra sanitära, sedliga och sociala vådor, påpekades det. ( ... ) Bostadsfrågan för de "mindre bemedlade", dvs vanliga arbetarfamiljer, var en av tidens mest brännande sociala frågor.

Egnahemsrörelsens ideal och bakgrund

1899 tillsatte Kungl. Maj:t en egnahemskommitté. Den skulle undersöka om det gick att få i gång egnahemsbyggande i större skala än tidigare. Det var viktigt att arbetarna förvärvade egnahem, ansåg kommittén, ty arbetarens hem utgör ett föremål för hans särskilda intresse och omtanke. "Ägandet därav skall ofta ingiva honom en känsla av tillfredsställelse, som inverkar förmånligt på hela hans livsåskådning", resonerade den.

På sin bostad kan arbetaren också lägga ner eget arbete och spendera pengar, "som under andra förhållanden möjligen fatt en mindre nyttig användning", ansåg kommittén. ( ... )

Det var till stort gagn för samhället, resonerade den vidare, om arbetarbefolkningen Iever under lugna, förnöjsamhet alstrande villkor. Ty en bofast, självständig arbetarstam bildar alltid ett tryggt och pålitligt element i samhället."

Egnahemsbyggandet uppfattades alltså som en samhällsfråga av vikt och med ideologiska undertoner. Detta var en tid när arbetarna börjat marschera på gatorna, de socialistiska idéerna börjat få stor spridning och det jäste på många håll i landet.

Uppenbart såg många inom etablissemanget egnahemsfrågan som en väg att kanalisera den sociala spänningen, att inlemma arbetarklassen i en betryggande borgerlig livsstil och förse den med en allmänt samhällsbevarande attityd. I egnahemsrörelsen flöt en patriarkalisk reformvilja samman med hembygdsromantiken och det nationella svärmeriet.

Men det fanns också ett annat skäl till det stora intresset för egnahemsfrågan från samhällets sida. jordbruket var fortfarande landets basnäring, och man ansåg att det var viktigt att tillräckligt många arbetare blev kvar på landet för att jorden skulle utnyttjas intensivt och den odlade arealen utvidgas. Staten ville utveckla småbrukarrörelsen, bl a genom att upplåta en del av sin egen mark för kolonisering, särskilt av Norrland.

Till sist fanns det ytterligare ett skäl som vägde mycket tungt. Det var att, som egnahemskommittén uttryckte det, "stärka känslan för hembygd och fosterland, vilket i sin mån bör minska benägenheten att utvandra."

Pådrivande kraft

Den starkast pådrivande kraften bakom egnahemsrörelsen var Nationaföreningen mol emigrationen. Den hade bildats under slutet av 1800-talet för att motverka den åderlåtning av landet man ansåg att de stora emigrationsvågorna innebar. En av de viktiga orsakerna till utflyttningen var, enligt Nationalföreningen, att ungdomen på landsbygden hade svårt att förvärva jord och skaffa sig en någorlunda trygg försörjning inom jordbruket.

Egnahemskommitténs betänkande ledde till att man tillsatte en egnahemslånefond 1904. Till att börja med anvisades tio miljoner kronor för tiden 1905-09 'Tör att bereda mindre bemedlade arbetare tillfälle att på landsbygden förvärva egnahem på fri och egen grund." Från 1909 anslogs 5 miljoner per år.

Det var första gången staten i större skala subventionerade någon form av bostadsbyggande. Och även om stödet i första hand var avsett för landsbygden skulle det också i någon man komma städerna till del. Lån kunde nämligen även utgå till rena bostäder (dock endast på mark som inte var stadsplanelagd).

Småstadsidyll

Tant Brun, tant Grön och tant Gredelin bor i ett gult hus med fönsterluckor. Det står direkt i gatulinjen och saknar synlig ingång. Ett plank binder samman det med grannens och avgränsar samtidigt trädgården, vars päronträd sticker ut sina dignande grenar mot gatan. På samma sätt ser det ut längs hela gatan - en rytmisk följd av hus med plank och trädgårdar emellan. Alla är de små enfamiljshus. Men de bildar ändå tillsammans en stadsgata. Det är en gammal svensk småstadsidyll Elsa Beskow manar fram i sin berömda barnbok.

Av kläder och möblering att döma har vi förflyttats till det tidiga 1800-talet, till empiren. Förebilden kan vara hämtad från någon svensk trästad. (Den lär ha varit Sigtuna). Men tant Brun, tant Grön och tant Gredelin kom ut 1918, och det var i hög grad sin egen tids ideal Elsa Beskow skildrade.

Just som i sagobokens stad ser det nämligen ut t ex vid Magnebergsvägen i Enskede, ett område som byggts ut i början av 20-talet efter en stadsplan från 1919. Husen ligger i gatulinjen och var ursprungligen sammanbundna med plank. Man kommer in i dem via trädgårdarna, vars träd skymtar mellan fasaderna. ( ... )

Trädgårdsstaden som ideal

Stockholms stad hade börjat skaffa sig mark utanför de tidigare stadsgränserna, nu var det dags att börja planera nya bostäder på den. Den första av lantegendomarna som bebyggdes var Enskede gård, inköpt 1904. Här skulle man bygga en trädgårdsstad efter internationellt mönster. Impulserna kom framför allt från England, men också från Tyskland, dit idéerna spritt sig.

Men det tog sin tid innan man kom igång med utbyggnaden, bl a beroende på den segdragna frågan om hur marken skulle upplåtas. Under tiden såldes ett antal tomter. Lennart Palme, son till Djursholms grundare
Henrik Palme, hade köpt ett trettiotal. Han hade liksom fadern tittat på villaområden i USA, vilket satte sina spår i de hus han nu lät uppföra. Själv kallade han dem i efterhand "amerikanska Enskedehus".

Det var arton hus, tio dubbelhus och åtta enkelhus, ritade av arkitekten Rudolf Arborelius och byggda 1906-07. De utgjorde en för tiden sällsynt enhetlig miljö, kallad den Palmeska villastaden. Reveterade trähus med två gavlar på långsidorna och verandor i vardera kortändan. (1 dag är de starkt förändrade genom ombyggnader).

Gamla Enskede

Den Palmeska villastaden blev dock ett undantag. I fortsättningen byggde man ut Enskede på ett samlat sätt. Den första stadsplanen gällde den del som numera kallas Gamla Enskede, och var upprättad av stadsingenjörskontoret. Men Per Hallman hade reviderat den och det är han som i första hand anses stå bakom den, 1908 var den klar.

Enligt denna första plan (som senare ändrades på flera punkter) skulle det finnas breda, trädplanterade vägar runt hela området. De skulle kantas av trevånings affärs- och bostadshus, som skulle utgöra ett slags yttre gräns. Även genom själva området skulle det gå ett stråk med sådana hus och i anslutning till det skulle det finnas ett centrum med några offentliga byggnader. Men i övrigt skulle området vara intimt, idylliskt och variationsrikt, med smala bostadsgator som sökte sig fram i krokiga eller lätt svängda banor.

På de små bergsknallar som fanns lade man en park, en skola, ett kapell. Och innanför bostadshusen fanns smala gångvägar, som ibland vidgade sig till små lekplatser. På det viset skapades skyddade stråk i kvarterens inre. ja, i planen fanns faktiskt ett slags trafikseparering, med vägnät av olika bredd och karaktär. Lekande barn och gående skildes på så sätt från körtrafiken.

Stadsplanen

Stadsplanen för Gamla Enskede blev mycket uppmärksammad och publicerades bl a i Der Städtebau. Den var den intressantaste stadsplan som överhuvudtaget gjordes för något villaområde i Sverige under det tidiga 1900-talet, anser Elisabet Stavenow-Hidernark, som skildrat utbyggnaden mer utförligt, och vars framställning jag i huvudsak följer.

Naturligtvis var det i första hand på England Hallman sneglat, och där särskilt på Raymond Unwins plan för Hamstead Garden Suburb. De engelska trädgårdsstäderna bestod huvudsakligen av kopplade hus (radhus) och så var det meningen att det skulle bli även här. Men det var en bostadsform som inte hade någon tradition i Sverige, och vid denna tid var det få som ville bo på det viset. Sex radhuslängor hann man bygga i Enskede 1908. Men när staden upptäckte att de var svåra att sälja, övergav den radhustanken och planerade i fortsättningen huvudsakligen en- och tvåfamiljsvillor i området, förutom de insprängda trevåningshusen. ( ... )

1914 fanns 3 867 invånare och nära 500 hus i Enskede. I många fall (174) var det enskilda personer som uppfört husen. Men det blev ändå en någorlunda enhetlig bebyggelse, eftersom man använde lantegendomsnämndens ritningar - med justeringar efter personliga önskemål. Staden själv hade byggt 128 hus, varibland de sex radhusen. Två bolag, AB Hem på landet och AB Stockholms Trädgårdsstäder (ett konsortium under Henrik Palme) hade byggt 96 hus.

Social status

Husen var i regel små. De brukade innehålla två, eller möjligen tre rum och kök, hall och källare. Mer än fyra rum och kök förekom knappast alls.

Ändå ansåg Nationalföreningen mot emigrationen att de var "större och dyrare än som erfordras för arbetare". Föreningen beskrev Enskede i sin handbok 1914 och dess omdöme låter i våra dagar cyniskt. Men faktum var att Enskede knappast blev någon lösning på bostadsproblemen för de värst trångbodda i Stockholms innerstad.

Det var bara de som hade bra arbete, god hälsa och ansågs allmänt skötsamma som fick lån för att bygga i Enskede. Den sociala statusen steg också ganska snabbt. Från början var de flesta tomträttsinnehavare, 62 procent, arbetare (varav nästan 40 procent byggnadsarbetare), men efter bara fem år hade andelen arbetare gått ner till 48 procent, medan andelen lägre tjänstemän, självständiga
näringsidkare och pensionärer tillsammans utgjorde över hälften av invånarna.

Bebyggelsen bestod mest av trähus, i början gärna röda med vita knutar. Ett typhus, den s k Enskedestugan, presenterades på Stockholmsutställningen 1909 och byggdes i sjutton exemplar i Enskede. Det är en stuga med rödfärgad, liggande träpanel, vita knutar och fönsterfoder, spetsigt sadeltak och veranda.

Men variationerna är många i denna äldsta del lav Enskede. Här förekommer också putsade hus av olika slag. Vid Krokvägen byggde AB Stockholms trädgårdsstäder putsade dubbelhus med brutet tak. De bildar en enhetlig grupp som för tankarna till uppländska bruksbostäder. Här har också staket och grindar samordnats.

Annars är gatubilden ofta ganska varierande genom de olika typerna av hus, som också är placerade på litet skiftande sätt i förhållande till gatan. För det mesta är de indragna, så att det bildas en liten förgård.

Stramare arkitektur

Det var det mönstret stadsplaneingenjören Axel Dahlberg bröt när nästa område, Enskededalen, skulle byggas. Han införde en striktare stadsplan efter mönster från den svenska småstaden med dess panelade trähus och plank mot gatan. Aret är 1919 och vi har kommit till den tid när Elsa Beskow illustrerade sin saga om de tre tanterna.

Nu stramades också arkitekturen upp, för att det skulle bli en mer enhetlig och samlad miljö. Trähus i en våning med inredd vind, målad panel och sadeltak radades upp utefter gatorna. Fönstren är genomgående lika stora och sitter på samma höjd över marken, omgivna av fönsterluckor. Färgerna är lugna och dämpade.

Så ser det ut på Magnebergsvägen i Enskededalen, men också på andra ställen i Enskede och i Äppelviken. Husen är ritade av arkitekten Gustaf E Pettersson. Han gjorde även en samling mönsterritningar som utgavs av Statens Byggnadsbyrå. Man började nu arbeta med standardiserade delar, något som blev ett viktigt tema under 20-talet.

Landala egnahem

Ett skolexempel på nationalromantikens ideal, såväl när det gäller arkitektur som stadsplanering är Landala egnahem i Göteborg. Ett litet område på en bergsplatå, avskilt som en egen liten by i storstaden.
Det hela är en komposition i brunt, rött och grått. Mustigt bruna hus står på socklar av gråsten. Somliga har brutna tak i rött tegel, nerdragna över vindsvåningarna. Andra har sadeltak i samma material. Fönstren är småspröjsade. Det är tämligen enkla typhus, endast prydda av gavlarnas förstukvistar och med små variationer i fönstrens storlek och placering.

Gatorna är krökta och kantade av gråstensmurar, häckar och trästaket. Allt är genomkomponerat, organiskt sammanvävt till en helhet, rik på upplevelser. De krökta gaturummen ger ständigt nya blickpunkter för den som rör sig genom området.

Pittoresk stadsbild

Receptet var tämligen enkelt. En fast och tydlig ram ger stadga åt en pittoresk stadsbild med många variationer i detaljerna. Färger, material och husens karaktär ger ramen. Trappor, murar, staket och detaljer i formspråket ger liv och variation. Enligt samma recept skapades från sekelskiftet fram till 30-talet många av vårt lands finaste bostadsmiljöer. (Inom parentes kan vi nämna landshövdingehusområden i Göteborg som Bagaregården. Vi kan tänka på Magnebergsvägen i Enskede, Bergslagsbyn i Domnarvet, Slöjdgatan i Uppsala och många andra.) Landala egnahem var ett av de första större villaområden som utformades i ett sammanhang. Carl Westman ritade husen, men bakom området står i lika stor utsträckning stadsplaneförfattaren, Albert Lilienberg, och hans strävan att skapa goda stadsmiljöer i Göteborg. Den första planskissen gjorde han 1908.

Gatunätet är här liksom i Gamla Enskede differentierat, med större huvudvägar och smala bostadsgator. Området är också i det här fallet byggt med tomträtt och i tomträttskontrakten fanns olika bestämmelser med syfte att skydda stadsbilden. Det var t ex inte tillåtet att måla om husen utvändigt utan att färgen godkänts av egnahemsnämnden.

Medelklassområde

Landala egnahem blev redan från början snarast ett medelklassområde, trots att också det var avsett för arbetare och lägenheterna var små. Vissa stadsplanebestämmelser ändrades under byggnadstiden så att det blev möjligt att bygga enkelhus på tomter avsedda för dubbelhus, Några av husen förstorades och fick jungfrukammare och gästrum.

De två radhuslängor som ingick i planen ritades 1921 av arkitekten Malte Erichs och kom att kallas "professorslängan" och "ingenjörslängan", vilket säger något om deras sociala karaktär.

Kåkstäder

Så såg alltså idealen ut. Det var efter denna modell tidens arkitekter och planerare ville lösa arbetarnas bostadsfråga. Men som exemplen visar kom dessa ansträngningar snarast medelklassen tillgodo. För de flesta arbetarfamiljer var verkligheten en annan.

När de billigare bostäderna i innerstaden tröt - och det gjorde de - flyttade också arbetarklassen ut. Men hamnade då i en oreglerad kåkbebyggelse, eller i spekulationsbyggda kåkstäder av ytterst primitivt stag.

Ett annat verk, som det finns anledning för att lyfta fram i detta sammanhang, är Ingemar Johanssons faktamättade och underhållande bok om Storstockholms bebyggelsehistoria (Gidlunds, 1987). 1 boken skildras historien om en storstads uppkomst och utveckling, dess mark- och bostadspolitik samt byggande under sju sekel. Ingemar Johanssons framställning är roande och ofta frän. Boken kan varmt rekommenderas för sköna aftnar hemma i läsfåtötjen!

Utgiven i nummer:
1/1990
Författare
Eva Eriksson
logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in