Enfamiljshuset i Sverige efter 1950

Kategori: Bebyggelsehistoria

Med sin effektivt utnyttjade bostadsplan och de extra utrymmen källaren ger fyller 1940- och 50-talens egnahem i 1 1/2 plan väl sin funktion som familjebostad även idag.

Mot slutet av 50-talet började det traditionella egnahemmet ersättas av en ny typ av enfamiljshus, anpassade till nya tekniska lösningar och en mer rationell produktion. Folkvillan och tjänstemannavillan blev ett alternativ för allt större grupper. Det är hantverket, det äkta materialet och omsorgen om detaljerna som är det karaktäristiska hos 50- och 60-talens enfamiljshus, skriver Leif Jonsson. De villor som byggts under 70- och 80-talen står sig dåligt i jämförelse med denna äldre villageneration, anser han.

Med sina komprimerade mått och enkla tekniska utförande utsätts folkvillan idag ofta för relativt omfattande om- och tillbyggnader.
Den för sin tid höga standarden gör att tjänstevillan ännu idag fungerar väl som familjebostad även utan större förändringar.
1960-talets enplansvilla står sig ännu väl, mycket p.g.a. det gedigna utförandet

Med utställningen "Folkhemmets bostäder 1940-1960 uppmärksammade Arkitekturmuseet kvaliteterna i vad som idag kommit att framstå som något av en "Guldålder" i svenskt bostadsbyggande. Men hur ser de bostäder ut som byggts under de följande årtiondena och vilka kvaliteter har de?

Lite till mans tänker vi väl i första hand på miljonprogrammets massproducerade, ensartat utformade flerfamiljshus då det blir tal om 1960- och 70-talens bostadsbyggande, och på den reaktion mot detta som inträder under 1980-talet. Men är det möjligt att ge en något mer nyanserad beskrivning av detta byggnadsbestånd och även uttala sig om vilka kvaliteter det har?

Uppgiften är givetvis både omfattande och krävande. Vid 1980-talets slut fanns det närmare fyra miljoner permanentbostäder i Sverige, och av dessa var ungefär hälften byggda efter 1960. En närmare granskning visar också en långt större variationsrikedom än vad vi i allmänhet föreställer oss.

I det följande skall emellertid ett försök göras att kortfattat beskriva hur de närmare 600 000 enfamiljshus ser ut som byggts i landet från 1950 och fram till idag, och vilka kvaliteter de har. Framställningen bygger i stora delar på den typologi jag tidigare publicerat i min doktorsavhandling Från egnahem till villa (Liber, 1985).

De två grundformerna

Redan vid 1930-talets slut kan man iaktta vissa karaktäristiska förändringar i enfamiljshusets gestaltning. Det kvardröjande nationalromantiska formspråket började överges och ersattes av en mer återhållsam, enklare och mer saklig arkitektur delvis betingad av rådande kristid, men också påverkad av funktionalismens formspråk. Under 1940-talet erövrade detta idiom snabbt en helt dominerande ställning inom egnahemsbyggandet, som sedan upprätthölls fram till 1950-talets slut.

1940- och 50-talens egnahem kan beskrivas i anslutning till någon av de två grundformerna: 1 1/2-planshuset respektive 1-planshuset. 1 1/2-planshuset med sin större bostadsyta kan närmast karaktäriseras som landsbygdens bostad medan 1-planshuset är vanligast i de större tätorternas egnahemsområden.

Med sin nästan kvadratiska planform knyter 1 1/2-planshuset också närmare an till en äldre bostadsutformning än vad 1-planshuset gör. Exteriören är påfallande enkel och får sin huvudsakliga karaktär av huskroppens kvadratiska grundform, den höga källarsockeln, det branta
takfallet och den vanligen symmetriska fönsterplaceringen.

1-planshusets planutformning ansluter oftare till den s k långväggsplanen, där byggnaden har en tydligt rektangulär grundform och fördelningen mellan de olika bostadsutrymmenas ytor har kunnat göras friare, då den inte varit lika hårt bunden till byggnadens mittaxlar som i det föregående exemplet. Husets yttre får sin karaktär av de anspråkslösa dimensionerna, det låga sadeltaket och den markerade källarsockeln, men också av en omsorgsfull och sparsmakad utformning av detaljer som fönsteromfattningar, vindskivor, dörrar och trappräcken m m.

Karaktäristisk för de bägge hustyperna är också källaren, som med sina väl tilltagna ekonomiutrymmen kompletterar den knappa bostadsytan.

Övergångsformen vid 1950-talets slut

Under 1950-talets senare hälft genomgick småhusbyggandet en markerad förändring. Det traditionella egnahemmet började ersättas av en ny typ av enfamiljshus, anpassade till nya tekniska lösningar och en mer rationell produktion. Enfamiljshuset - som främst varit ett alternativ för dem som själva haft möjlighet att bygga sitt hus, eller varit så välbeställda att de kunnat låta en byggmästare uppföra det började nu även bli ett alternativ för andra grupper. Bland dessa enfamiljshus är det möjligt att urskilja två typer: folkvillan respektive tjänstemannavillan.

"Folkvillan" är en benämning som myntades vid 1960-talets mitt och som ofta användes för att beskriva en typ av enfamiljshus som låg nära de hus som här avses: rationellt planerade och producerade bostäder till ett pris som gjorde dem överkomliga för allt fler. Benämningen tjänstemannavilla" avser inte att ensidigt tillskriva denna byggnadstyp en bestämd grupp som ägare, utan främst att markera en mer allmän arkitektonisk relevant skillnad i förhållande till folkvillan, som dock otvivelaktigt ursprungligen också haft en bestämd klassmässig prägel.

Som typ anknyter tjänstemannavillan nära till den arkitektritade villan, som denna utvecklades under 1940-talet, då materialkänslan, omsorgen och detaljerna, intimiteten och den medvetna gestaltningen av bostadens yttre ofta fick gå före överväganden av praktisk och ekonomisk art. Tyngdpunkten låg på det representativa, och detta sätter sin prägel även på den mest anspråkslösa tjänstemannavillan.

Folkvillan anknyter med sitt låga sadeltak, den rektangulära planformen och sitt anspråkslösa yttre osökt till 1940- och 50-talens egnahem. Den får emellertid en helt annan karaktär genom en friare fasadutformning där fönstren ofta förts samman i grupper och ytterväggen i regelkonstruktion klätts med asbestcementskivor eller utförts i lättbetong, i stället för den äldre plankväggens ytterbeklädnad i träpanel eller puts. Den höga källarsockeln har också ersatts av en låg grundmur, vilket ger byggnaden en mer omedelbar kontakt med marken. Planlösningen karaktäriseras av en enkel rationalitet och genomstuderade rumsmått, där varje kvadratmeter av bostadsytan utnyttjats maximalt. Till den uppvärmda bostadsytan kommer ofta ett enkelt förråd som ersättning för de tidigare källarutrymmena.

I tjänstemannavillans yttre manifesteras bostadsplanens uppdelning på en sovavdelning och utrymmen för umgänge genom en lätt förskjutning i byggnadskroppen och genom att vardagsrummet ofta förses med ett perspektivfönster eller ett burspråk. Fasaden är vanligen klädd med tegel och interiörens utformning präglas av en bestämd strävan till representativitet. Hallen är rymlig och i vardagsrummet finns inte sällan en öppen spis. Bostadsytan är emellertid ändå relativt begränsad och får ett välbehövligt tillskott genom källarens ekonomiutrymmen.

1960-talets enplansvilla

Med utvecklingen under 1950-talets senare hälft avlägsnade sig enfamiljshuset från det traditionella egnahemmet, Enplansvillan i tegel slog snabbt igenom i nyproduktion. Under hela 1960-talet byggdes närmare 90% av samtliga enfamiljshus i ett plan.

Intresset för gruppbyggda småhus ökade, speciellt i storstadsområdena, där en allt större del av småhusbyggandet kom att ske under 1960-talets senare del. Idémässigt knyter den gruppbyggda villan ofta nära an till den tidigare beskrivna folkvillan. Bostadens planlösning är enkel och rationell, liksom dess byggnadstekniska konstruktion. Den mest påtagliga skillnaden i förhållande till de föregående årtiondenas bostäder återfinns i den tekniska och sanitära standarden. Badrummet har kompletterats med en separat toalett och köket har försetts med en mer omfattande teknisk utrustning. Tvättrummet får ofta också fungera som separat groventré. Utformningen av inredningsdetaljer och valet av material anpassas till materialindustrins och entreprenadföretagens krav på rationalitet.

Den styckebyggda villan knyter i sin tur närmare an till tjänstemannavillan. Kraven på ett rationellare utnyttjande av bostadsytan var inte lika hårda och kostnaderna i allmänhet inte lika snävt tilltagna vid produktionen av styckebyggda villor som vid grupphusbyggandet. Till detta kom att de styckebyggda villorna i allmänhet uppfördes med källare, vilket bidrog till att bostadens planlösning förblev relativt oförändrad jämfört med tidigare. Den arkitektoniska gestaltningen av byggnadsvolymen var emellertid vanligtvis inte lika medvetet hanterad som i 1950-talets tjänstemannavilla. Fasadens utformning gjordes däremot till föremål för ett livligt experimenterande och man hämtade ofta inspiration från det samtida danska villabyggandet. Vid 1960-talets början dominerade fortfarande den omsorgsfullt murade obrutna tegelfasaden. Men under de följande åren ersattes den av en mängd varianter, där tegel och träpanel kombineras på olika sätt.

1970- och 80-talens formrikedom Under 1960- och 70-talen började villabyggandet i högre grad än tidigare att präglas av snabba modeväxlingar. Byggnadernas arkitektoniska gestaltning och mångfalden av byggnadsmaterial gav upphov till en formrikedom som saknar motsvarighet i de föregående årtiondenas småhusbyggande. Men det är svårt att i denna variationsrikedom urskilja en bestämd stil som t ex 1920- och 30-talens klassicism och kvardröjande nationalromantik, eller den nyanserande funktionalism som präglat stora delar av 1940- och 50-talens småhusbyggande. Den senare delen av 1960-talet, och framförallt 1970- och 80-talen, uppvisar ett mer ytligt förhållningssätt till arkitekturen, mer påverkat av strömningar i varuvärldens allmänna formutveckling än någon bestämd arkitektonisk stil.

En viktig skiljelinje går dock mellan de villor som uppfördes med fasader i trä och de som byggdes med fasader i tegel. Gränsdragningen är inte alldeles lätt att göra. I samtliga fall rör det sig mer om skiljaktigheter beträffande vissa löst tillfogade detaljer än om grundläggande skillnader med avseende på byggnadsteknik, planlösning etc. Men till de tidigare nämnda sex kategorierna skulle ändå ytterligare två kunna läggas: tegelvillan respektive trähuset.

Det är främst i det yttre som tegelvillan och trähuset skiljer sig åt. Interiör och bostadsplanens utformning hänger främst samman med om byggnaden är i 1 eller 2 plan. Gemensamt är emellertid att allt större utrymmen avsätts för representation och umgänge medan sovrummen blir allt mindre och färre. Stora ytor satsas också på hygienutrymmen och kök. Vid 1970-talets slut, då träfasaden återtagit sin under 1950- och 60-talen helt dominerande ställning i förhållande till tegelfasaden, lanserar man också husen i nya modefärger som bara något år tidigare varit otänkbara på ett hus: grönt, blått eller rosa i ljusa pastellkulörer. Tyngdpunkten i marknadsföringen ligger också på olika tillvalsdetaljer som valmat tak, fönsterluckor, spröjsade fönster, burspråk, takkupor osv.

Till detta kommer en ökad satsning på energibesparande åtgärder: värmeåtervinningssystem, tjockare isolering etc, vilket emellertid inte på något avgörande sätt medför förändring i husens yttre gestaltning.

Under 1980-talet är det främst de närmast godtyckligt tillfogade detaljerna som sätter sin prägel på de enskilda husen. Men någon medveten form av postmodernism rör det sig knappast om. Därtill är handlaget alltför slappt och den arkitektoniska gestaltningen oftast alltför likgiltig.

Byggnader värda att vårda?

Vilka kvaliteter äger då dessa mer än en halv miljon bostäder och i vilket avseende förtjänar de att uppmärksammas i ett sammanhang som detta? - Svaret måste givetvis se olika ut, beroende av till vem man ställer frågan.

För dem som bor i dessa hus, och oftast själva äger dem, dominerar givetvis ett praktiskt bruksvärdesperspektiv där byggnadens funktionella och ekonomiska aspekter kanske är de viktigaste. Men där givetvis också mer subjektiva och diffusa faktorer som hemtrevnad och upplevd skönhet är betydelsefulla.

Någon principiell skillnad i värdering av de olika hus som beskrivits i det föregående är emellertid inte möjlig att göra utifrån detta perspektiv.

För mer allmänna omdömen är det därför nödvändigt att gå utanför detta privata perspektiv och försöka sätta in tidens enfamiljshus i ett större sammanhang, där de jämförs med i första hand andra bostäder som tillkommit i vårt land under 1900-talet.

De egnahem som uppfördes under 1940-talet och 50-talets första hälft kan därvid knappast karaktäriseras som några större arkitektoniska mästerverk. Men med de förutsättningar som gavs framstår de ändå som rättframma och väl avvägda lösningar på de problem som den tiden bjöd med materialknapphet och en allmän brist på resurser. De är också rejält rotade i en äldre hantverkstradition.

Med det byggande som från 1948 utvecklades med stöd i Kungl. Bostadsstyrelsens typritningsverksamhet tog utvecklingen också ett rejält kliv framåt. Ännu idag framstår de bostäder som då tillkom som förebildliga vad gäller bostadens planlösningstekniska och funktionella aspekter.

Ett liknande omdöme måste också gälla de byggnader som jag i min typologi kallat "folkvillor". Men här rör det sig ofta om bostäder som även har andra kvaliteter: en fin koppling mellan ute och inne, en djärv och inte sällan formsäker gestaltning och en okonventionell användning av nya byggnadsmaterial etc.

Även de enfamiljshus jag kallat "tjänstemannavillor" har sina ovedersägliga förtjänster. Men här är det mer hantverket, det äkta materialet och omsorgen om detaljer som framstår som förebildliga, snarare än de planlösningstekniska och arkitektoniska lösningarna. Planlösningarna är ofta tillkrånglade och gestaltningen väl anspråksfull och inte sällan alltför ängsligt konventionell.

De gedigna materialen och det goda hantverket lever ännu kvar ett gott stycke in på 1960-talet, då enplansvillan i tegel helt dominerar enfamiljshusbyggandet. Här finner vi också ofta goda exempel på en mer måttfull och harmonisk arkitektur med välproportionerade byggnadsvolymer och ett enkelt, vackert formspråk.

Med reservation för de svårigheter det alltid innebär att rättvist bedöma företeelser som ligger oss nära i tiden är det ändå svårt att frigöra sig från en känsla av att de villor som uppförts under 1970 och 80-talen i många avseenden står sig dåligt vid enjämförelse med vad som åstadkoms under föregående årtionden. De fabrikstillverkade kataloghusen dominerar helt, och präglas i alltför hög grad av de förutsättningar den industriella produktionen ger, Mått och proportioner bestäms främst av tillverkningsprocessen och inte av bostadens funktion, och detaljutformningen lämnar mycket övrigt att önska. Huskroppen ger ofta intryck av att bestå av löst sammanfogade delar, utan inbördes sammanhang, och ytor och material förefaller leva ett självständigt liv i förhållande till byggnaden i sin helhet.

Hur skall husen vårdas?

Ansvaret för vården av dessa byggnader och boendemiljöer vilar givetvis i första hand på ägarna, och eftersom husen i de flesta fall ännu har sin ursprungliga funktion utgör deras tekniska bestånd sällan något större problem.

Bevarandet av dessa enfamiljshus karaktär och specifika kvaliteter, och de miljöer de ingår i, måste följaktligen i första hand vara en fråga om att väcka en förståelse hos husägarna för de värden de besitter. Ansvaret för denna information åvilar rimligtvis i första hand byggnadsnämnden i respektive kommun.

Ett exempel på hur en sådan information kan se ut visar de "program för din närmiljö" som byggnadsnämnden i Stockholm utarbetade för egnahemsområdena i Norra Ängby och Tallkrogen vid 1970-talets slut.

Det vore önskvärt att andra kommuner följde Stockholms exempel och därvid vidgade programmet till att även omfatta 1950-, 60- och 70-talens bostadsmiljöer, då även dessa idag är utsatta för stora förändringar.

  • Fler bilder:
  • Utgiven i nummer:
    1/1990
    Författare
    Leif Jonsson

    Tf. landsantikvarie vid Jämtlands läns museum i Östersund.

    logotyp byggnadsvardsforeningen
    Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
    Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
    Svenska byggnadsvårdsföreningen
    Box 6442, 113 82 Stockholm
    Telefon: 08-30 17 85
    Email: kansli@byggnadsvard.se

    Cart

    Cart offcanvas