Det sunda femtiotalet - kan det vara något?

Kategori: Bebyggelsehistoria

Sandvången i Landskrona, byggt 1949-61, är ett stort bostadsområde i gult tegel. Här finns radhus, punkthus och lamellhus i fin variation och med grönska emellan. Arkitekter är Hederus och Wahlborg. Fotograf/Illustratör: Hans Nelsäter

På femtiotalet fanns det ännu tid för hantverksmässigt byggande, även vid storbyggen. Med åren har man kunnat upptäcka decenniets kvaliteter, inte minst jämfört med senare byggande. Arkitekt Eva Rudberg tar här upp några tankar om "Det sunda femtiotalet".

Prefabbygget, eller elementbygget introducerades vid mitten av femtiotalet. Svenska Bostäder var bland de första som använde sig av metoden, som här i Grimsta i Stockholm 1956. Lägg märke till hur glest befolkat bygget är jämfört med det samtida tegelbygg

Femtiotalet är inne. Det märks i modets pastellfärger och mönster och i reklamens käcka, välvårdade och skugglösa människor. Uppvuxen under decenniet pendlar känslorna mellan förtjust och besvärat igenkännande. Vilket fördomsfullt, präktigt, inskränkt och oskuldsfullt decennium tänker man, kan det vara något att ha som ideal?

Bostadsområden från tiden andas samma präktiga karaktär. Men till skillnad från det ytliga i dagens exploatering av ett tidsuttryck är detta det riktiga femtiotalet med nyanser och motsägelser. Där finns också finstämda kvaliteter som blivit allt tydligare med åren. Luftighet, grönska och rumslighet var det man strävade efter, inte stadsmässighet och täthet. Det gav utrymme för träd, buskar och bergspartier att leva kvar som fantasieggare och stå som kontrast till senare tiders endimensionella lekredskap och plansprängda asfaltsytor. Här rymdes både trygghet och spänning.

Idyll eller tristess

Femtiotalsbebyggelsen är vardaglig och anonym samtidigt som den utgör uppväxtmiljön för åtskilliga av oss. Kanske är det därför vi har svårt att se den objektivt; antingen idylliserar vi den eller förkastar den som inkarnationen av tristess. Det är inte förrän den förändrats eller försvunnit som vi märker vad den betytt. Först när den inte längre finns där känner man sig - på gott och ont- berövad en del av sin egen historia. Det är därför vi måste lära oss precisera dess kvaliteter och karaktär i ord; verkligheten kan bara erövras och påverkas när den formuleras.

Femtiotalet var på många sätt en lyckad period i vårt bostadsbyggande. Fortfarande levde de hantverksmässiga metoderna kvar samtidigt som de tyngsta och mest slitsamma momenten hade tagits över av mekaniska hjälpmedel. Hantverksmässigheten ger bebyggelsen identitet i detaljer och helhet. Ser man tillbaka framstår skalan både i enskilda byggnader och i bostadsområden som helhet oftast som måttlig och mänsklig. Omsorg och variation är kvaliteter som man tycker sig uppleva här även om gesterna snarare är försynta än yviga. Fortfarande under femtiotalet finns det provinsiella i uttrycket kvar men det börjar allt mer ersättas av en internationell stil.

Bostadsbebyggelsen från fyrtio- och femtiotalen utgör ungefär en fjärdedel av hela vårt bostadsbestånd. Sånär som på ett antal exempel som kommit att bli kända t o m utanför Sveriges gränser är detta en bebyggelse som antikvarier sällan framhåller i sina inventeringar eller som återfinns som skyddsvärd arkitektur i kommunernas kulturmiljöprogram. Men vissa kommuner har glädjande nog uppmärksammat även femtiotalsbebyggelsens karaktär och kvaliteter och vill värna om den.

Skickliga planlösningar

Inte bara bostadsområden utan också bostadsplaner från tiden har höga kvaliteter. De är välstuderade med bra möbleringsmöjligheter samtidigt som de utnyttjar den ofta knappa bostadsytan på ett effektivt sätt. Goda rumsproportioner och dagsljusbelysta badrum tillhör kvaliteterna. De är helt enkelt skickligt gjorda planlösningar. Orsaken var en väl utvecklad kunskap på området. Den hade mognat fram i tillämpade funktionsstudier och praktiskt projekteringsarbete och följts upp med undersökningar av hur bostäderna verkligen användes. Kunskapen fanns bland annat sammanställd i Bostadsstyrelsens God bostad, som kom ut första gången 1954.

Konstruktionen med statliga lån till bostadsbyggandet förvaltades av Bostadsstyrelsen som hade en direktkontakt med de arkitekter som ritade bostäderna. Många verksamma arkitekter från den tiden vittnar om den värdefulla kontakten och den gedigna kunskapen på området som förmedlades av Bostadsstyrelsen. De bostäder som godkändes för lån blev verkligen genomarbetade. Men direktkontakten med projektörer och byggherrar bröts när granskningen av och yttrande över låneansökningar flyttades från Bostadsstyrelsen till kommunala bedömare, där överblicken och kunskapen var sämre.

Brist på bostäder

Men femtiotalet var ingen idyll. Det fanns problem. Ett var bristen på bostäder i städerna och tätorterna. Det stora bostadsbyggnadsprogrammet under efterkrigstiden hade inte förverkligats i den omfattning som planerats. Inflyttningen till städerna hade ökat och välfärdsutvecklingen innebar att människor kunde efterfråga större bostäder. Det bostadspolitiska trycket var starkt, vilket bäddade för beslutet om miljonprogrammet i början av 1960-talet. Det i sin tur förutsatte en effektivare byggapparat, prefabbyggandet, som prövades under 1950-talet för att i större skala slå igenom på 1960-talet.

Från hantverk till industri

De stora rationaliseringarna på byggarbetsplatserna skedde efter andra världskriget. En av de största förändringarna var övergången från säsongsarbete till arbete året runt. Tidigare byggde man från vår till höst, på fyrtiotalet infördes även vinterarbeten. Grävskopan, eller brödtjuven som byggnadsarbetarna kallade den, hade liksom hissar och enklare kranar kommit i användning redan under mellankrigstiden. I slutet av fyrtiotalet introducerades den stationära Lindénkranen med sin väldiga räckvidd.

Samtidigt utvecklades de rörliga, spårbundna kranarna. Men tegelbärarna var fortfarande vid samma tid en vanlig syn på byggarbetsplatsen. Deras bördor uppgick till 70 kilo och frestade på både rygg och fötter - plattfotheten var tegelbärarnas yrkessjukdom. Också cementsäckar på 50 kilo bars på plats och murbruket lyftes i 'rullar' (hinkar) med hjälp av ok. (Idag är bördor och lyft på över 25 kilo förbjudna på byggarbetsplatsen). Tegelpirran och hissarna avvecklade tegelbärarna.

Murbruket blandades länge för hand med rakor men under efterkrigstiden infördes mekaniska murbruksupprörare som underlättade arbetet. Cement, sten och vatten blandades till betong i betongblandare direkt på byggarbetsplatsen. Färdigblandad betong från fabrik, som fraktades av betongbilarna med de karaktäristiska, roterande behållarna, hade funnits sedan början av 1930-talet, men de leveranserna gick framför allt till större anläggningsarbeten.

Putsen utgjordes i allmänhet av kalkcementputs eller terrasitputs, den senare med inblandade mineralämnen som ger fasaden en lite glittrande yta. Dessa putstyper var grövre och hårdare än kalkputsen, som med sin släta och smidiga yta varit populär under mellankrigstiden men som ansågs ha fått försämrad kvalitet. De karaktäristiska slätputsade, ljusa fönsteromfattningarna på femtiotalets bostadshus är ett resultat av att det var svårt att gå ända fram till fönsterkarmen med den grova spritputsen. Samtidigt var det ett arkitektoniskt ideal att ge byggnaderna ett mer robust uttryck och anknyta till äldre förebilder där fönsterfoder, takfot och sockel markerades, taken betonades, fönstren spröjsades och färgerna var kraftfulla. Allt i kontrast till trettiotalets bebyggelse där lättheten och det lite abstrakta uttrycket betonades med ljusa färger, slät puts, flacka, 'osynliga' tak, fönsterband och stora perspektivfönster.

Murarna stod högst i rang på byggena. Både murning och putsning krävde skickliga yrkesmän, och murarna, som utförde dessa moment, hade många års utbildning som lärlingar på byggen. Bristen på murare under efterkrigstiden hade stärkt deras förhandlingsställning. Med trettiotalets bodsittningsstrejker i gott minne var vissa byggföretag angelägna om att göra sig oberoende av denna starka yrkesgrupp. Detta var, tillsammans med kravet på kraftigt ökat byggande och snabbare färdigställande, ett viktigt skäl till att prefabtekniken utvecklades.

Första prefabhusen

De första bostadshusen uppförda i prefabteknik kom i mitten av 1950-talet. Tekniken innebar att man tillverkade färdiga byggelement på fabrik och fogade samman dem på plats med hjälp av en betydligt mindre arbetsstyrka än vad ett vanligt tegelbygge fordrade. Arbetskraften flyttades således s a s från byggplatsen till fabriken. Många gånger innebar övergången en påtaglig lättnad i det fysiska arbetet. Men många hantverksmoment, som givit byggnaderna kvalitet och karaktär och byggnadsarbetarna en identitet, föll samtidigt bort.

Beprövade eller nya material? Långt in på femtiotalet arbetade man framför allt med 'beprövade' material. Under 1930-talet hade man visserligen prövat sig fram med olika isolermaterial som inte minst under de kalla krigsvintrarna visade sig vara undermåliga. Under efterkrigstiden blev man mer noggrann på det området.

Några nya material kom i ropet på femtiotalet. Ett var lättbetongen, ett uppskattat byggmaterial som förenade hållfasthet med isolerande egenskaper. Materialet hade funnits sedan tjugotalet och var i sin användbara form en svensk uppfinning. Problemen med strålning blev man inte varse förrän långt senare. Samma sak gällde eterniten. Även den hade lanserats tidigare men blev nu ett material som man trodde var lösningen på fasadunderhållet. Eterniten - det eviga materialet - skulle skydda fasader i utsatta lägen. Men även den kom att avslöja sina brister. En var hälsorisken den asbetsbaserade eterniten kunde ge cancer. En annan var materialets skörhet. Också eternitfasader krävde visst underhåll och när det uteblev kunde man konstatera att de åldrades fult.

Med undantag av vissa sådana brister uppvisar femtiotalets bebyggelse sällan de sjuka-hus-symptom som dagens och gårdagens byggande har. Men femtiotalets sundhet ligger inte bara i materialval, t ex gedigna snickerier i den fasta inredningen och material med lång livslängd för hårt slitage. Det finns också en sund inställning till hushållningen med resurser. Kanske kan man också hävda att det finns en sundhet- i betydelsen direkthet - i byggnadernas uttryck när de så osökt speglar arbetssätt, materialhantering och omsorg om den mänskliga skalan och närheten. Även tidens mer udda uttryck speglar snarare en lekfullhet och oskuld än dagens sofistikerat 'citerande' arkitektur.

Lär av femtiotalet!

Rationaliseringen och industrialiseringen av byggprocessen är några av de viktigaste skälen till den stora skillnad i skala och uttryck som vi upplever mellan bebyggelse uppförd före senare delen av 1950-talet och perioden efter. Det är naturligtvis inte den enda. Strukturomvandlingar inom näringslivet gav nya förutsättningar för byggandet vilket ofta innebar mer storskaliga lösningar, och den snabbt ökande biltrafiken från senare delen av 1950-talet ledde bland annat till stora, sterila parkeringsytor. Detta gick hand i hand med att de arkitektoniska idealen förändrades och övergick från det småskaliga och 'provinsiella' till det storskaliga och internationella. Det beprövade ersattes allt mer av det experimentella både vad gällde material, omfång och skala.

Byggnadsarvet från femtiotalet är inte bara värdefullt, det är också lärorikt. Det vi idag behöver göra är inte bara att med varsamhet ta hand om kvaliteterna i detta byggnadsarv utan också lära oss det bästa av decenniets resursmedvetenhet, planlösningsförmåga, byggnadssätt och materialval, bland annat för att undvika de sjuka husen i dagens byggande.

Utgiven i nummer:
2/1992
Författare
Eva Rudberg

Arkitekt, docent i arkitekturhistoria och knuten till Arkitekturmuséet som forskare. Artikeln bygger på hennes skrift om folkhemmets byggande som snart kommer ut i Svenska turistföreningens skriftserie Känn ditt land.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas