Den nya staden växer fram

Kategori: Bebyggelsehistoria

Danderydsgatan i Stockholm, byggd efter en stadsplan från 1920. Fotograf/Illustratör: Eva Eriksson

Den nya staden växer fram 1920-talets arkitektur utvecklades i två riktningar. Dels mot ett stort raffinemang med exklusiva och påkostade monumentala byggnader, dels mot en förbättrad vardagsmiljö i städerna med trivsamma flerfamiljshus och villaområden. Eva Eriksson sammanfattar här ett spännande arkitekturhistoriskt decennium.

Skola i Karlshamn av Gunnar Asplund. Ritad 1912, byggd 1918. Fotograf/Illustratör: Eva Eriksson
Sölvesborgs tingshus. Gunnar Asplund 1919-1922. Fotograf/Illustratör: Eva Eriksson
Liljevalchs konsthall i Stockholm av Carl Bergsten. Ritad 1913, byggd 1916. Fotograf/Illustratör: Eva Eriksson

Det formspråk som dominerade i Sverige och övriga Norden under 1920-talet var 20-talsklassicismen. Det hade mognat fram decenniet dessförinnan, men dess rötter låg i tiden kring sekelskiftet. Man kan därför se de tre första decennierna av 1900-talet som en arkitekturhistoriskt sammanhängande period, då ett par generationer arkitekter utvecklade nya redskap för att gestalta det moderna industrisamhällets snabbt växande städer.

Den fortgående moderniseringen av hela samhället hade under dessa tre decennier starka återverkningarna på stadsmiljön. På gatorna ökade tempot. Vid sidan av spårvagnar och hästkärror kom allt fler bilar och trafikstockningar uppstod. Filmen och de många nya biograferna bidrog till ett nytt folkliv på kvällarna, neonljuset spreds över staden. Moderniteten gjorde sig starkt påmind i det dagliga livet.

Hur skulle den nya bebyggelsen gestaltas, vilka ideal skulle gälla för stadens form? Den diskussion som fördes i samtiden var inriktad på att förändringar måste ske. Men man respekterade ännu traditionella stadsbyggnadsmönster och eftersträvade en sammanhållen stad där bostadshus och offentliga byggnader samspelade. Inom ramen för 1920-talsklassicismen rymdes hela skalan av bebyggelse, från en urban stadskaraktär i centrala delar till lugnare, mer småstadsmässiga bostadsmiljöer i perifera delar. Modernitet och tradition balanserades på ett harmoniskt sätt.

Utgångspunkterna

Det började med nationalromantiken, som i grunden var en uppgörelse med 1800-talets historiserande stilarkitektur på basis av de värden som lyfts fram av Ruskin, Morris och arkitekter inom den engelska Arts and Craftsrörelsen. I stället för att använda former ur arkitekturhistorien för de--ras dekorativa värden och deras förmåga att väcka historiska associationer skulle utgångspunkterna för en byggnads form sökas i byggnaden själv, i dess material och konstruktion. Målet var en tidlös och stillös arkitektur, i motsats till stilarkitekturen.

För nationalromantikens starka företrädare som Carl Westman, Ragnar Östberg, Lars Israel Wahlman och andra betydde detta inte att estetiska värden var ointressanta. Tvärtom. Men deras estetiska sensibilitet var riktad mot andra arkitektoniska egenskaper än tidigare: ljusets spel över skiftande tegelmurar och kraftfulla granitsocklar, materialens textur och färgverkan. Alltså sådana värden som kunde utvinnas ur byggandet självt, inte ur mönsterböcker och bildmässiga förlagor. Enkelhet, saklighet, konstruktiv ärlighet och stark materialkänsla var omhuldade värden. Gammal svensk byggnadstradition blev en utgångspunkt för att nå fram till en ny plattform för arkitekturen, renskalad från konventionell dekor. Intresset var stort för vasaslott som Vadstena och Gripsholm, men också för den strama barock som Tessinarna gjort nationell. Därifrån var steget inte så långt till klassicismen.

En ny syn på hemmet

Men redan vid sekelskiftet hade också den gustavianska epoken börjat återupptäckas som en höjdpunkt i svensk kulturhistoria. Främst gällde det interiörkonsten. De ljusa, sparsmakade rumsinredningarna från sent 1700-tal blev förebilder för svenska högreståndsmiljöer. Detta ideal stämde också väl med den moderna synen på hemmet som växte fram vid denna tid med Ellen Key som främsta förespråkare.

Det förknippades även med rent bostadssociala reformkrav. I en tid av trångboddhet och brist på sanitära bekvämligheter, där en majoritet av arbetarfamiljerna led av extremt dåliga bostadsförhållandena, var ljus, luft och hygien fundamentala, men för många ännu ouppnåeliga, mål. Idealen fick nu också en kongenial illustration i Carl Larssons hemtrevliga bilder från huset i Sundborn. I akvarellerna framträder det lilla förmaket med en gustaviansk stämning som uppnås genom de ljusa indelade väggfälten, kakelugnen och 1700-talsmöblerna med textilier i blått och vitt.

Tillsammans med de andra bilderna från huset, fick de en enorm betydelse för 1900-talets svenska hem-ideal: ett ljust och levande hem, där barnen stod i förgrunden och miljön bar spår av vardagslivets sysslor. Den gustavianska arkitekturen var även en viktig förebild för den generation arkitekter, som började sin karriär kring 1910 och gjorde sina mogna verk på 1920-talet. Den innehöll en rad stora begåvningar som Carl Bergsten, Ivar Tengbom, Gunnar Asplund, Sigurd Lewerentz, för att bara nämna de allra främsta. I likhet med sina föregångare i den äldre generationen använde de sig av historiska lärdomar för att skapa en modern arkitektur av hög kvalitet. Utgångspunkterna var ovanligt goda, de verkade i en tid när det nya samhällets behov gav upphov till ett rikt spektrum av meningsfulla uppgifter för arkitekter.

Staden och arkitekturens uttrycksmedel

Under högkonjunkturen kring sekelskiftet hade mycket rivits i städerna, nya och mycket högre hus hade brutit upp den enhetlighet som tidigare funnits. Det hade lett till en reaktion och en ny attityd från arkitekternas sida. Från omkring 1908 märks en förskjutning av intresset från det enskilda huset till stadsbilden som helhet. Det platsbundna var viktigare än det tidsbundna, en inställning som skulle vändas upp och ner när den internationella modernismen slog igenom i Sverige kring 1930.

Under 1910-talet åkte Gunnar Asplund och andra i hans generation till Italien som många arkitekter före dem. Men det var nu inte i första hand de mest kända monumenten de valde att studera. Hellre sökte de sig till stadsbilder i mindre städer, där en harmonisk men ändå växlingsrik helhet uppstått genom samspelet mellan många anonymt framvuxna hus.
Intresset för staden och stadsbilden är fundamentalt för 20-talets arkitektursyn. Den klassicistiska repertoaren togs inte bruk för att den erbjöd direkta förlagor att kopiera - sådant var man ju emot alltsedan nationalromantikens uppgörelse kring sekelskiftet. Kolonner och andra arkitektur-element var inte någon huvudsak, eller ens särskilt intressanta i sammanhanget. Viktigare var proportioneringen och helhetsverkan. Det var en återhållsam klassicism där ett fåtal enkla detaljer bidrog till en vilande horisontalitet, med förmåga att binda samman hus till lugna väggar i stadsrummet. I Danmark hade klassicismen en stark tradition med rötter i borgerliga småstadsmiljöer från den danska guldåldern kring år 1800. Där växte 20-talsklassicismen naturligt fram ur sekelskiftets intresse för nationell tradition. Den kom också att verka inspirerande för svenska arkitekter.

En särskild betydelse för 1910-talets arkitekter såväl i Sverige som i Danmark fick det danska lantslottet Liselund från slutet av 1700-talet, med sin charmfulla kombination av förfinade, spröda detaljer och lite bondskt rustika drag, allt sammanflätat med en arkaiskt vacker natur.

Strävan efter helhet

Natur och byggnad, stad och hus - i olika sammanhang sökte 10- och 20-talets arkitekter efter en helhet. Gunnar Asplunds verk erbjuder en fantastisk provkarta på 20-talsklassicismens hela repertoar av konstnärliga uttrycksmedel. Han hade en klar distans till historiska mönster och behandlade de klassicistiska stildragen respektlöst, ofta självs-våldigt. Men samtidigt står hans byggnader i ett djupare förhållande till historien, där han strävade efter andra arkitektoniska verkningsmedel än yttre stildrag. Viktigare var ljus- och skuggverkan, kontraster, rumsföljder och rumsverkan. Upplevelsevärden, kanske man kan säga. I Asplunds byggnader från 1910-talet kan man följa hans väg från nationalromantik till 20-talsklassicism.

De första tecknen kan iakttas i en skola i Karlshamn som Asplund ritade till en tävling i början av 10-talet (men som stod klar först 1918). Det är en ganska kraftig volym, slammad i en rödaktig puts, där murytans textur framträder på ett för nationalromantiken karakteristiskt sätt. Men detaljerna är tunna och finlemmade, i entrépartier framträder en vit puts kring gröna portar eller dörrar med drag av empire. Dessa har klara likheter med detaljformer i Liljevalchs konsthall som Bergsten ritade 1913, alltså ungefär samtidigt.

Bergsten hade alltså kommit fram till en liknande form i detaljer, men på något andra vägar. Konsthallen var ritad för Djurgården i Stockholm, där det tidiga 1800-talets empire hade stark traditionell hemvist. Man kan alltså se dess formspråk som platsbundet. Men Bergsten förankrade det också i sin tid, och Liljevalchs ger än idag ett förbluffande "modernt" intryck. Den består av en betongkonstruktion med väggfyllnad av tegel. Bergsten framhöll själv att den nya betongteknikens konstruktiva egenskaper (pelare och balk) hade en naturlig koppling till det grundläggande kraftspel mellan bärande och buret som genom århundraden kommit till uttryck i klassicismen. Denna tradition fick därför en ny aktualitet i och med den nya byggnadsteknikens utveckling. Klassi-cismen var således för Bergsten ett arkitektoniskt uttrycksmedel som passade just för moderna byggnadsuppgifter.

Klassicismen träder fram

Asplund fortsatte genom ytterligare några viktiga verk under 1910-talet att utveckla en rik repertoar. Det lilla Skogskapellet på Skogskyrkogården och Villa Snellman är välkända verk, som speglar hur den ljusa, lätta klassicismen gradvis träder fram och lämnar nationalromantikens mustiga och jordbundna karaktär. I stället blir byggnaderna mer tyngdlösa, väggarna abstrakt slätputsade. Ett fåtal detaljer kan framträda skulpturalt mot den släta väggen, i övrigt blir detaljerna mer finlemmade, inte minst i interiörerna som ofta ger direkta associationer till svenskt 1700-tal eller tidigt 1800-tal. Släta murar och klara byggnadsvolymer bildar en neutral bakgrund som låter enskilda detaljer framträda.

Redan i Sölvesborgs tingshus 1919-22 har Asplund utvecklat 20-talets hela arkitektoniska register. Volymen är enkel och distinkt med en huvud-fasad formad som ett förväxt gavelparti, där ett fåtal detaljer framträder. Den runda tingssalen skjuter ut och bildar en halvcylinder på trädgårdssidan. Mot cylinderns släta yta skjuter tingssalens fönster fram, som om det trängt ut ur väggen på ett något förbryllande sätt. Men estetiskt är det effektfullt genom spelet mellan slät yta och enstaka skulpturala detaljer som därmed också ges symbolisk betydelse. Här är det byggnadens huvudrum som annonserar sig i den i släta fasadytan.
I husets inre utnyttjar Asplund balusterdockorna för att skapa framträdande former mot släta väggar. Det är ett subtilt spel mellan helhet och detaljer.
Dessa drag påminner om verk från sent 1700-tal och tidigt 1800-tal, som Botanicum i Uppsala, med sträng nyantik skapad av Louis Jean Desprez på 1790-talet och Domhuset i Köpenhamn av C F Hansen. Det är inte en slump. Sådana verk var direkta inspirationskällor för Asplund och andra i hans generation. De var intresserade av elementära former, klara tydliga volymer, med släta ytor som lät ett fåtal detaljer framträda med stark pregnans.

Tingshuset i Sölvesborg har en viss monumentalitet, som en offentlig byggnad skulle ha enligt tidens synsätt. Men Asplund låter inte monumentaliteten bli förkvävande, han tonar ner den genom en lite lättsam karaktär med den stora svarta klockan i fonden, gavelformen och den "sjunkna" valvformen i entrépartiet, som för övrigt också är ett lån från 1700-talsklassicismen. Det lilla Skogskapellet på Skogskyrkogården i Stockholm där-emot saknar all monumentalitet. Det tonar fram anspråkslöst i tallskogen, dess verkningsmedel ligger på ett mer subtilt plan. Ett spel mellan kontraster, mellan ljus och mörker, möter besökaren i en upplevelserik sekvens. I den täta skogens mörker, anar man kapellets ljusa pelare, som en välkomnande glänta. Väl framme öppnas portarna mot det överraskande ljusa rummet. Innanför portarna finns ett smidesgaller i sirligt mönster, med något av empirens sprödhet och elegans. Vägen fram till och in i kapellet är regisserad som en rik sekvens av upplevelser, där det ena betingar det andra.

Samspel mellan byggnader

20-talets arkitekter utgick från ett samspel mellan byggnader av olika slag i staden. De offentliga byggnaderna skulle framträda medan bostadshusen skulle bilda en mer neutral bakgrund. I många svenska städer tillkom monumentala byggnader under 20-talet, som präglat stadsbilden och i efterhand fått stor betydelse för vad man upplever som stadens identitet. I Stockholm färdigställdes Stadshuset 1923 efter en mycket lång byggnadstid. Det har därför blivit en byggnad som står i skärningspunkten mellan nationalromantik och 20-talsklassicism. Men under 20-talet byggdes också Kungstornen, Konserthuset, Stadsbiblioteket och Handelshögskolan. Sveavägen och Kungsgatan fick i hög grad sin prägel under 20-talet. I Göteborg började Götaplatsen ta form. Till den stora jubileumsutställning som ägde rum där 1923 stod fondbyggnaden, konstmuseet, klart. Platsens gestaltning blev föremål för ganska häftiga diskussioner inom arkitektkåren, efter en arkitekttävling 1917. För en del av kritikerna framstod konstmuseet som alltför monumentalt.

Bostäderna

Motpolen till de offentliga byggnaderna och det representativa stadscentrat var enligt 20-talets synsätt bostadshusen. Bostadens utformning blev en huvudfråga inom arkitekturdebatten från och med den akuta bostadskris som utbröt under första världskriget och under lång tid framöver.
Liksom i många andra länder i Europa lossnade det på bostadsmarknaden först kring 1923. Under krisåren hade kommunerna tvingats gripa in och stödja bostadsbyggandet i viss utsträckning. Ko-operationen fick också en mycket viktig roll för att häva krisen och senare för att driva fram goda bostäder för familjer med vanliga industriarbetarlöner. 1916 bildades Stockholms kooperativa bostadsförening, 1923 tillkom även HSB. Med kommuner eller kooperativa bostadsföreningar som byggherrar kunde man planera hela kvarter som genomarbetade enheter.

Det blev nu även en viktig fråga för samhället hur goda bostäder generellt skulle kunna utformas utifrån de knappa resurser som fanns och med de minimala bostadsytor som kunde komma ifråga för arbetarfamiljerna. Med utredningen Praktiska och hygieniska bostäder fick man något av en praktisk handbok. Eftersom man tvingades räkna med mycket små lägenheter, 1 r o k som normalbostad, även i fortsättningen, blev det enligt utredningen desto viktigare att den yttre miljön var så god som möjligt, att den lilla ytan togs tillvara så bra som möjligt och att exploateringen hölls låg med begränsat antal familjer i varje trapphus. Idealet var trevåningshus med två genomgående lägenheter per trapplan och stor obebyggd gård, det s k storgårdskvarteret.

Med dessa utgångspunkter och med 20-talsklassicismen som arkitektoniskt redskap tillkom en lång rad av de yppersta bostadsområden som byggts under 1900-talet i Sverige. De bildade en vardagsmiljö med hög kvalitet, men skapad med enkla medel. För stadsplanerna gällde ännu de ideal som kring sekelskiftet inspirerats av Camillo Sitte. Det var oregelbundets formade så kallade storgårdskvarter, där topografin togs tillvara för att skapa växlande gatuvyer och tilltalande platsbildningar.

Runt om i landet finner vi dessa bostadsområden från 20-talet, nästan alltid utstrålar de trivsamhet. Deras attraktivitet har dessutom många gånger ökat genom att de ligger förhållandevis nära städernas centrala delar. Mycket fina miljöer hittar vi i Göteborg, Stockholm och Malmö, men också i mindre städer som Kalmar, Örebro, Linköping, Norrköping, Halmstad, Uppsala m fl.

20-talsklassicismens kulmen

Vid mitten av 20-talet hade arkitekturen utvecklats i två riktningar. Å ena sidan hade den nått ett stort raffinemang och i vissa fall stor exklusivitet i påkostade byggnader för offentligt och privat bruk. Å andra sidan hade en enkel vardagsmiljö tagit form i bostadskvarter med flerfamiljshus i städerna halvcentrala delar och så kallade trädgårdsstäder, eller villaområden en bit därutanför. Dessa tendenser förstärktes när 20-talsklassicismen gick mot sin kulmen.
Den exklusiva sidan av 20-talsklassicismen kom till uttryck vid Parisutställningen 1925, samt i ett antal offentliga byggnader i Sverige under mitten och senare delen av 20-talet. Utställningen var en stor framgång för Sverige och Danmark. För Sveriges del blev den ett internationellt genombrott både vad det gällde konstindustri och arkitektur, med begreppet Swedish Grace. Sveriges paviljong, ritad av Carl Bergsten väckte stort intresse.

Allt mer abstakt

Två verk från mitten av 20-talet visar hur 20-talsklassicismen drevs mot en allt högre grad av abstraktion, som närmar sig en funktionalistisk formuppfattning. Det första var Lewerentz Uppståndelsekapell på Skogskyrkogården, där uttrycket ligger i volymens proportioner och rena, avskalade ytor. Det är extremt högt och smalt i förhållande till sina planmått. I det inre ger den påfallande höjden en sakral stämning, där fokus ligger på de tre huvudmöblerna - altaret, katafalken och det enda fönstret. I övrigt är ytorna plana, väggarnas klassicistiska pilasterindelning tecknar sig tunt som ett grafiskt mönster.

Det andra verket är Stadsbiblioteket i Stockholm, vars yttre form är präglat av skarpskurna geometriska volymer, medan Asplund i byggnadens inre utnyttjat 20-talsklassicismens hela register av arkitektoniska medel för att åstadkomma en upplevelserik miljö. Från den mörka vestibulen när man den höga, ljusa centralhallen med överraskande rymd. När man passerar in i cylinder-kroppen är det som att gå in i ett ny byggnad i en stad. Här har huset också blivit till stad, genom att de olika byggnadsvolymerna formats som självständiga delar av helheten.

Likheter och skillnader

Mitt emot Stockholms stadsbibliotek ligger en annan av 20-talsklassicismens viktiga monumentalbyggnader, Handelshögskolan, ritad av Ivar Tengbom. Mellan dessa båda byggnader finns likheter, men också skillnader. Tengboms byggnad har mer av italienskt stadspalats, med manieristiskt behandlade stildetaljer. Pantheon-motivet, det cirkelformade rummet med överljus, är ett återkommande motiv i 20-talsklassicismen som också finns med i bägge dessa byggnader. Centralhallen i Stadsbiblioteket har en tydlig sådan anknytning. I Handelshögskolan är såväl aulan som biblioteket formade som små Pantheon. Dessa rum ligger ovanför varandra och bildar ett halvrunt, utskjutande glasat parti i gavelfasaden mot Stadsbiblioteket. Handelshögskolans lilla bibliotek är format till utsökt rumskonst, cirkelformat med gallerier som löper runt det höga ljusa centralrummet.

Tändstickspalatset blev Tengboms sista 20-talsklassicistiska verk i den verkligt stora skalan. Där återkom det italienska stadspalatset som motiv, men nu centrerat kring en inre gård. I interiören fick tidens dragning mot det exklusiva och utsökta fritt spelrum inom mycket vida ekonomiska ramar. Höjdpunkten är ett paradrum prytt med fondvägg i intarsia.

I vissa delar av Tändstickspalatsets inredning (den f d bankhallen) kan man skönja en dragning mot Art Deco, den mer utstuderade variant av tidens klassicism, som förekom på kontinenten och i USA, men inte blev särskilt framträdande i Sverige. Närmast denna exklusiva internationella arkitektur och inredningskonst kom Bergsten med inredningen till Svenska Amerikalinjens fartyg Kungsholm. Den har ju tyvärr gått förlorad, men av bilderna framgår att det var en erhört raffinerad interiör, i en kontrastrik färgsättning av svart, grått vitt och rött. Det var ett raffinemang, som när det tillkom i slutet av 20-talet, genom nya internationella vindar var på väg att bli helt otidsenligt.

Utgiven i nummer:
3/2005
Författare
Eva Eriksson

Fil.dr. är lektor i arkitekturhistoria vid Högskolan på Gotland. Hon har varit redaktör för tidskriften Arkitektur och medarbetade som arkitekturkritiker i Dagens Nyheter under 1970-och 80-talen.Hon har bl a gett ut böckerna Den moderna stadens födelse (1990) och Den moderna staden tar form (2001).

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in