Den föränderliga ladugården

Kategori: Bebyggelsehistoria

Karin och Arne Andersson i Ulatofta Fotograf/Illustratör: Ulrich Lange

En svensk ladugård ser väl ut som den alltid har gjort?  Ja, kanske vid ett hastigt ögonkast, men tittar man noga har den förändrats enormt. ulrich lange har studerat hur den anpassats till samhällets ständiga krav på förändring och skriver nu ladugårdens historia inom ramen för ett aktuellt forskningsprojekt. Här berättar han vad som hänt i ladugården på Ulatofta i Östra Sallerups socken i Skåne de senaste hundra åren.

Ulatofta från söder. Fotograf/Illustratör: Henrik Borg

Framför ladugården i Ulatofta står Karin och Arne Andersson och hälsar välkomna. Det är december 2005 och vi är på besök för att titta närmare på gården inom projektet "Den svenska ladugården". Tanken är att undersöka djurhållningens förändringar under 1900-talet genom att i detalj studera svenska ladugårdsbyggnader. Syftet är att skriva en bok om husen, en ladugårdarnas historiebok.
Ulatofta har varit i familjens ägo i tre generationer sedan 1918. Ladugården är byggd 1905 i huggen gråsten och har tidstypiska välvda och spröjsade fönster. Den är ganska vacker och ser ungefär likadan ut som den gjorde då den var ny, åtminstone vid en hastig anblick. Höskullen och traktorlidret har byggts till senare men de som byggde ladugården för 100 år sedan skulle nog känna igen sig. Eller skulle de det?

Förändringar

Om Arnes farfar var med oss idag skulle han sannolikt känna igen sig - men också notera förändringarna. När han öppnar dörren till stallet skulle dock igenkännandet upphöra. Där hästarna stod möter en blank kolossal kyltank. Han skulle inte veta vad det var. I ladugården ser han att korna fortfarande står på rad utmed foderbordet. Han skulle imponeras av att antalet är fyra gånger så stort som han varit van vid, men också undra lite hur sonsonen kan föda så många djur på den lilla gården.
Han skulle undra över mycket annat också, det kraftiga ljuset, vart kalvarna tagit vägen, var hästarna och grisen befinner sig, var spannar och pallar finns, var skyfflar och skottkärror står? Än svårare vore för honom att förstå varför fodret kommer farande i en vagn klockan 05.30, 07.30, 14.30 och 17.30 utan att någon drar den, att mjölken inte syns alls där den forsar iväg i vakumfart vid 06.00 och 16.00 och att gödseln hela tiden försvinner spårlöst ner i underjorden.

Gammalt yttre - modernt inre

För oss är det tvärtom. Ulatofta är ingen märkvärdighet. Den har som så många andra mjölkgårdar en gammal byggnad med ett kontinuerligt förändrat innehåll, men produkten, mjölken, är ju densamma då som nu. Det är som det brukar vara, ett gammalt yttre och ett modernt inre. Tre generationer Andersson har gång efter annan räknat på lönsamhet, investerat, expanderat och moderniserat, följt lagstiftningen som omgärdat näringen, lyssnat på rådgivare och ömsom sett framtiden an i tillförsikt, ömsom tvivlat på densamma.
Men nu står de här, Karin och Arne. I 100 år har det producerats mjölk på gården och så kan det fortsätta ännu många år, men det är inte så lönsamt längre trots att man gott och väl får ut 11_000 kg i genomsnitt per djur och år. Det är mycket och tyder på en god omvårdnad och god djurhälsa. Ändå är ladugården omodern och nästan olämplig ur ett djurskyddsperspektiv. De uppbundna kornas tid är på väg att rinna ut. Karin och Arne måste fatta ytterligare ett stort beslut.

Ständig förändring

Ladugården har i alla tider varit gårdens främsta byggnad och ständigt stadd i förändring. Den ger utmärkta möjligheter att ur olika infallsvinklar studera förändringar av byggnader i förhållande till jordbrukets och samhällets förändring.

Ladugårdarna kan placeras in i två epoker: Den första är det mekaniserade blandjordbruket med de stora ladugårdar som började byggas strax före sekelskiftet 1900 och som snabbt kom att dominera landskapsbilden, och gör så fortfarande. De utmärks av enastående kontinuitet i nyttjandet. De har ofta använts för samma ändamål i över hundra år och många nyttjas än. De byggdes i en tid då mjölkhanteringen i allt väsentligt utfördes för hand. Idag ingår de i högteknologiska system där nästan alla moment utförs av mekaniska eller datorstyrda processer. 
Den andra ladugårdstypen ingår i  det sena 1900-talets högteknologiska näring och skiljer sig från det som vi uppfattar som traditionella lantbruksbyggnader.

Successiv anpassning

Min undersökning syftar till att studera hur byggnaderna kom till och på vilket sätt de anpassats till förändringskraven, liksom hur utvecklingen mellan handarbetet och de högteknologiska processerna gått till. 
Att skriva ladugårdens historia är inte möjligt i form av ett ensamarbete. En miljö behövs där samtal förs och idéer diskuteras. För den skull har en arbetsgrupp bildats tillsammans med Göteborgs universitet och fem regionala museer. Vi har också knutit till oss personer med särskild kännedom om ladugårdar och mjölkproduktion och naturligtvis de jordbrukare som praktiskt deltagit i våra undersökningar.

Fem ladugårdar


Förutom ladugården i Ulatofta har undersökningar gjorts på fem gårdar. Den äldsta är en herrgårdsladugård i Södermanland som inrymmer ett sextiotal mjölkkor i lösdrift. Den är byggd i tegel på 1760-talet och torde vara en av Skandinaviens äldsta i drift.
Nästa är en traditionell vinkelbyggd anläggning från 1889 i Bohuslän. Ursprungligen var själva ladugårdsdelen i timmer men den byggdes om under 1930-talet i betong. Sedan några år tillbaka är den tillbyggd med en stor lösdriftshall med mjölkrobot och rymmer sammanlagt över hundra kor.
På Torsö i Vänern ligger en timrad ladugård från 1910-talet. Ladugården inrymmer omkring 30 uppbundna kor och har fortfarande kvar en traditionell inredning i trä.
En ladugård ligger i Hälsingland och är byggd på 1920-talet med ladugårdsdelen ursprungligen i timmer men numera i betong. Byggnaden är många gånger tillbyggd och inrymmer 36 uppbundna kor. 
Den yngsta av byggnaderna ligger i Västergötland och är en så kallad högladugård med en bottenvåning i cementsten och en kolossal höskulle i stolpverk. Den hade nyligen förlängts och inrymmer ett 60-tal uppbundna kor.

Större kor - större yta

En iakttagelse är att alla har byggts till under de senaste decennierna och inrymmer många fler kor än vad de ursprungligen byggdes för, vilket hör samman med den kraftiga specialisering som utmärkt 1900-talets senare del. Korna har dessutom blivit större under 1900-talet och båsplatserna har därför fått byggas om. 
Också djurskyddsregler har bidragit till att varje ko krävt större yta. Alla utrymmen som tidigare funnits för hästar, grisar, får och höns är antingen ombyggda för mjölkproduktionen eller outnyttjade. Ladugårdarna har också fått en påfallande likartad inredning, den moderna lösdriftsladugården i Bohuslän undantagen. Till och med i den stora herrgårdsladugården där djuren strövar fritt kring foderborden känner man igen sig.

Byggnaderna har dessutom förändrats när det gäller foderhanteringen. Alla är byggda i en tid då torkat hö utgjorde huvudfödan och kraftfodret av krossad blandsäd producerades på gården. Med fler och större kor har förvaringsutrymmena byggts större. När pressat ensilage blev huvudföda kom de stora foderutrymmena att delvis bli överflödiga. Utrymmena för kraftfoder med sina spannmålsfickor och kvarnar har kompletterats med silos som fylls på med foder som inte kommer från den egna odlingen utan köps in och levereras med lastbil. Den egna mjölkhanteringen har blivit en liten del i ett stort internationellt system.

Mer gödsel - dyrare maskiner

Ökad gödselmängd och skärpt miljölagstiftning har resulterat i stora anläggningar med täta betongplattor och urinbrunnar för långtidslagring av gödsel och urin. Större och dyrare maskiner har krävt ändamålsenliga hallbyggnader och över lag har stora ytor på gården täckts med betong för tunga maskiners och lastbilars skull.

Fler kor har ställt krav på större utrymmen för ungdjuren. De är inte så känsliga som sina mödrar och förvaras ofta i återanvända byggnader, inte sällan på annan plats långt bort. Det man vunnit i arbetstid och förenklat kroppsarbete har ibland gått förlorat i en ökad och tungrodd ungdjursskötsel.
Även om en gårdsmiljö vid en första anblick kan verka tidsmässigt homogen döljer den en enorm förändring i skala, volym, material och stil. Att sätta detta på pränt, i text, ritning och fotografi är ett sätt att lättförklarligt kan knyta byggnaderna, verksamheterna, människorna och djuren till historien.

Ulatofta under 100 år

Betraktas gården på håll kan den ge ett traditionellt intryck. Så här ser de flesta gårdarna ut i trakten, såväl de nedlagda som de i drift. Lite grann som om utvecklingen gått i maklig takt. Men detta är inget som vederläggs i vår undersökning. Genom att visa gården vid sex tidpunkter under 100 år framgår ett helt annat förlopp.

På vyn 1905 visas gården så som den såg ut sedan 1800-talets kringbyggda gård rivits och ersatts med nya byggnader. I mitten ligger bostadshuset i tegel från 1890-talet. Där bor bonden och hans familj och den dräng som tidvis fanns. Vinden används i jordbruksdriften, här förvarades den tröskade spannmålen. Bakom huset finns en trädgård med fruktträd och trädgårdsland. Gårdsplanen är stensatt med kullersten. Till höger ligger logen som är gammal, åtminstone från mitten av 1800-talet, byggd i korsvirke och är täckt med träpanel och med ett litet hönshus på gaveln. Till vänster ligger ladugården i huggen gråsten och med ett gödselhus på baksidan. Att förvara gödsel på detta sätt minskar urlakningen och bibehåller gödselns näringsvärde. Gödselhus är sannolikt en nymodighet som kommit med lantbruksrådgivningen.

Slaktsvinen tillkommer

Går vi fram 40 år ser vi att en ny byggnad tillkommit bakom logen, ett svinhus i tegel byggt 1945. Det är ett uttryck för en ny produktion, slaktsvin för avsalu. I övrigt är miljön densamma och det gäller även för byggnadernas användning. Ännu är tekniken densamma som 1905 och det enda som tillkommit är elektricitet.
Vyn från 1958 ger ett intryck av fortsatt händelselöshet, men så var inte fallet. Mycket har hänt i form av om- och nybyggnad och ny teknik.

En ny loge är rest på den gamlas grund. Det är inte ett mått på traditionalism hos Arnes pappa utan på skattesystemets utformning. Här finns elektrisk tork och spannmålshanteringen har upphört på vinden i bostadshuset. Logen täcks av eternit, ett vad man ansåg underhållsfritt material som syntes höra framtiden till. I samma veva restes en ny höskulle ovanpå ladugården som gjorde den till en modern högladugård. Invändigt installerades mjölkmaskin och mekanisk utgödsling, och gödselhuset byggdes om. Man hade nu bestämt sig för att skaffa traktor, stallet blev mjölkrum och korna hade blivit något fler. Traktorgaraget är byggt i ladugårdens förlängning. Fasaderna på det nya är täckta av eternit och allt är målat i falurött.

Storskaligt byggande

De följande skikten visar hur efterkrigstidens strukturrationaliseringar och miljöhänsyn tagit sig uttryck i ett storskaligt byggande av hus och anläggningar. På vyn från 1976 märks hur gödselhanteringen ändrats. Gödselhuset är rivet och ersatt av gödselplattor och urinbrunn i betong. Svinhuset har byggts ut till det dubbla. 1988 har foderstaten till korna ändrats från hö till ensilage varvid stora plansilos byggts. Vyn 2005 visar på ytterligare rationalisringar och förändringar i och med att ett helt nytt foderhus byggts i anslutning till ladugården. För de allt större och dyrare redskapen och traktorerna har en hallbyggnad uppförts bakom svinhuset. 
Vad som inte märks är en stor produktionsomläggning, antalet kor har ökat till över 40 och för det har ännu en urinbrunn gjutits. Svinproduktionen har blivit olönsam och lagts ner, svinhuset har blivit rekryteringsladugård för ungdjuren.

Det mesta av gårdens ekonomi och arbete kretsar kring mjölkproduktionen.
Det var i denna moderna miljö vi mötte Karin och Arne då de stod inför ännu ett i raden av beslut. Det handlade om lagstiftning och ekonomi, kooperation och fri företagsamhet, och på familjens sammansättning och framtid. Kort därefter bestämde de sig, det blev som på så många andra mjölkgårdar i Sverige ett nedläggningsbeslut. 
Idag är mjölkkorna sålda och i ladugården står istället några amkor vars kalvar föds upp och säljs till slakt.

FOTNOT

Forskningsprojektet Den svenska ladugården är förlagt till Institutet för folklivsforskning vid Nordiska museet och bekostas av Stiftelsen Lagersberg. Samarbetspartners är Avdelningen för kulturvård vid Göteborgs universitet, Regionmuseerna i Skåne och i Västra Götaland, Sörmlands museum och Hälsinglands museum.

Utgiven i nummer:
2/2007
Författare
Ulrich Lange

Agrarhistoriker och forskare vid Nordiska museet och arbetar med Nordiska museets forskarskola 
samt med projektet Den svenska ladugården.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas