Bergslagsskimmer

Kategori: Bebyggelsehistoria

En av två paviljonger framför herrgården vid Engelsbergs bruk i Västmanland, uppförda i blått slaggtegel på 1780-talet. Fotograf/Illustratör: Ann Marie Gunnarsson

Idén att bygga hus av slagg hämtades utomlands men utvecklades i två metoder i Bergslagen under 1700-talet. Tekniken skulle spara virke, som i stället användes till metallframställningen.

När putsen ramlar av kommer slaggväggarna fram som på den här lilla ekonomibyggnaden i Fredriksberg, Dalarna. Fotograf/Illustratör: Ann Marie Gunnarsson

Överallt i Bergslagen och i trakter där man framställt järn eller andra metaller finns hus byggda av restmaterialet slagg. Hur byggdes husen? Hur gamla kan de vara? Är de värda att bevara? Varför då? Hur ska de restaureras? Frågorna är många kring husen av slagg. Slagghus har byggts i Sverige sedan mitten av 1700-talet. Idéerna hämtades utomlands, men utvecklades i Bergslagen. Två metoder uppstod.

År 1748 introducerade slottsbyggmästaren Clas Eliander tekniken att gjuta slaggtegel. Under en studieresa i England hade han sett slagg från såväl järn- som kopparframställning användas som byggnadssten i murar och källare. Bergmästaren Axel Cronstedt anpassade metoden till svenska förhållanden och propagerade ivrigt för att Bergslagens hus skulle byggas av slaggtegel i stället för av timmer.

Idén att bygga med slaggflis, icke formgjuten slagg, härstammar från Tyskland. Den tekniken tillämpades först i suluslagghusen (slagg från kopparframställningen) i Falun, men överfördes snart till områden med masugnsslagg. Från 1770-talet spreds metoden till Bergslagens järnbruk.

Resursutnyttjande

Främsta orsaken till att slagg användes som byggnadsmaterial i stället för timmer var metallframställningens behov av skogen för träkolsproduktion. Stor betydelse hade också tidsandan under 1700-talet med sin inriktning på det nyttiga, på att ta tillvara och utveckla möjliga resurser inom landets gränser. Därtill kom behovet av mer brandsäkra och samtidigt billiga hus. Svåra transportförhållanden medförde att man var hänvisad till de byggnadsmaterial som fanns på orten. I Bergslagen låg alternativet i slaggen.

Hus av slaggtegel

År 1766, efter drygt femton års erfarenhet och propaganda, skrevs gjutning av slaggtegel in i masmästarordningen som en skyldighet för vissa masmästare. Det gällde vid de hyttor där bergmästarna bedömde att slaggteglet hade förutsättningar att bli hållbart. Före mitten av 1800-talet var det främst järnmalmens kvalitet som avgjorde om slaggen var lämplig att gjuta till slaggtegel. Om ingen eller blott en ringa mängd kalksten behövde tillsättas vid smältprocessen erhölls ett starkt och hållfast slaggtegel. Vid motsatt förhållande medförde kalken, som hade svårt att lösa sig, att slaggprodukten blev skör.

Under senare delen av 1800-talet utvecklades masugnen. Det fick bland annat till följd att temperaturen i ugnen steg samt att hyttorna drevs allt längre perioder, till slut hela året i stället för bara några veckor på sommarhalvåret. Den högre temperaturen medförde att kalkstenen lättare löstes. Slaggteglet blev därmed hållbarare och tillverkningen ökade. Efter mitten av 1800-talet blev därför slaggtegelhus allt vanligare i områden där det tidigare endast funnits hus av slaggflis. Slaggteglet göts vanligen i gjutjärnsformar, som tillverkades vid hyttan. Formarna förekom i många varianter. Slaggteglet, som göts i olika storlekar var i Bergslagen billigare än lertegel.

Under 1900-talet avtog tillverkningen beroende på att nya byggmaterial blev tillgängliga samt att koks allt oftare ersatte träkol som bränsle i masugnen. Slaggen blev därmed mer basisk och gick inte längre att gjuta. Den föll sönder vid stelnandet. Så sent som på 1950-talet göts emellertid slaggtegel i Sandviken.

När vällugnen introducerades i järnframställningen gav den upphov till ytterligare en typ av slagg, vällugnsslagg. Gjutning av vällugnsslagg gick i princip till på samma sätt som för masugnsslagg. Slaggtegel från vällugnen är mattglansigt gråsvart i färgen med en tjockstrimmig ytstruktur. Det är tungt och kan innehålla upp till 30% järn. Storleken är vanligen 30x15x15 cm. Slaggtegel från vällugnar tillverkades efter 1845 och fram till åtminstone 1930-talet. Slagg från kopparframställningen har i begränsad omfattning använts till husbyggnad. Det förekommer sådana hus av såväl slaggflis som slaggtegel. Hus av slaggtegel byggdes på samma sätt som hus av lertegel, det vill säga med teglet lagt i förband.

Hus av slaggflis

Slaggflishusen uppfördes på två sätt, de kunde gjutas eller muras. Bergmästare Anton von Swab visade 1761 att brandsäkra och billiga hus kunde gjutas i kalkbruk, utdrygad med krossad slagg. Markscheider Erik Geisler framhöll att större hus av von Svabs konstruktion inte gick att bygga utan förstärkning med ler- eller slaggtegel. En bättre metod var, menade han, att mura husen genom att lägga slaggflisen i förband så gott det gick samt göra vissa förstärkningar med slaggtegel. Såväl von Svabs som Geislers hus rekommenderades ett skyddande putslager. Bergscollegiets vice notarius Carl Halldin presenterade 1771 ytterligare en metod. Den gick ut på att slaggflis murades mot en fasad av lertegel i syfte att spara in på putsen.

Till en början var det det murade slaggflishuset i Geislers teknik som slog igenom. Efter 1770-talet blev hans hus vanliga, åtminstone vid Västerbergslagens järnbruk. Disponenten vid Grängshammars bruk, Olof Forsgren, utvecklade Geislers metod på så sätt att han slopade fasadputsen. Han framhöll i stället de vackra, färgskiftande slaggmurarna genom släta, vita putsinramningar vid bland annat hörn och takfot.

Från omkring 1830-talet pågick i tidskrifter av olika slag en allmän propaganda för gjutna hus. De olika metodema var snarlika och anknöt även till Anton von Svabs metod. Från mitten av 1800-talet blev gjutna slagghus vanliga. Det uppkom också lokala varianter.

Färger, hustyper, kulturhistoria

Masugnsslaggen skimrar vanligen i blått, grönt och grått. Färgerna orsakas av metaller och svavel. Så färgar t. ex. kobolt och krom slaggen blå medan mangan kan ge en ljusgrön eller ametistfärgad slagg. Såväl slaggens sammansättning som smältförhållandena i masugnen, urtappningen ur ugnen samt avkylningshastigheten påverkade slaggens utseende.

Alla sorters hus byggdes av slagg t. ex. arbetarbostäder, herrgårdar, kyrkor, finkor, kraftstationer, skolor och ekonomibyggnader av alla slag. Det användes även för andra ändamål som till exempel gatsten.

Slagg var ett byggnadsmaterial som fick stor betydelse i Bergslagen och som i hög grad kom att prägla dess bebyggelse. Slagghusen vittnar om gångna generationers arbete och livsbetingelser. De speglar även, genom att de byggts av en restprodukt vid järnframställningen, den stora efterfrågan på svenskt järn, som rådde under 1600- och 1700-talen. Därmed visar de på Bergslagens betydelse för hela landets välstånd. Det återstår endast ett fåtal hyttor som minnesmärken över den väsentliga epoken. Åtskilliga slagghus finns emellertid ännu kvar som vittnesbörd. Hus av slagg är därmed viktiga inslag i Bergslagens historia.

Vid restaureringar bör man vara observant på hur huset är byggt innan man påbörjar arbetena så man inte restaurerar ett murat hus som om det vore gjutet. Det gäller också att använda rätt slagg.

Utgiven i nummer:
4/2000
Författare
Ann Marie Gunnarsson

Antikvarie vid Dalarnas museum i Falun.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in