Att läsa Glimmingehus - vetenskap, dokumentation och upplevelse

Kategori: Bebyggelsehistoria

Glimmingehus reser sig över den sydostskånska slätten. Här i vacker vinterskrud. Fotograf/Illustratör: Mats Edström

Glimmingehus på Österlen byggdes under medeltiden och har sedan dess genomgått många byggnadsfaser och förändringar. Genom tvärvetenskapliga studier kartläggs nu borgens hela byggnadshistoria och även dess historiska kulturmiljö.
Professor Mats Edström är en av dem som håller i projektet.

Det Glimmingehus vi nu ser står på rester av vad som förefaller vara ett äldre hus. Dagens forskare ägnar sig åt att undersöka borgens tidslager och hur den i själva verket byggts och påbyggts. Fotograf/Illustratör: Mats Edström
En tecknad vision av hur Glimmingehus har förändrats genom seklerna. Fotograf/Illustratör: Mats Edström

Glimmingehus är känt som Nordens bäst bevarade medeltidsborg. I fem århundraden har det väldiga stenhuset överlevt i nästan oförändrat skick. Redan kring 1840 utfördes en undersökning och uppmätning genom domkyrkoarkitekten Carl Georg Brunius. Den studien grundlade en uppfattning om borgens historia som sedan upprepats, vidgats och förtydligats av flera framstående forskare.

De äldre beskrivningarna till trots saknar vi väsentliga sammanhang i byggnadshistorien bl.a. om byggandet och användningen. Ett studium av tidigare forskning reser därtill en rad nya frågor om bl.a. den konkreta byggnadshistorien och om anläggningens äldsta skede. En fördjupad kunskap om de historiska sammanhangen ökar förståelsen för den unika byggnaden och får därigenom betydelse för kvaliteten i anläggningens förvaltning och utveckling som kulturminne.

Ett tvärvetenskapligt forskningsprogram om Glimmingehusanläggningen genomförs av en svensk-dansk forskargrupp och har resulterat i en serie delstudier.
Undersökningarna har genomförts i samband med exploateringsarbeten vid upprustningen av Glimmingehus gårdsbyggnader 1992-95. Bl.a. har det visat sig att det stora huset står på rester av vad som förefaller vara ett äldre hus.

Parallellt genomförs byggnadsarkeologiska och konstvetenskapliga undersökningar som skall förtydliga bilden av borgens användning och gestaltning. En särskild studie av takkonstruktionen ger oss kunskap om både borgens byggande och nuvarande tillstånd. Vidare har kulturgeografiska och paleoekologiska (ekologi under forntiden) undersökningar bidragit till en fullödig bild av borgens relation till det historiska landskapet.

I det vetenskapliga forskningsprogrammet ifrågasätts slutsatser från tidigare forskning men framförallt ställer vi nya frågor till undersökningsobjektet. Medan de äldre forskarna främst hanterat bilden av byggnaden vill vi veta mera om hur den är uppbyggd i sin materia och hur den förvaltats och förändrats i det historiska skeendet d.v.s.. tidslagren i byggnaden. Vår nyfikenhet leder oss till att tolka skadebilder och att kunna se underhållssekvenser. Detta hjälper oss att förverkliga ett ömsint, förebyggande underhåll av kulturminnet. På så sätt kan restaureringsarbetets särskilda krav om att genomföra arbeten på vetenskaplig grund tillgodoses.

Med nya naturvetenskapliga metoder kan vi fånga ny kunskap som de äldre forskarna inte fick tillgång till. I undersökningar tillämpas dendrokronologi (årsringsdatering), makrofossilanalys (analys av forntida växtlämningar), totalstationsuppmätning m.m. parallellt med traditionella byggnadsarkeologiska metoder och arkivstudier. Att hämta in den kunskap som fordras för att tolka de olika tidslagren i anläggningen kräver medverkan av flera olika forskare, förutom arkeologer, konstvetare och arkitekter även kvartärgeologer, civilingenjörer, kemister och biologer. Det är genom att läsa samman kunskapen från olika discipliner vi har möjlighet att skapa oss en föreställning om anläggningens tidslager, användning och utformning.

Förvaltning och förnyelse

Glimmingehus är ett av landets främsta byggnadsminnen. Genom donation 1924 övergick fastigheten i statens ägo med funktion som kulturminne« en plats för turister att möta en autentisk byggnadsmiljö från medeltiden. Förvaltarens främsta ansvar är att vårda anläggningens kulturhistoriska material så att dess värden bevaras.

Närmare 80 000 besökare tas årligen emot vid Glimmingehus. Tillträde till borginteriören och guidning sker under sommarhalvåret då även ett 50-tal evenemang av olika slag äger rum. Genom förvaltaren, riksantikvarieämbetets fastighetsenhet, har en förvaltningsplan för fastigheten, som anger principerna för skötsel, utarbetats.

Under perioden 1992-1995 har aktiviteter vid borgen utvecklats och en översyn och upprustning av gårdsbyggnader genomförts. I korthet har förutom vård och iståndsättningsarbeten en ny publikmottagning på avstånd från borgholmen, ett café och en ny restaurang tillkommit liksom en samlingslokal och ett nytt museum.

Undersökningar av närområdet

De paleoekologiska förstudierna av borgens närområde visar att här fanns en kulturpräglad mark av ängskaraktär före 1400-talets slut. En sammanläsning av grundfundament på borgholmen tyder på att borgen före 1500 utgjordes av en kastal omgiven av en kvadratisk borgmur. Troligen har platsen för det stora borgbygget utgjort en höjd omgiven av mark som utnyttjades för bete och tidvis var översvämmad. Sediment tyder på att de låglänta partierna öster och väster om borgplatsen varit vattenfyllda åtminstone under delar av året.

Vid borgbygget kring 1500 har den nuvarande vallgraven grävts. Massorna har använts bl.a. för att höja nivån på borgholmen med cirka en meter. Vid ett senare tillfälle, troligen under skånska kriget på 1600-talet har den nuvarande vägbanken öster om borgen tillkommit för att fördämma vatten kring borgholmen. Skriftligt källmaterial från 1600- och 1700-talen avbildar och omnämner Glimmingehus läge på en holme i en insjö. Vallgraven lades igen under 1700-talet men återupptogs genom arkeologisk utgrävning 1935-38.

Dräneringsföretag inleddes under 1840-talet genom öppna diken och senare genom täckdiken. Trots omfattande dräneringsförsök översvämmades närområdet säsongsvis fortfarande under 1920-talet. Ett sista större dräneringsföretag genomfördes kring 1934. Detta bidrog till ett lågt vattenstånd i den kort därefter återuppgrävda vallgraven. 1992 monterades en fördämning på huvuddräneringsledningen som möjliggör en reglering av vattenståndet i vallgraven.

Undersökningar av huset

Provschakt vid norra och södra fasadernas mitt visade att det fasta huset vilar på en äldre grundläggning. Denna grundläggning har en mäktighet som svarar mot ett byggnadsverk av betydande omfång och når ett djup av cirka 2,9 meter under nuvarande fasta huset som byggdes på den gamla grundmuren. Detta förhållande torde bidra till att förklara avsaknaden av mera omfattande stomrörelser i den synnerligen massiva byggnadskonstruktionen. Vidare visar grävningar vid ingången till borgen att den troligen varit försedd med en s.k. zwinger.

1700-talsrestaurering

Den dendrokronologiska undersökningen som syftat till att utröna omfattningen av den svenske generalkvartermästaren Johan Hintzkes demonteringsarbete 1676 gav ett anmärkningsvärt resultat. Huvuddelen av bjälklaget över stora salen kan dateras till 1717-1720 och således vara resultatet av en iståndsättning efter denna demontering. Även delar av takstolen har iståndsatts vid detta tillfälle. Takstolens konstruktionsvirke är av fur (samt få delar av ek) och dateras till 1400-talet samt 1712-1717. Slutsatsen är att den nuvarande borgens datering till tiden kring 1500 stämmer men spår av förtagningar och omkastningar i takstolsnumrering tyder på virkesåteranvändning, reparationer och omstöttning av delar av takstolen. Vidare har konstruktionsmässiga förändringar gjorts som äventyrat konstruktionens längdstabilitet.

En grundlig statisk analys har gjorts genom datorberäkning (CALFEM-metoden vid Byggnadsstatik LTH). Metoden gör det möjligt att avläsa det inbördes kraftspelet i takstolens olika delar och knutpunkter. Således har det varit möjligt att analysera och förklara den fortlöpande skadeutveckling som sedan ett par år pågår i konstruktionens mittersta avsnitt. Här har en onormalt stor belastning uppstått på den tvärgående bockkonstruktionen som riskerar att välta och att dra med sig en stor del av takstolens träkonstruktion. Skadorna har sitt upphov i att sex hanbandsförbindelser (laxhakar) brustits vid infästningen mot södersidans sparrar och att sparrarna deformerats av utskjutande krafter vid takfoten.

En byggstatisk analys leder oss till förklaringen att takkonstruktionen ursprungligen varit försedd med bindbjälkar i varje eller vartannat takstolsfack samt med stödben. Redan på ett tidigt stadium (kanske i00 år efter byggandet) kan rötskador i takfoten ha resulterat i inbyggnaden av en längsgående takrem som stöd för sparrarna. Detta har i sin tur tillsammans med utskjutande krafter från valven under skytteloftet fordrat inbyggnad av ankarjärn i loftets golvnivå.

Genom att åter sätta istånd takkonstruktionens längsgående takrem som det var tänkt vid den första ombyggnaden vore det möjligt att med minimiåtgärder häva fortsatt skadeutveckling. Min förhoppning är att detta kan ske under innevarande budgetår.

Det yngre materialet enligt dendroundersökningen kan tolkas så att Hintzkes demonteringsarbeten som dokumenteras i en skriftväxling mellan generalkvartermästaren och generalguvernören Fabian von Fersen, inte genomförts fullt ut. Bjälklagsutskiftningen över stora salen kan ha skett för att öka bärförmågan vid husets omställning till spannmålsmagasin, en verksamhet som vidmakthölls fram till statens övertagande 1924. Vid fredsslutet 1720 efter kriget mellan Sverige och Danmark uppges godset vara återställt.

1900-talsrestaurering

Karteringen av restaureringsinsatser 1926-27 visar att lättväggskonstruktioner, fönstergaller och luckor samt entresolering för förrådsanvändningen rivits ut och att två senare dörröppningar satts igen vid restaureringen. Vidare utgrävdes den sandfyllda källaren och rekonstruerades skyttegluggar, fönster och luckor, källartrappor och delar av två spygatt. Förslag att lägga om det understrukna tegeltaket med inbrädning avstyrdes av riksantikvarien Sigurd Curman. I materialhänseende avpassades alla insatser efter byggnadens äldre materia. Vid jämförelse mellan bilder av interiören från den omfattande fotodokumentationen 1909 och tillståndet 1992 framkom att patinan respekterats och att såväl ytskikt som sprick- och skadebildning i väsentliga delar bevarats vid iståndsättningen. Fotodokumentationen har även givit underlag för att bedöma slitage och underhållssekvenser.

Genom undersökningar av anläggningens arkivmaterial uppmärksammas de förändringar som följt med anläggningens upphöjelse till kulturminne. Efter riksantikvarieämbetets övertagande genomgick gårdsbebyggelsen omfattande ombyggnader (1936-61). På motsvarande sätt har det omgivande kulturlandskapet förändrats främst under 1960-70-talen. Dessa förändringar står i bjärt kontrast mot den varsamma iståndsättning som det fasta huset genomgick under 1920-talet och den ömsinta vård som byggnaden därefter fått. Därigenom har ett unikt bevarandevärde kunnat säkras. Detta motiverar en noggrann, uppmärksam och förebyggande fastighetsvård som tillvaratar den unika upplevelsen av att se och uppleva den autentiska materian från medeltiden.

Utgiven i nummer:
1/1997
Författare
Mats Edström

Professor vid Arkitekturhögskolan i Oslo och verksam arkitekt i Skåne.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas