Vitruvius och arkitekturens början

Kategori: Arkitekturhistoria

Människans mått. Cesarino Vitruvius, 1521. Illustrationerna från Vitruviusupplagor finns i den svenska översättningen, Byggförlaget 1989.

Vad skiljer arkitektur från det SOM bara är byggande eller konstruktion? Frågan är ofta ställd och oundvikligen har svaren varierat. Många skulle förneka att det alls finns någon sådan skillnad. Men vad klassicismen i grunden handlar om är just den distinktionen. Där finns utgångspunkten och innehållet.

Karyatiderna beskriver den joniska kolonnen i kvinnans personifikation, med kapitälets voluter formade av hårlockar, kanellyrer av klädedräktens veck. Ur Martin Rivius tyska Vitruviusupplaga från 1548.

Flera av klassicismens arkitekturförfattare ägnar någon del av sina texter åt att beskriva hur de första människorna utförde sina hus. Förhållandet mellan arkitekturen i utvecklad form och ett elementärt byggande tänkte man sig att kunna belysa genom att föreställa sig hur det hela en gång började.

Ett sådant avsnitt finns också hos traktatförfattarnas romerske urfader, Vitruvius, i hans Tio böcker om arkitektur. Denna vår enda antika läroskrift i ämnet tillkom i Rom under tiden närmast före Kristi födelse. Men i stora delar var Vitruvius tillbakablickande. Han framstår i mycket som en förmedlare av äldre, grekiska tempelbyggares uppfattningar. Från dem söker han alltså också rötterna ännu längre bakåt, till det första enkla och praktiska byggandet. Här om någonstans måste vi kunna finna den klassiska arkitekturens egen identitetsbild.

Elden

Avsnittet om arkitekturens ursprung bildar det första kapitlet i den andra av Vitruvius tio böcker. Anslaget är slående. Berättelsen tar inte sin början, sa som kunde verka naturligt, i behovet av skydd från klimat och vilddjur. Utgångspunkten är istället elden. Ax, naturen skapades elden, genom ett oväder då trädens grenar gneds mot varandra. Människorna vilka Levde som vilddjur i skogarna" skyggade först tillbaka, men lärde sig att frukta och bruka den nya upptäckten. Elden förde människorna samman, språket och samtalet uppkom. Härur uppstod också konsten att bygga. Redan i sitt ursprung var arkitekturen på så sätt förbunden med samling och kultur.

Efter berättelsen om elden beskriver Vitruvius hur människorna utformade de första husen: "De började med att slå ner störar i marken försedda med klykor, på vilka de lade trädgrenar som de surrade fast med vidjor och täckte sedan dessa väggar med lera". Sätten att bygga var dock många, markens och trädens material togs tillvara. Några härmade svalornas bon. Människorna imiterade också varandra och genom tävlan förfinades konsten.

Grunden för byggandet söks inte i behovet eller nöden, utan i värdet hos gen gemensamma kulturen. Arkitekturen utgår från civilisationen, inte från individen. Med imitationen som medel förvandlar människan, hantverkaren, naturen till byggnader. Detta elementära förhållande belyser Vitruvius sedan med hänvisningar till samtida bostadstyper hos några av folken i medelhavsområdet.

Kolonnen

Efter detta förmedlar Vitruvius följdriktigt sina erfarenheter ax, material och byggnadssätt. Men utgångspunkten fanns i den gemensamma kulturen och Vitruvius ägnar sedan de följande båda böckerna åt de främsta offentliga byggnaderna, templen.

Jonierna byggde sitt Apollotempel så som de sett templen i dorernas städer - åter genom imitation - men de måste också finna de rätta proportionerna som gav styrka och skönhet. De valde som utgångspunkt mannens kroppsmått, fotens Förhållande till kroppslängden, och bestämde kolonnens höjd till att därför bli sex gånger basens diameter. På motsvarande sätt fick kolonnerna i det joniska Artemistemplet kvinnans proportion, så att diametern vid basen gjordes en åttondel av höjden. Människan i henrics av naturen givna form återkommer här som idé för att rytmisera byggnaden. Kolonnens förhållande leder vidare till att bestämma deras avstånd och hela dispositionen. Den rent byggnadsmässiga nödvändigheten av att proportionera och i mottsatta förbinds med det högsta skapade. Idén om människans måttförhållanden, använd som bild och berättelse, höjer det praktiska dimensioneratidet till allmänmänsklig konst.

Kolonnen har en dubbelnatur. Den har människans egenskaper, men också trädstammens. Inte bara berättelsen om de första husen visar detta. Genorm imitationen återspeglar templets i sten utförda detaljering det staplade trävirkets enklare byggnadssätt. Den doriska ordningens triglyfer och mutuler nämns av Vitruvius som exempel på detta. De återger från träbyggandet bindbjälkarnas täckbräder och sparrarnas framskjutande ändar. Förhållandet mellan trädet och kolonnen antyds också i ett helt annat sammanhang. Där beskrivs hur övre våningars kolonner görs mindre och smalare, likt de övre delarna hos träd och annat som växer ur marken.

Dubbelheten känns igen från mytologin. Flera ax, de grekiska människolika gudarna var samtidigt förknippade med träd. För Apollon, exempelvis, var det lagerbärsträdet. Historien om Apollon och Daphne, berättad av Ovidius, beskriver en kvinnokropps förvandling till ett lagerträd. Trädkolonnen som tema hör sedan på olika sätt till följeslagarna i klassicismens vidare idéhistoria från renässans till upplysningstid.

Den klassiska byggnaden berättar om något annat än sig själv, något som den utgår från och hänger samman med. Byggandet uppkom samtidigt med språket, det har från början med kommunikation och samfund att göra. Den utvecklade arkitekturen hänger på motsvarande sätt samman med berättelsen.

Historiekunskapen

I början av första boken beskriver Vitruvius arkitektens vittomfattande kompetensområde. Störst utrymme ger han åt historiekunskapen, och han illustrerar här med ett par exempel. Han berättar historien om de kariska kvinnorna, de som levt kvar i karvatidernas form, och den om perserna som på motsvarande sätt blivit till stöd formade som mansfigurer. Tillika med det enkla byggandet som en del i arkitekturens berättelser, ger också människornas historia sådana avtryck.

En fundamentalt betydelsefyll sådan berättelse är den om kvinnan i Korint, som avled i just giftasvuxen ålder. Över hennes grav placerade hennes hushållerska en korg med några ägodelar. Överst lade hon en täckande och tyngande sten. Korgen visade sig nu vara ställd just över roten till en akantusplanta. Växten bör jade gro och med sina blad och stänglar omsluta korgen. Skulptören Kallimachos fick se detta, tecknade av formen och skapade det korintiska kapitälet. Så uppkom den tredje, jungfruliga kolormlormen. Kolonnordningar, så som vi talar om det, blev det egentligen först senare.

Templens arkitektur står i centrum för de tio böckerna. Det är i berättelsen om templen Vitruvius beskriver hela läran om måttens och talförhållandenas betydelser. Däremot sägs knappast något alls om hur templen används. De grekiska templen är ju knappast heller rum i vår mening, snarare ting att röra sig i och kring. Men så som den med omtanke formade kolonnen bildar utgångspunkt för templets olika typer i form och mått, så ger templet anslag till de olika byggnader som Vitruvius därefter beskriver. Kunskapen om det offentliga och ceremoniella byggnadsverket läggs till grund för det praktiska och privata. Torgets byggnader, teatrar, bad eller bostäder, alla bygger de vidare på den enkla förädlingen ax, den naturfunna stören till kolonn, med människans form som en påminnelse om var arkitekturen hör hemma.

Proportionerna

Vitruvius begär inte att vi skall proportionera efter några alltid fixerade måttrelationer. Tvärtorn anger han genast efter berättelsen om de första Jonierna att efterföljarna föredrog andra proportioner. För den doriska kolonnen valdes förhållandet ett till sju och lör den joniska ett till åtta och en halv. Klassicismen är inte något enhetligt regelsystem eller något ABC. Men som den erfarne och bildade yrkesman han var förmedlade Vitruvius gärna beprövat goda sätt att bygga. Där kunde han då bli nog så precis i detaljbeskrivningarna.

I frågan om arkitekturens uppkomst skulle Vitruvius inte stå oemotsagd. En renässansuttolkare som Alberti tillbakavisar i stort sett de vackra ursprungsberättelserna, inklusive historien om elden. Men i renässansens situation blir ju antiken själv en del ax, berättelsens material. Som tradition och form har klassicismen visserligen kunnat ordnas in i de mest rationella av system. Vi kan se en början till detta med just Alberti på 1400-talet, och ett sällsynt långtgående försök i J N L Durands pedagogik i det tidiga 1800-talets Paris. Men desto viktigare blir då att också påminna sig grunden, hemmahörigheten som inte så mycket finns i det systematiska som i det poetiska.

 


Utgiven i nummer:
1/1991
Författare
Johan Mårtelius

Arkitekt, tekn. dr, redaktör på tidskriften Arkitektur.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in