Typhusen som försvann

Kategori: Arkitekturhistoria

Typritningar har en gammal tradition i Sverige. De är nästan jämnåriga med det omtänksamma byråkratiska system som skapades under Karl XI. I stället för ett kaos av ogenomtänkta individuella beslut ville man sätta en gemensam hänsyn till det allmänna bästa. Militären, som spelade en central roll i detta system, fick redan 1687 genom Erik Dahlberg mönsterritningar för kompaniofficerarnas boställen- smala längor under låga tak. Nya mönsterritningar utfärdades 1730 och 1732 för det högre befälet. 1752 upprättade överintendenten Carl Hårleman ytterligare ritningar som byggde på två rumsföljder med central hjärtvägg, en plantyp som fortfarande dominerar småhusproduktionen.

Målet var helt klart en ny byggnadskultur med franska förebilder. Detsamma gällde Wijnblads 1755 utgivna typritningar, som dock avsåg större hus. Hårleman initierade också 1750 ett riksomfattande uppmätningsarbete som skulle ligga till grund för en bättre planering av rikets städer än som varit möjligt »så länge var och en ägt tillfälle att efter eget behag bygga och utan avseende på samfundets bästa och landets prydnad på enstakad godtycke göra sina inrättningar«.

Den goda byråkratin

Typritningarna var ett försök att i första hand se till samfundets bästa och landets prydnad. De kom att utmärkt väl fylla denna uppgift. Typritningarna för det offentliga byggandet gav allmänheten en konkret föreställning om vad som var god arkitektur. Den sexdelade plan som kom att känneteckna prästgårdar och kaptensboställen efterbildades allmänt av enskilda byggherrar. Det brutna taket som medgav ett effektivt utnyttjande av övervåningen - en rokokoform - kom att prägla svensk herrgårdstradition i 200 år och utnyttjas fortfarande flitigt i småhusproduktionen.

Tidskriften Byggnadskultur nummer 1/81 ägnades begreppet lokal byggnadstradition. Här sammanfattade Sture Balgård typhusutvecklingen med en litteraturlista som sträckte sig från 1865 till 1956. Enskilda arkitekter som C. E. Löwensköld och Ragnar Östberg, ideella föreningar som Nationalföreningen mot emigrationen, Samfundet för hembygdsvård och Skånska föreningen för byggnadskultur samsas här med statliga organ som Kungl. domänstyrelsen, Statens Byggnadsbyrå och Kungl. Bostadsstyrelsen i den gemensamma ambitionen att se till »samfundets bästa och landets prydnad«.

Hårlemans formulering är viktig att minnas. Ambitionen att framställa goda typritningar syftar inte bara till att bespara den enskilde onödiga utgifter och kostsamma misstag. Den gäller i första hand att på lång sikt försöka skapa enhetliga värderingar för vad som är god form. Denna ambition präglar även de torraste ämbetsmannaprodukter - och det är också dessa som bildat ryggraden i vår byggnadskultur.

Vad är svensk form?

Kring sekelskiftet 1900 knöts stora förhoppningar till ett kommande fredens århundrade. Men den ekonomiska och sociala situationen i Sverige var prekär. Fattiga lantarbetare började söka sig till städerna. De som hade råd med en amerikabiljett emigrerade. Revolutionär propaganda lockade framför allt de yngre, som såg sin situation hopplös. I de styrandes intresse låg framför allt att upprätthålla status quo.

Mot denna bakgrund måste man se det intensiva intresse för småbruk som blomstrade kring detta sekelskifte - i dag närmast att jämföra med en motsvarande, ännu mera kritisk situation i Zimbabwe. Men den svenska byråkratin bestod provet. År 1904 inrättades Kungl. Egnahemsstyrelsens statliga låneverksamhet. Till den knöts stora förhoppningar. Många kände sig kallade att utveckla egnahemsdrömmarna.
Det gällde att fånga den unga generationens intresse. Omslaget till Folkskolans Läsebok visade en liten stuga i skogen med texten: »Lyssna till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat«. Den framväxande världskrisen gav näring åt den nationalism som fött egnahemsdrömmen. Tidens villaarkitektur har skildrats av Elisabet Hidemark. 1905 publicerade förlaget Verdandi en skrift av den unge arkitekten Ragnar Östberg. Den framstår som typisk för den välvilliga och ängsliga omtanke en besutten överklass ägnade bostadsfrågan.

Mera medveten om situationens allvar var man inom den 1907 bildade Nationalföreningen mot emigrationen. Man inventerade mindre jordbruk och utvecklade rekommendationer för bruksbyggnader. 1909 publicerade man skriften Svenska Allmogehem, i vilken en stor grupp unga arkitekter presenterade regionalt anpassade småbruk. Ragnar Östberg svarade för stora hus i välmående bygder, Torben Grut för småbruk i skog och skärgård, Jacob Gate för hemman men också för rena arbetarbostäder.Också andra framstående arkitekter som Alf Landén, Gunnar Morssing, Ivar Tengbom, Ernst Torulf och John Åkerlund deltog med projekt.

Det gällde inte egentligen typritningar, snarare inspirerande förslag till jordbrukshemman anpassade till olika regionala byggnadsskick. Därmed står man nära den danska organisationen Bedre Byggeskik, som fram till 1940-talet svarade för projektering av individuellt utformade egnahem med traditionell karaktär. En liknande verksamhet har i vissa skeden också drivits i Sverige av Samfundet för hembygdsvård, som 1932 publicerade Ritningar till lantmannabyggnader. Samfundets verksamhet blev dock under trettiotalet allt mer influerad av tidens modeströmningar.

För traditionsanknytningen svarade i stället staten genom sin byggnadsbyrå, som gav ut en första samling typritningar 1922. De kom att prägla även trettiotalet. Arkitekt var Gustaf Pettersson, som utvecklade omsorgsfullt funktionsstuderade planer i stillsamt klassicistiska skal. Kungliga Egnahemsstyrelsen följde samma linje med sina Per Albin-torp. Den regionala anpassningen begränsades till tre zoner: Skåne, Mellansverige och Norrland. Om någon utpräglad regionalism var det inte tal.
Snarare strävade man efter en lågmäld allmängiltighet, en rationalism långt mer funktionellt genomtänkt än den aggressiva trettiotalsmodernism som kallade sig funktionalism. Gustaf Petterssons inte obetydliga insats i svensk arkitektur har inte uppmärksammats - den har gällt alltför enkla hus. Kanske låg också den samtida tyska traditionalismen honom i fatet. Tredje rikets propaganda för en nationell klassicism sänkte förmodligen mycket effektivt det svenska tjugotalet, en gång internationellt hyllat under rubriken »swedish grace«.

Den förverkligade idealstaden

En viktig roll för kontinuiteten i småhusbyggandet har spelats av Stockholms stad, som under lång tid drivit en mycket framsynt bostadspolitik. Verksamheten har skildrats i entusiastiska samtida propagandaskrifter av fastighetsdirektören Axel Dahlberg. Stockholms stads småstugebyrå, som från sin start 1924 bistod intresserade självbyggare med tomter, finansiering, typritningar, stomleveranser och rådgivning, ägnade stor omsorg åt att utveckla goda och effektiva planer.

Avgörande för det föredömliga resultatet var den intima kopplingen till en genomtänkt stadsplan. Trädgårdsstadsidén hade framgångsrikt prövats i England och från 1908 i Enskede och Bromma. Det allmänna svarade för vackra alléer som tog även byggnadernas förgårdsmark i anspråk. De enskilda husen placerades med största hänsyn till trädgårdens krav. En omsorgsfull rådgivning gavs om lämpliga planteringar.

Byggandets industrialisering

Typritningarna tillät fabrikstillverkade stommar. Beställningarna var så stora att de måste fördelas på flera leverantörer. De bidrog aktivt till den svenska trähusindustrins utveckling. Småhusbyggandets industrialisering blev en viktig förutsättning för den fortsatta utvecklingen.
Tjugotalets strikta klassicism bäddade för en rationell produktion, medan funktionalismens romantiska tidskriftsarkitektur vållade bekymmer, framför allt med besvärliga altaner och låga takkonstruktioner.
Andra världskriget medförde därför en återgång till tjugotalets klara princip: fyrkantiga hus i ett till två plan under enkla sadeltak. Jöran Curmans Industrins arbetarbostäder från 1944 gav riktlinjer för industrisamhällenas byggande.

1945 bildades Industrins Bostadsförening som bland annat genom tävlingar sökte utveckla goda typhus. Jöran Curman och Olof Thunström utvecklade goda typplaner för små arbetarbostäder. Ekonomin stod hela tiden i centrum. För Sveriges trähusindustriers riksförbund, bildat 1943, var bostadsfinansieringen en nyckelfråga. Statens lånevillkor blev helt avgörande.
Kungl. Bostadsstyrelsen, inrättad 1942, fick svara för en starkt subventionerad finansiering. De lånevillkor som i fortsättningen kom att prägla byggandet var enkla men noga detaljerade minimikrav. En viktig övre gräns var dock maximiytan 125 m2 för en belåningsbar bostad. I skriften God bostad presenterades självklara funktionella krav, som dock slopades 1967.
Bostadsstyrelsen utvecklade också en ny byggteknik för lätta högisolerade regelhus med den amerikanska balloon frame som förebild. God bostad i småhus visade tekniskt och ekonomiskt noga genomarbetade typritningar, försedda med kompletta materialspecifikationer. De fick en genomslagskraft på gott och ont och återkom som en fast stomme i de olika trähusfirmornas kataloger. Elementhus i Mockfjärd lanserade dock ett öppet byggsystem som tillät stora variationer enligt kundens önskemål och som framgångsrikt tävlade med de mera rigida kataloghusen.

Marknad utan mål

Under de kritiska uppbyggnadsåren efter kriget gav bostadsstyrelsens tekniskt mycket detaljerade typritningar nybyggandet en schematisk prägel. Leif Jonsson har i sin avhandling Från egnahem till villa, Liber 1985, skildrat detta inte minst kvantitativt viktiga skede i vår byggnadshistoria, hårt styrt av låneregler. Men dessas huvuduppgift var en försäkring mot onödiga misstag., inte att ge form. »Tvären« av Lennart Holm och Hilding Lögdberg visade på en utställning i Örebro 1965 att ett allmängiltigt litet hus inom givna ramar kunde bli både vackrare, bättre och billigare än bostadsstyrelsens typhus.

När byggnadsindustrin tog över initiativet blev företagsintressena styrande. Exklusivitet blev ett säljargument. Begreppen mexisten och Eurohus ställdes mot den traditionalism som kom att företrädas av småföretag som Lulehus och Eksjöhus. I den byggda miljön blev resultatet ofta kaos. Man sökte sin räddning i olika former av gruppbebyggelse som trots goda förebilder småningom genom sin upprepningseffekt fick öknamnet husodlingar. En samlad stadsbild eftersträvades sällan. Man borde ofta haft anledning att återkalla Hårlemans klart formulerade mål: »samfundets bästa och landets prydnad«.

Att framställa goda typhus är en central arkitektuppgift, ett viktigt steg på vägen mot att utveckla en god byggnadskultur. Om man bortser från representationens ständigt skiftande krav tycks de genomtänkta typhusens brukbarhet föga påverkas av tiden, mera av familjens olika åldrar. Dagens försök att göra bostäder annorlunda och mera attraktiva på marknaden försummar alltför ofta de självklara grundkrav som man redan för tvåhundrafemtio år sedan lade till grund för ett seriöst arkitektarbete. I dag finns det stor anledning att försöka ta upp en diskussion om hur ett modernt typhus bör se ut för att kunna överleva tiden lika framgångsrikt som sina äldre föregångare.



Utgiven i nummer:
4/2002
Författare
John Sjöström

F. d. professor i arkitekturhistoria vid Kungl. Konsthögskolan.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in