Stenhuggarglädje i Moldavien...

Kategori: Arkitekturhistoria

Byggnad från 1938 i byn Rudi nära Soroca.

Vår svenska träbyggnadstradition har gett oss snickarglädjen, men i vårt nya Europa finns andra spännande exempel på strävan efter skönhet. Utifrån egna forskningsstudier och en ny bok från museet i Chişinău ger oss Bo Larsson här en inblick i den moldaviska stenhuggarglädjen.

Presidentpalatset i Chisinau, inspirerat av stenhuggartraditionens skulpturala former, med element av lotusblomma.

Moldavien har både en komplex historia och en levande byggnadstradition. Landet uppstod som självständigt furstendöme under 1300-talets andra hälft. Centrum låg då i Bukovina i norr kring floden Moldova, en biflod till Siret, som i sin tur rinner ut i Donau. Furstendömet expanderade efterhand mot sydost, i riktning mot Svarta havet och bildade det historiska Moldavien. Detta var mellan de båda världskrigen förenat in om Rumäniens gränser. Under senare år har historiker, arkeologer, konstvetare, arkitekter och etnografer gjort omfattande studier i Moldaviens kultur- och bebyggelsehistoria, stadsutveckling och folkliga traditioner, med en strävan att sprida denna kunskap till Europa. En central roll i arbetet har det etnografiska och naturhistoriska museet i huvudstaden Chişinău haft, i samverkan med landets vetenskapsakademi och etnografiska sällskap. I samband med museets 120-årsjubileum i år gav museichefen Mihai Ursu och arkitekt Eugen Bâzgu ut den vackert utformade boken »Arhitectura verniculară în piatră« – »Folklig arkitektur i sten«. På ett illustrativt sätt knyter den samman en tradition av dekorativ stenarkitektur från antiken till våra dagar. Boken är skriven på rumänska, men är möjlig att ta till sig tack vare ett rikt bildmaterial. Med en viss kunskap om romanska språk är det inte svårt att tillgodogöra sig bokens huvudinnehåll, även om man inte behärskar rumänska. Verket speglar en del av vårt gemensamma europeiska kulturarv och borde ha intresse även för en svensk läsekrets.

Det stora inslaget av kalksten har gett Moldavien en naturlig förutsättning för stenarkitektur. Kalkstenen är relativt lätt att bearbeta till olika formationer och ornament. Detta har gett upphov till en rik, folklig tradition som fortlever än idag, om än hotad av den moderna utvecklingen. Därmed aktualiseras också mer allmänna frågeställningar om hur tradition och modernitet kan förenas, om ornament är otidsenliga och ytliga, om vad som kan kallas konst och vad som är »äkta« eller »falsk« folklore. Är dagens »stenhuggarglädje« något anakronistiskt, kanske rentav vulgärt, eller är det uttryck för en levande, månghundraårig tradition? Bokens inledande kapitel framhäver hur angeläget det är att studera och analysera den folkliga stenarkitekturen, ta den på allvar och betrakta den som ett levande kulturarv.

Stenarkitekturen har flera utvecklingslinjer. Under det moldaviska furstendömets storhetstid utvecklades en säregen moldavisk kyrkobyggnadsstil med stora, utskjutande trätak ovanpå de ornamenterade eller målade stenbyggnaderna. I huvudstaden Iasi finns flera rikt och säreget ornamenterade kyrkor. Den äldsta stenarkitekturen i det historiska Moldavien finner man i numera ukrainska Cetatea Albă (Bilhorod) nära Svarta havet. Här finns rester av den grekiska staden Tyras, av romersk bebyggelse, och av den genuesiska kolonin Moncastro. Under 1400- och 1500-talen uppfördes här en av de fyra stora borgarna vid floden Nistrul (Dnister). Längs samma flod uppfördes flera gränsfästningar som Hotin (Chotyn), Soroca, Tighina (Bender) och Cetateă Alba. I Moldaviens kalkklippor utvidgades många naturliga grottor till bostäder eller kloster. Längs Nistrul har över 40 grottkloster – många av dem från tidig medeltid – utforskats, några av dem har också restaurerats. Deras äldre ornamentala mönster i sten, geometriska former och växtornament har inspirerat senare tiders folkliga konst.

Huvudelen av boken ägnas också åt denna lantliga arkitektur från 1800- och 1900-talen. Typiskt för Moldavien är vit- eller blåkalkade hus med valmade tak och öppna verandor. Verandorna har kolonner, antingen i trä eller sten, med likartade ornament. Kolonnerna har ofta varierade skruvformade ornament med kapitäl som tar upp månghundraåriga mönster. Stenräcken, portaler och skorstenar förses med geometriska eller naturinspirerade ornament. I städerna fokuseras ornamentiken till gatufasadernas attikor, portaler och fönsteromfattningar. Det förekommer även reliefer och statyer av människor och djur. Motsvarande ornamentik finns i många nyare hus, ofta förstärkta med en brokig färgsättning. Stenornamentiken förekommer också på brunnar, krucifix, gravmonument, bord och bänkar. Mest känd för sin stenhuggartradition är byn Cosăuţi. Stenornament finns naturligtvis i hela Europa, men den moldaviska traditionen uppträder i såväl rural som urban och sakral arkitektur, den är sällsynt levande och har sin tydliga särprägel. Även modern arkitektur och design har inspirerats av traditionella former. Släktskapet med Constantin Brancuşi är tydligt. Presidentpalatset har en skulptural gestaltning, som tydligt är inspirerad av äldre grindstolpar och skorstensformer.

Större delen av de nyare fotografierna i boken har tagits av Eugen Bâzgu, som också arbetar med att bygga upp ett bymuseum. Några äldre byggnader skall flyttas till ett »Skansen« i Chişinău, men Bâzgu vill helst bevara byggnaderna i sin ursprungliga miljö. Ett exempel på detta finns i byn Buticeni invid Orheiul Vechi – gamla Orhei – med grottkloster och lämningar av en stad grundlagd av Gyllene horden på 1300-talet. Området omges av vinodlingar och genomkorsas av den meandrande floden Răuţel, kantad av branta sluttningar och kalkstensklippor. Detta är essensen av Moldavien.

Fakta om Moldavien

Området mellan Karpaterna och Svarta havet behärskades under antiken av olika folkslag som skyter, kelter, sarmater och daker. År 62 f Kr enades det dakiska riket, ungefär där Rumänien och Moldavien ligger idag. Landet intogs av romarna år 105-106 och förblev romerskt till år 271. Trots århundraden av folkvandringar kunde latinet överleva och en rumänsk nationalitet ta form. Det självständiga furstendömet Moldavien uppstod efter mitten av 1300-talet, med centrum i Bukovina i norr kring den lilla floden Moldova. Under Stefan den store, 1457–1504, hade det moldaviska furstendömet sin storhetstid, då enligt legenden 44 kyrkor och kloster uppfördes för att fira segrar över turkarna. År 1713 övertogs borgen i Hotin av osmanska riket och en islamisk kolonisation började. År 1772 förlorades Bukovina till Österrike och år 1812 intog Ryssland hela Bessarabien, dvs landet mellan floderna Prut och Dnestr. Bessarabien blev ett ryskt guvernement med Chişinău som huvudstad. Bukovina blev ett österrikiskt kronland med Cernăuţi/ Czernowitz som huvudstad. Båda fick en snabb utveckling på 1800-talet, som en ryskinfluerad resp. centraleuropeisk huvudstad. Den återstående delen av Moldavien förenades år 1859 med Valakiet till det gemensamma furstendömet Rumänien, vilket blev kungarike år 1878. Sovjetunionen erkände inte Bessarabiens tillhörighet till Rumänien. En moldavisk sovjetrepublik bildades av ca 2/3 av Bessarabien och hälften av 1924 års moldaviska republik. Resten av områdena fördes till den ukrainska sovjetrepubliken. Moldavien blev självständigt 1991 med rumänska som huvudspråk, men även ryskan är officiellt språk. Dagens moldaviska republik omfattar ca hälften av det historiska Moldavien. Mellan Karpaterna och floden Prut finns det lika stora rumänska Moldavien med Iaşi som huvudort. De gamla moldaviska hamnoch fästningsstäderna Cetatea Albă, Chilia, Ismail och Reni tillhör idag alla Ukraina. Många invånare i republiken Moldavien har sökt sig utomlands, särskilt till Italien, för att få arbete. Invånarantalet sjönk från 4,2 miljoner år 2007 till 3,7 miljoner år 2009. Klimatet och jordmånen är bra för frukt- och vinodling. En betydande del av Sovjetunionens vinproduktion fanns här. I kalkbergen nära Chişinău finns ett oöverskådligt stort system av underjordiska tunnlar och lagerrum för viner.

Utgiven i nummer:
4/2010
Författare
Bo Larsson

Arkitekt SAR/MSA MAA, tekn dr och docent.

Artikeln finns i...{product_snapshot:id=104}

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas