Ralph Erskine i skogen Livet i en liten låda

Kategori: Arkitekturhistoria

Engelsmannen Ralph Erskine (1914–2005) flyttade till Sverige och ritade under sin långa karriär mängder av hus, industribyggnader, bostadsområden, stadsdelar och hela samhällen. Idag är de en viktig del av det svenska moderna kulturarvet. Hans första egna hus revs, men återuppstod för ett antal år sedan. Det var lika litet som genomtänkt och fick smeknamnet Lådan. Erskinekännaren Karin Winter och fotografen Åke E:son Lindman presenterar det här.

Vardagsrummet framför spisen med dubbelsängen upphissad i taket.

Under 1930-talet publicerades en rad artiklar i brittiska arkitekturtidskrifter om det moderna landet Sverige. Där hade arkitekturens nya formspråk på allvar tagits i bruk för såväl småstugeområden som för konserthus, sjukhus och konsumbutiker – allt för att uttrycka ett sunt, jämlikt och demokratiskt samhälle. Med denna förväntansfulla bild för ögonen reste Ralph Erskine på försommaren1939, två år efter arkitektutbildningen i London, iväg till landet i Europas norra utkant för att studera och arbeta med tillämpad modernism. Han kom med båt och medförde cykel. På den trampade han vidare genom Danmark och kom, med vissa utvikningar, upp till Stockholm. Hans studieresa blev livslång. I september samma år bröt kriget ut och hindrade honom från att återvända. Den brittiska regeringen tog bara hem män som var beredda att bära vapen, något som Ralph, som var kväkare och pacifist, inte kunde acceptera. Beslutet att stanna stärktes nog också av att hans livskamrat sedan skoltiden, Ruth Francis, följt efter honom till Sverige under sommaren, och bara ett par dagar före krigsutbrottet hade de gift sig i Stockholms stadshus. Undervisningen på kväkarinternatet i Essex hade gett dem en grund för att se positivt på mycket i det nya landet, dess natur och möjligheter till friluftsliv – men hade knappast kunnat förbereda dem på stora skogar, vinter och snö. Kväkarnas grundvärderingar om enkelhet och anspråkslöshet, informellt förhållningssätt och individuell frihet var nog ändå ett stöd när Erskine försökte inleda sin yrkeskarriär med de knappa villkor som gavs – en kärv krigsekonomi i ett främmande land.

Kriget ändrade i ett slag marknaden för byggande i allmänhet och arkitekter i synnerhet. Av en slump fick Erskine kontakt med byggmästaren Kalle Daniels från Rättvik, som gav honom i uppdrag att rita sportstugor i liggtimmer. Medan Ralph och Ruth hade flyttat in i ett nybyggt modernt smalhus i Stockholmsförorten Traneberg, fick han sätta sig in i den svenska träbyggnadstraditionen och knuttimringstekniken! Daniels byggde flera hus i skogarna på Södertörn utanför Stockholm, Erskine ritade och övervakade byggena. Efter ett par år i närkontakt med svensk lands- och glesbygd såg det fortfarande mycket osäkert ut för paret Erskine, de kände ett stort behov av att minimera sina levnadskostnader. Byggverksamheten på Södertörn hade gett en viss förtrogenhet med förhållandena i den närbelägna Lissmatrakten. Idén väcktes att försöka skapa ett billigt boende där genom att med enkla förhållanden och vänners hjälp bygga ett eget litet hus. Erskine hade lätt att knyta kontakter. En lantbrukare och god vän i Djupdalen på Södertörn erbjöd dem att få bygga på en bergig skogstomt, ett stycke från hans gård. Det blev en liten stuga med säregen, enkel form. En modernistiskt nytänkt variant, byggd med lokala material och väl beprövad teknik. Den kom i efterhand att kallas Lådan, vilket ganska väl beskriver dess form och disposition. Med kraftigt indragna fasader på båda långsidorna skapades intressanta volymer inom den rektangulära ram som bildades av golv, kortsidor och ett plant pulpettak. Grunden var också indragen, vilket fick huslådan att visuellt lyfta lite lätt från den ojämna terrängen.

Grunden murades av sten från skogen, tegel kunde de ta från en övergiven byggnad i närheten, nödvändig armering kom från en gammal järnsäng!

De ville bygga huset högt upp i bergssluttningenoch lade stor vikt vid inplaceringen i landskapet. Med den täta skogen i ryggen mot norr fick de gynnsamma solvinklar och en magnifik utsikt över det öppna odlingslandskapet. De använde så enkla och billiga material som möjligt, i första hand sådana som kunde hämtas från platsen. Grunden murades av sten från skogen, tegel kunde de ta från en övergiven byggnad i närheten, nödvändig armering kom från en gammal järnsäng! Inga installationer eller ledningsdragningar behövdes. Vattnet hämtades i en brunn med källvatten ett stycke bort i skogsbrynet, belysningen bestod av dagsljus, stearinljus och fotogenlampor, värmen av ved från skogen, där också torrdasset placerades. Bostadsytan blev inte mer än knappa 22 kvadratmeter (6 x 3,6). För att i viss mån kompensera för detta lades stort arbete på att utnyttja marken runtomkring. Enligt situationsplanen terrasserade man sluttningen med mjukt bågformade stenmurar och fyllde ut med jord för odling. Av planen kan man också utläsa att odlarmödan Indragen fasad åt söder ger plats för uterum och murad spis. skulle ge kryddor och grönsaker samt stöttas av bin från en rad bikupor. Man tänkte sig också ett duvslag i kanten.

I byggnaden skapade två grovt murade spisväggar och deras eldningsöppningar en intressant kontrast mot de panelade träväggarna och de stora glasade ytor som öppnade bostadsrummet mot söder. Den ena spismuren delade den rektangulära interiören i ett köksutrymme och ett allrum, den andra delade verandans uterum i två rumsligheter. I nischen mellan de båda murarna bildades en varm och trevlig sovplats för familjens prickiga dalmatinerhund. Dörrarna ut mot verandan var helt glasade för maximerad solinstrålning från söder medan den motsvarande väggen i köksdelen bara var glasad upptill och i övrigt panelad. En intressant detalj här är Erskines lösning med en från innertaket vinklad vitmålad skärm som reflekterade ner dagsljuset från fönstret mot arbetsbänk och diskplats. Innerväggen mot norr var helt i trä, utan andra öppningar än entrédörren och i hela sin höjd och längd täckt med förvaringsskåp, vilket skapade viss isolering. På utsidan var denna vägg indragen under taket och utrymmet som bildades fylldes vackert av täta travar med huggen ved, vilket ytterligare förbättrade väggens isolerande förmåga. Erskine var ganska förtjust i den gamla sanningen att ved värmer minst tre gånger. Den första när man arbetar och hugger i skogen, den andra när man sågar veden i bitar och klyver den på huggkubben, tredje gången när den brinner. Och så en fjärde gång när den staplades mot ytterväggen, lade han till.

En dubbelsäng hängdes i linor från taket, och dagtid kunde den hissas upp för att ge tillgång till golvytan.

Interiören planerades minutiöst för arkitektarbetet och familjelivet. Bakom ett par skjutluckor i ett av norrväggens skåp inreddes hyllfack för ritningsrullar och ritmaterial samt ett fällbart arbetsbord som tillsammans kunde utgöra arbetsplats för den unge arkitekten. En dubbelsäng hängdes i linor från taket, och dagtid kunde den hissas upp för att ge tillgång till golvytan. Med hjälp av linorna kunde den också vinklas på mitten och blev då i stället en hängande, lätt gungande, soffa. Den låga fönsterraden på gavelväggen byggdes ut genom väggen som en låda, vilket skapade djupa fönstersmygar och en känsla av rejäla väggar, dessutom gav det lite välbehövlig avställningsyta. Vintrarna som följde på bygget och inflyttningen blev de kallaste och snörikaste i mannaminne, vilket måste ha inneburit en obehaglig och inte helt väntad erfarenhet. Familjen Erskine frös bakom glasväggen och vissa perioder prövade de att sätta för det mesta av glasytan med luckor. Säkert hade det traditionella, tyngre timmerbyggande som han studerat i sitt arbete gett dem bättre förhållanden i den här situationen, men det hade också krävt helt andra resurser. På sommaren däremot gav det lilla huset och dess uppodlade omgivning ändå mycket att njuta av.


I sin enkla moderna form hade lådhuset en speciell karaktär, som vittnade om Erskines estetik. På arkitekturskolan i London hade intresset för modernismens formspråk odlats intensivt,
Vardagsrummet framför spisen med dubbelsängen upphissad i taket.
men också intresset för det bildmässiga i bebyggelsen. Förtrogenheten med »the picturesque«, så som den odlats fram i byar och städer i det engelska kulturlandskapet sedan lång tid tillbaka, var en viktig klangbotten för det möte med inhemsk svensk kultur, som drabbade Erskine när han installerat sig i det moderna svenska samhället. Här i skogen fick drag av denna bildmässighet också färga den modernism som äntligen fick komma till uttryck i det lilla huset. Det svenska fyrtiotalets modernism var inte längre så funktionalistiskt som trettiotalets. Det fanns också här många pittoreska drag i formuttrycken. Kanhända var det lyckosamt för den unge engelske arkitekten genom att det skapade en beredvillighet för hans sätt att arbeta. Tidningsreportagen från Erskines hem, där man inte bara accepterade trångboddheten utan också bemästrade den med kreativa lösningar, blev i alla fall många och uppskattande.

Det mest iögonfallande med det här husprojektet är kanske, förutom modet att alls pröva på det, uppfinningsrikedomen för dubbelutnyttjande av de begränsade ytorna. Den visar vikten av att ta reda på vad man vill, vad man verkligen behöver och vad man kan avstå ifrån. Den visar också på vikten av att i nästa steg sammanställa, synliggöra på ritningar, planera, så att man på förhand kan se hur det kommer att fungera. Det är intressant att se hur huset så tydligt avgränsades mot den omgivande naturen. Uterummet var tydligt en del av huset, inte en mellanzon, som ett däck, plattor eller annan erövring av markytan. Det fanns inte ens trappförbindelse ner till marken. Tidens förhållningssätt till trädgård var i första hand att odla och nyttja, en positiv del av arbetet och hushållet, som förvisso kunde vara både rekreation och skönhetsupplevelse men knappast något att möblera. Familjen, som utökades med en liten dotter, stannade i huset i fyra år. När nästa barn var på väg flyttade de till ett äldre trähus på Drottningholmsmalmen intill slottsområdet på Lovö. Inom samma område uppfördes tjugo år senare bostad och kontor ritade av Erskine. Lådan i Lissma användes under en period som sommarstuga men förföll alltmer och revs så småningom.

När erskine hade bott och arbetat som arkitekt i Sverige i femtio år gjorde Arkitekturmuseet en utställning om honom och hans verk. Journalisten Olle Bengtzon kom då med förslaget att en replik av Lådan skulle byggas på Lovö. Man fann en tomt nära Rörby gård i en skogsbacke med utsikt över odlingslandskapet mot Lovö kyrka. Den nya Lådan följer den gamla så nära som möjligt, byggd av hantverkare från storbyggmästare Reinhold Gustafsson, under visst överinseende av Erskine själv. Tvärs över tomten går ett vandringsspår och många som passerar kan ta sig en rast vid stugan och kika in. Museet låser upp och visar huset minst ett par gånger om året.

 

Utgiven i nummer:
1/2010
Författare
Karin Winter

Var tidigare intendent på Arkitekturmuseet och gjorde där en lång rad utställningar, bl a en stor utställning om Ralph Erskine. Hon har varit lärare vid Konstfack och KTH, är utbildad inredningsarkitekt HKS, fil. kand. och verksam som skribent och föreläsare i arkitektur- och designhistoria.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in