Med individualismen som ledstjärna. 1970-talets kataloghus då och nu

Kategori: Arkitekturhistoria

Enplansvillan med vit mexisten, bruna trädetaljer och mörka betongpannor utgör i flera avseenden sinnebilden för 1970-talets kataloghus.

Trots förstukvistar och blyspröjsade fönster betraktades 1970-talets kataloghus som traditionslösa av samtidens byggnadsvårdare. Men hur ställer vi oss nu när de har några år på nacken och knackar på vår dörr? Vet vi vad de är uttryck för? Ser vi deras värden? Vill vi bevara dem? Och kommer vi att måna om de »rätta« materialen, undrar Martin Åhrén på Upplandsmuseet.

Landsbygdsidyll i 70-talstappning med röd locklistpanel och vita knutar. Den stora indragna balkongen blev ett bekant motiv hos flera hustillverkare.
Det obligatoriska rummet för avslappnat umgänge med öppen spis, tv och tidstypisk stereo. Spanjorskorna på väggen vittnar om 70-talets vurm för charterresor.

Vid mitten av 1970-talet, efter 30 år av industriell tillväxt och statlig välfärdspolitik, hade Sverige upplevt en standardhöjning av bostaden som knappast går att jämföra med något annat land i världen. Genom mängder av studier och folkbildningsinsatser hade en rymlig och modern bostad blivit norm för både köpare och långivare.

Det omfattande bostadsbyggandet hade också skapat rationella byggmetoder och billigare material. Med en industriell tillverkning av färdiga husmoduler hade både byggtider och kostnader minskat.

Men 1970-talet var också ett årtionde av diskussioner om demokrati, individuella rättigheter, självförverkligande och valmöjligheter. Dessutom fanns ett utbrett motstånd mot miljonprogrammets stora skala. Sammantaget fick detta långtgående konsekvenser för bostadsbyggandet. Utvecklingen ledde bort från flerfamiljshusen mot de friliggande enfamiljsbostäderna. Det mest välkända beviset för detta syns i varenda stad och samhälle i landet – kataloghuset med sin stora form- och materialrikedom.

En viktig pusselbit i förståelsen av bostadsbyggandet och dess stilideal under 1970-talet är det växande motståndet mot 1960-talets satsningar på storskaliga urbana boendemiljöer. Detta ledde i flera avseenden till en brytpunkt med modernismens idéer och fick också ett uttryck i den internationella rörelse som mynnade ut i Europeiska byggnadsvårdsåret 1975.

Konsekvensen av det storskaliga byggandet av flerfamiljshus, de repetitivt gruppbyggda villaområdena och valen av material blev en motreaktion med romantiska förtecken. Blickarna riktades bakåt, i Sverige mot landsbygdens traditionella träbebyggelse. Den stil som med tiden skulle kallas postmodernism lockade småhustillverkarna att erbjuda röda hus med vita knutar, lockpanel, spröjsade fönster och trävita furuinredningar. Herrgårdsgula en och en halvplansvillor försågs med fönsterluckor och svar- vade pelare till förstukvisten. Och för att skydda tvättstugorna och toaletterna från insyn sattes gula, blyspröjsade konstglas i fönsterbågarna.

Eksjöhus lanserade sin serie »Det svenska huset« med direkta förebilder i den traditionella regionalt särpräglade bebyggelsen. Fogelfors Hus presenterade i sin tur villan »Äppelblom« i en pastoral omgivning med ängsslåtter och saftdrickande Carl Larssonfigurer. För badrummet tog Svedbergs fram en serie under namnet »Rustika« tillverkad av lackerad furu med beslag av mässing. Både namnen och materialvalen antydde att det handlade om äkta vara, med rötterna i det traditionellt svenska.

Men det fanns också ett annat alternativ, bäst representerat av det så kallade Eurohuset. Redan i namnet förmedlades en kontinental stil, men inte den modernism som 1970-talet tog avstånd ifrån. Denna var uppenbart påkostad med avsikten att sticka ut i både form och exklusivitet. Husens massiva oregelbundna mörka tak med stora takkupor och indragna balkonger var kännetecknande liksom kolonner, stengolv och spatiösa utrymmen för umgänge, gärna öppna till nock. Eurohusets målgrupp var också den något bättre bemedlade medelklassen. Ännu år 2011 marknadsför företaget sina hus med uppmaningen att »ett vackert och attraktivt hem är en hörnsten för en hög status«.

Det var många hustillverkare som erbjöd sina köpare dessa mer kontinentalt inspirerade villor, om än i en något mindre exklusiv tappning. De byggdes också av andra material än de traditionella inhemska som trä och tegel. Det allra vanligaste och mest välkända blev mexistenen som marknadsfördes av män i sombrero och poncho under devisen »en ädelsten till standardpris«.

En helt annan aspekt av kataloghusens framgångar är svenskarnas djupt förankrade vilja att skapa sig ett eget hem för familjen. Byggandet av flerfamiljshus hade dominerat under flera decennier men vid mitten av 1970-talet intog enfamiljshusen den ledande ställningen. För första gången sedan de bostadssociala satsningarnas början byggdes fler bostäder i enfamiljshus än i flerfamiljshus.

I sin avhandling »Drömmen om det egna huset« (2004) redogör etnologen Annika Almqvist för byggandet av enfamiljshus i Sverige under efterkrigstiden. Här framgår det tydligt hur drömmen om ett eget hus blivit allmän i takt med 1900-talets ökade levnadsstandard. Det som inledningsvis var ett politiskt bostadsförsörjningsprojekt genom satsningarna på egnahem utvecklades till att bli ett individuellt livsprojekt där målet var mer än bara ett eget hem. Önskemålet att få välja och själv påverka skapade en ökad efterfrågan, och med det ökade också utbudet av kataloghus.

Bland hustillverkarna insåg man snabbt vikten av köparnas behov. Vid mitten av 1970-talet var inte längre standard och ett praktiskt boende de främsta argumenten. Nu handlade villaköpet allt mer om ett sätt att förmedla ägarnas identitet och livsstil. De olika hustyperna blev mer anpassningsbara med möjlighet till individuella förändringar inom givna ramar.

Bostadsbyggandet under 1970-talet påverkades starkt av oljekrisen 1973. Frågan om energi blev central och medan man på regeringsnivå debatterade kärnkraft som ersättning för olja funderade hustillverkarna på energieffektivare byggmetoder. Välisolerade hus blev ett försäljningsargument och byggmaterialindustrin var snabb att erbjuda sina produkter. Det redan etablerade sättet att bygga med isolering och tätskikt av plast i väggarna utvecklades ytterligare. Vindarna fylldes med ännu mer mineralull och cellplasten höll källarna varma. 1970-talet blev därmed början på en framgångsrik tid för företag som Rockwool och Gullfiber. Andra drog nytta av utvecklingen genom att förnya och förbättra materialen. Bland dessa fanns Celloplast som i slutet av 1970-talet tog fram den ännu sålda åldersbeständiga plastfilmen Tenotät.

Många av de idéer som omsattes i praktiken under 1970-talet är högst levande än idag. Till de bättre hör kulturmiljövården som i dagens form fick sin början under byggnadsvårdsåret 1975. Till de sämre hör flera av de material och metoder som visat sig få långtgående negativa konsekvenser för husen och dess ägare.

Men årtiondet har i andra avseenden fått ett oförtjänt dåligt rykte. Kataloghusen har kritiserats för sin icke-arkitektur och kraven på låga kostnader genom forcerade byggtider och billiga material har skapat en bild av en dåtida ovilja att lära av historien. Men det går inte att förbise populariteten hos dessa hus, såväl när de byggdes som när de säljs idag. För många familjer utgör de alltjämt drömmen om den egna villan.

Ändå ser 1970-talets kataloghus ut att gå en tuff match för att i framtiden betraktas som ett bevarandevärt kulturarv. Inte minst beror detta på att vissa tekniska lösningar inte anses sunda idag. Vissa material går inte heller att köpa i byggvaruhandeln. Nyckelordet är kvalitet i en vidare bemärkelse. Kvalitet har länge ansetts vara ett av de mer beständiga värden som definierar god bebyggelse. Välbyggda hus med hantverksmässiga kvaliteter, gedigna, naturliga material och en genomtänkt och funktionell planering. Detta är inget som generellt förknippas med 1970-talets kataloghus, trots att det finns representerat. Sannolikt är det inte heller en byggnadskategori som allmänheten ser som en del av vårt nationella kulturarv. I alla fall inte ännu.

Sommaren 2010 gjorde Uppsala Nya Tidning tillsammans med Upplandsmuseet en artikel där läsarna uppmanades att skicka in tips om välbevarade rum, hus eller miljöer från 1960- och 1970-talen. Resultatet blev ungefär så blandat som man kunde förvänta sig, bortsett från en detalj. Tips om 70-talsområden där tomtköparna själva byggt kataloghus saknades helt.

Detta kan säkerligen, till viss del, förklaras av vad som byggdes under perioden och vilka hus som avbildades i artikeln. Ur kulturmiljövårdens perspektiv är det dock betydligt mer lockande att tro att dessa hus inte allmänt betraktas som ett intressant kulturarv. Kataloghusen är bara bostäder som finns i alla tänkbara städer och samhällen, de är varken ovanliga eller speciella.

Tanken stöds av det faktum att flera av tipsen gällde inredning som var på väg att renoveras bort. Uppenbarligen hade fastighetsägarna identifierat de värden som fanns men ville ändå ta bort dem. Detta sätt att tänka kan tolkas som en begynnande medvetenhet om, men en avsaknad av acceptans för 1970-talets ideal. Enklare uttryckt, tidens stil har ännu inte blivit hipp.

När 1970-talets husbyggare valde sitt kataloghus var det med viljan att skapa något eget, ett hus som inte liknade de andra på gatan. Det gav upphov till ett brett utbud och det skapade en stor variation. Individualiseringen blev en del av livsstilsbegreppet. Detta gäller i högsta grad än idag. Att inte bara tapetsera om utan också bygga om sin bostad för att sätta sin personliga prägel är närmast en regel. Vilket boende kan då vara bättre än kataloghuset för dagens individualister? Dess främsta egenskap är ju det individuella uttrycket.

Ur ett bevarandeperspektiv blir dessa hus däremot en utmaning. Det ligger i sakens natur att det individuella står under ständig förändring. Att underhålla ett välbevarat hus blir dessutom allt svårare i takt med att de ursprungliga materialen försvinner från marknaden. Anledningarna till detta är flera: hälsa och miljö eller att enskilda tillverkare tagit bort sina produkter ur sortimentet. Kataloghusens bärande idé – att erbjuda valmöjligheter för den småhusdrömmande familjen – kommer att stå sig länge än. Men kanske blir det så att kataloghusen måste bevaras endast som ett visuellt kulturarv utan krav på materiell korrekthet. För vem vet hur länge glasullen kommer att få tillverkas?

Utgiven i nummer:
1/2011
Författare
Martin Åhrén

är byggnadsantikvarie på Upplandsmuseet. Fotograf är Olle Norling.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas