Med funktionalismen föddes den moderna bion

Kategori: Arkitekturhistoria

Den första funkisbiografen, Flamman av Uno Ahrén, Stockholm 1930. Fotograf/Illustratör: CG Rosenberg, Arkitekturmuseet

Biografen som byggnadstyp och kulturmiljö har ett alldeles speciellt förhållande till funktionalismen, i det att bion finner sin form just med början år 1930 - året för Stockholmsutställningen och funktionalismens genombrott i Sverige. Roxy i Södertälje från 1939, är signifikativ, både byggnadsmässigt, ritad av biografarkitekten Björn Hedvall, och historiskt, bion lades ned alldeles nyligen.

Roxys entré i bottenvåningen är iögonfallande med sitt rundade, glasade hörn, sina metallblanka rundpelare och sin spektakulära, neonförsedda baldakin. Fotograf/Illustratör: Kjell Furberg

Filmvisning introducerades i Sverige 1896, mestadels genom ambulerande förevisare, men också genom mer eller mindre primitiva installationer i befintliga lokaler. Kring 1905 uppfördes de första biograferna som ritats för sitt ändamål. För att skaffa anseende och kulturfernissa till denna konst- och underhållningsform sökte man, med de mest sofistikerade teatrarna som förebild, skapa rikt dekorerade, för att inte säga pompösa eller ibland närmast barockt överlastade biografsalonger. Denna utveckling tog fart i stor skala 1915. Röda Kvarn i Stockholm, från samma år, var den stora inspirationskällan. Biograferna under tiden fram till 1930, uppvisar ett frosseri i jugend, nationalromantik och klassicism, ofta i ohämmad stilblandning.

År 1930 var ett märkesår för biografen. Då slog funktionalismen igenom och samtidigt infördes ljudfilmen på de flesta svenska biograferna. Dessa omvälvande estetiska och filmtekniska utvecklingssteg gick således hand i hand - ett sammanträffande som ser ut som en tanke. Stuckprydnader, pilastrar, dekormåleri och annan grannlåt blev passé över en natt. Nu först kände publiken en genuin och särpräglad biokänsla, där man var helt säker på att Hamlet inte skulle träda fram på scenen när ridån drogs undan. Kinematografteaterns tid var all och Bion föddes, spirande ur den tidiga funktionalismen. Från och med nu hade biografen självkänsla nog att stå på egna ben.

Flamman först

Den första utpräglade funkisbiografen som byggdes var SF:s Flamman vid Hornstull i Stockholm. Den ritades av Uno Åhrén i den tidiga strama, rena och smäckra stilen av ljus, luft och rymd. Det är intressant att notera att Flamman invigdes den I februari 1930 - alltså redan före Stockholmsutställningens öppnande. (Bion är nedlagd sedan länge men finns kvar som publik lokal, om än förändrad. För närvarande lär den hotas av en mer genomgripande ombyggnad.)

Uno Åhrén var Gunnar Asplunds medarbetare vid skapandet av vår enda världsberömda biograf, Skandia i Stockholm, invigd 1923. Flera andra av Stockholmsutställningens stora arkitekter, alla med rötter i 20-tals-klassicismen, var med om att under 30-talets första hälft utforma och etablera en banbrytande funktionalistisk, biografarkitektonisk tradition. Sven Markelius ritade Capitol i Helsingborgs konserthus, bion invigdes 1932 (nu ombyggd till Sandrew 1-2-3). Wolter Gahn skapade biografen Puck (nu nedlagd) på Sibyllegatan i Stockholm 1934.

Enorm expansion

Under förkrigstidens stora biobyggarboom, och med draghjälp av den nya ljudfilmen, expanderade film och biografkulturen enormt. NK hade från 20-talet och till och med 50-talet en speciell avdelning för biografinredning. Den spektakulära och varmt ljusstrålande biografen erbjöd en samlingspunkt och en undanflykt från tidens trångboddhet och präglade snart både nöjeslivet och stadsbilden.

Björn Hedvall (1889-1982) är förmodligen den svenske arkitekt som ritat flest biografer. Han kallade sig biografspecialist redan på 20-talet och ansvarade för pompejanskt utsmyckade Metropol Palais i Stockholm 1927, senare omdöpt till Lyran. (Det är ironiskt att denna lokal, där biodriften lades ned vid 80-talets mitt, nu är pietetsfullt restaurerad och i mycket bättre skick som konferenslokal, än den var under sina sista decennier som bio.)

Under 30- och 40-talen ritade Hedvall ett tjugotal funktionalistiska biografer i huvudstaden och utmärkte sig därvid för självständiga funktionella lösningar samt stilsäkerhet och elegans. Stockholms andra funkisbio, Plaza på Odengatan (nu mimteater), invigdes nyårsdagen 1931 av biokedjan Sandrews. Paraden vid Valhallavägen (nedlagd) öppnades 1932, och var stadens tredje funkisbio. Royal på Kungsgatan byggdes 1936 (nu kallad Sandrew 1-2-34) och Park på Sturegatan - kanske den mest magnifika av Hedvalls biografer - invigdes 1941.

Redan tidigt arbetade Hedvall med att anpassa bioarkitekturen till de skärpta krav på god akustik som den tidiga ljudfilmen, med sin till en början primitiva teknik, ställde. Ljudet fick således vara med och bestämma interiörens strömlinjeform och inredning. Biografsalongernas väggar försågs med boaseringar i ädelträ och något senare med madrasseringar klädda med pegamoid eller annan skinnimitation. Detta förlänade bion en ombonad atmosfär med bevarad elegans och en känsla av komfort, trivsamhet och intimitet.

Roxy

I Södertälje uppfördes 1939 biografen Roxy som, liksom hela det bostads- och butikshus där bion är inrymd, är ett intressant exempel på Björn Hedvalls funktionalistiska arkitektur. "Södertäljes nya ultramoderna biografteater", trumpetade premiärannonsen.

Huskroppens fasad mot gatan är uppdelad i två delar av olika karaktär. Den högra delen av huset, sett från gatan, är ett långsträckt parti med butiker och bostäder. Husets vänstra del är högre och formar sig till en monumental, vertikal accent, där biograf-entrén i bottenvåningen är iögonfallande med sitt rundade, glasade hörn, sina metallblanka rundpelare och sin spektakulära, neonförsedda baldakin. Ett glasat trapphus, synligt i fasaden, understryker ytterligare den vertikala rörelsen i denna del av huset.

Baldakinen är en utskjutande fortsättning på den ljusflödande foajéns sluttande spegeltak med krämfärgade, halvklotformade lampkupor. På biljettluckans välvda glas hade filmstjärnor skrivit sina autografer. Invid trappan ned till salongen finns en liten springbrunn i grön marmor. Salongens indirekta belysning - medelst vertikala ljusramper på sidoväggarna - ger ett vilsamt intryck. De ursprungligen almkantade stolarna var blekröda, väggarna mattgula utan krusiduller, dörrarna ljusbruna och gångarna var belagda med gröna mattor. Det fanns dubbla ridåer, den yttersta hållen i mattgrön färg med akvariemönster och den innersta helt i silver. Akustiken ansågs vara den allra bästa.

Biografägaren Karl Fornstam invigde sin exklusiva biograf Roxy på Nygatan i Södertälje den 12 september 1939. 1 premiärfilmen "Två ska man vara" dansade Ginger Rogers & Fred Astaire och andra världskriget hade brutit ut bara någon vecka tidigare.

Styckades av

Roxy, som ursprungligen hade 445 platser, hade länge varit onödigt stor när man 1980 styckade av salongen och i dess bakre, vänstra del byggde till en minibio. Detta förstörde självfallet det arkitektoniska rummet. Men det var förstås publiken som med sin frånvaro bidrog till detta grepp - det var lättare att locka ytterligare några själar till Roxy om man hade två olika filmer på repertoaren samtidigt. Den nya minisalongen döptes till Star.

Nu i höst har Karl Fornstams sonson lagt ned Roxy-Star. Sista föreställningen ägde rum den 19 november 1992. Lockade av lägre hyra i en nyligen nedlagd flerduksbio i källarvåningen till ett köpcentrum från 70-talet, och med relativt anonym och från gatan undanskymd entré, öppnades dagen därpå i stället en bio med tre mindre salonger. Torde bli mera lönsamt. Återigen, det är publiken som genom att stanna hemma har styrt utvecklingen.

Man frågar sig nu vad det ska bli av gamla Roxy. Biografentrén är så starkt arkitektoniskt betonad att hela byggnaden kan sägas ha formats efter detta veritabla kraftcentrum i husets vänstra hörn. En publik lokal såsom teater är vad man önskar sig som efterträdare till bion. Men även om det blir garage, kontor eller pizzeria, kan förhoppningsvis åtminstone den för hela huset betydelsefulla biografentréns exteriör - och varför inte även interiör - behållas intakt. Något annat skulle innebära att hela detta funkispalats får arkitektonisk slagsida eller helt skjuts i sank.

Bions tre lyckliga decennier var 30-, 40- och 50-talen. Därefter slog TV-tittandet igenom, ett helt folk satte sig djupt ner i soffan hemmavid och många lär väl aldrig någonsin komma upp därur igen. Biografkulturen drabbades mycket hårt. Detta skedde kring 1960 - ungefär samtidigt som föraktet för vår byggnadshistoria bidrog till att rivningsvågorna drog fram genom städerna och utplånade mycket. Återigen ett tidsmässigt sammanträffande som ser ut som en tanke. Våra biografer blev alltså dubbelt utsatta och den nästföljande 30-årsperioden präglades av nedläggningar, ombyggnader och rivningar en masse.

Okunnigt och pietetslöst

De biografer som överlevde TV-ålderns födelse, utsattes nu för s. k. uppfräschningar, rustningar och renoveringar. Dessa var i allmänhet okunnigt gjorda och pietetslösa. Som regel vandaliserades och ödelades stora konstnärliga och kulturhistoriska värden genom amatörmässig förbättrariver.

Det låg i tiden att klistra på trendigt poppiga lågbudgetinredningar av masonit och heltäckningsmatta samt att måla över väggar och tak, inklusive dekor och inredning, med plastfärg i pastellkulörer.

Av de flera tusen biografer som byggdes före 1960 finns nu bara en spillra kvar i någorlunda bevarat skick.

Bredare film

Det ska tilläggas att de bredare filmformaten som introducerades, i synnerhet cinemascope på 50-talet, tvingade igenom ombyggnad av många biografers proscenier. Men fram till och med 50-talet fanns det en respekt för inredningsarkitektoniska konstverk, vilket fick till följd att breddningen som regel anpassades mycket varsamt och stilmedvetet. I många fall använde man material av ursprunglig typ. Resultatet blev oftast harmoniskt på ett sätt som gjorde det nästan omöjligt att lägga märke till ingreppen. Hedvalls Park-bio i Stockholm är ett mycket bra exempel på detta och för övrigt något så sällsynt som en, nästan helt, i originalskick bevarad och välvårdad premiärbiograf.

Dess värre lever stora delar av Sveriges befolkning i vanföreställningen att införandet av TV och video innebar ett framåtskridande för visning av film. I själva verket är det naturligtvis tvärtom. Biografen erbjuder ett Evenemang med oöverträffad bild- och ljudkvalitet, medan hemmets TV och video, med alla kanaler och reklaminslag, nu bara kan betecknas som ett skval, ett bakgrundssorl, där det är hart när omöjligt att utan distraktioner tillgodogöra sig en film från den lilla elektroniska rutan med sin undermåliga bildupplösning. Konsumtionen av rörliga bilder, mätt i minuter per dygn och person, har ökat alltsedan 1896 och ökar alltjämt. Det är bara det att i dag sker en relativt liten del av detta på bio.

Fästmanssoffan åter

Att bjuda någon på bio är ett klassiskt sätt att inleda en bekantskap, som det funnits, och fortfarande finns, skäl att anbefalla under hela vårt sekel. Nu börjar man också återinföra fästmanssofforna längst bak i salongens parterr - och inte gärna är det väl ens på 90-talet så festligt att söka kontakt genom att bjuda hem den utvalda på kabel-TV ... ?

Utgiven i nummer:
4/1992
Författare
Kjell Furberg

Biografforskare och utför för närvarande Riksantikvarieämbetets biografinventering. I övrigt är han fotograf samt skribent i ämnena film och arkitektur. Han tar gärna emot tips om nedlagda, i någon mån bevarade, biografer. Kontakta Kjell Furberg, Box 38050, 100 64 Stockholm, tel 08-720 15 64.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas