Löfvenskiöld gav alla verandan och snickarglädjen

Kategori: Arkitekturhistoria

Mangårdsbyggnaden till en gård på Uppsala Näs, bebodd av Löfvenskiölds moster. Gården fick ett herrgårdsliknande bostadshus. Fotograf/Illustratör: Catharina Svala

Arkitekten Charles Emil Löfvenskiöld, som verkade under 1800-talets senare hälft, blev inte känd för att skapa stora monument. Han var en landsbygdens arkitekt och hans ambition var att bygga vackert, ljust och luftigt oavsett om det gällde ett torp eller en herrgård. Hans ritningar var lätt tillgängliga också för de mindre bemedlade.

Grindstugan Båstebacken, utgård till godset Hallandsberg i Västergötland. Båstebacken var en arbetarbostad för fyra familjer, vilket inte syns utanpå där den ser ut som ett gårdsbostadshus på landet. Verandan på föregående sida hör till huset och de "fran
Ladugården på godset Ryholm har ritats av Löfvenskiöld och fick första pris på den stora industriutställningen i Stockholm 1866. Fotograf/Illustratör: Catharina Svala

Charles Emil Löfvenskiöld var en av förra seklets mest betydande arkitekter. För många är hans namn obekant. Han ritade aldrig några kyrkor eller palats, nej hans område var stugor och stall. Med försynt anspråkslöshet förde han ut sina idéer och ritningar till alla och envar som ville ta del av dem. Inga dyra arvoden hindrade någon att använda hans ritningar. De trycktes i enkla häften och såldes på samma sätt som tidskrifter. Intresserade byggmästare och lantbruksreformatörer kunde prenumerera på dem. Ritningarna kunde sedan användas direkt eller modifieras efter eget huvud.

Lantbrukets byggnadstradition

De populära plöjningstävlingarna som introducerats 1836 utvecklades snart till lantbruksutställningar där både maskiner, djur och byggnader förevisades. Lantbruksutställningarna tillsammans med hushållningssällskapen som bildats i varje län blev viktiga kunskapsförmedlare av de nya jordbruksmetoderna. Löfvenskiöld hade en helhetssyn och djup kunskap om jordbruket i Sverige. Hans ritningar omfattade inte enbart hus av olika slag - nej han planerade hela gårdar och såg jordbruket som det system och den livsform det är. Hans lösningar var därför lätta att anpassa ute på gårdarna.

På landsbygden har man alltid byggt efter gemensamma förebilder. Man har hjälpt varandra. Någon kunnig byggmästare kunde vara samordnare vid de större byggnadsprojekten. Byggmästaren hade ofta planschverk som användes som förebilder. I äldre tid kunde dessa gå i arv. Eftersom det på landsbygden inte fanns krav på ritningar för myndighetsgranskning - i äldre tid annars stadens råd och i nutid byggnadsnämnden - var ritningarna både enkla och sällsynta för landsbyggden. Detta förhållande gäller än idag. Det innebär inte att byggandet skett slumpmässigt och enbart med befintliga lokala förebilder. Nej, traditionen att använda planschverk och söka det nyaste gjorde att Löfvenskiölds väl anpassade planeringsprinciper slog igenom så mycket starkare.

Jämlikhet för stora och små

Utmärkande för Löfvenskiölds planeringsprinciper var att de användes oavsett samhällsklass eller gårdsstorlek. Alla i jordbruket var beroende av varandra och skulle därför respektera varann. Godsägaren kunde inte få in sin skörd om inte dagsverkslaget ställde upp. Prydliga omgivningar inspirerade till ordning, reda och arbetslust. Barn som växte upp i sådana omgivningar blev arbetsamma och ordningsamma. Statsystemet tyckte han inte om. En egen täppa borde alla ha liksom en egen liten veranda att vila på efter en arbetsam dag. Snickarglädjen på herrgården blev kanske mer vidlyftig än på torpet, men den fanns på båda.

Arbetarbostaden Båstebacken

Båstebacken var arbetarbostad för fyra familjer. Utifrån ser byggnaden ut som ett vanligt bostadshus på landet. Det kunde lika gärna vara bostad åt en självägande hemmansägare. Huset är symmetriskt och harmoniskt komponerat i tidens anda. Verandan är öppen och enkel med två bänkar, en på var sida. Men dörren eller dörrarna som först ger sken att vara "franska" dörrar med glas och allt är i själva verket ingångar till två helt skilda lägenheter. Skärskådar man planen visar det sig att huset innehåller fyra små lägenheter. Utrymmena är sinnrikt uttänkta så varje vrå utnyttjades maximalt. Men även om utrymmena var små skulle alla som bodde där kunna njuta av husets komposition. Att var och en bara hade en liten andel hindrade ju inte ett imponerande anslag som skulle ge stolthet i den egna miljön och det dagliga värvet.

Snickarglädje och stolthet

Snickarglädjen har av Löfvenskiölds efterkommande kritiserats som osvensk. Att planschverken med sina modellhus fördes ut lika över hela landet förvanskade de lokala traditionerna. Löfvenskiölds syfte var att ge alla tillgång till bättre och vackrare byggnader. Han såg ingen romantik i gamla låga trånga byggnader med olika lokala särdrag. Nej, ljus och luft, hygien, rejäla stengrunder och långt utskjutande tak gav friska och sunda hus. TBC härjade, trångboddhet och dålig ventilation var bidragande orsaker.

Speciellt de med små medel var mest drabbade. Här var det viktigast att införa bättre byggnader till både folk och få. Nyttan underströks med färg och form. Den välbärgade kunde köpa färdiga lövsågade detaljer. Till häftena med ritningar följde det med lumpmallar i skala 1:i på snickeridetaljer. Medan mor i huset spann eller stickade kunde far i huset skära, såga och borra fram snickeridetaljerna till torpet. Slöjd har alltid bedrivits i stugorna, traditionen gick att bygga vidare på. Mor hade sitt stickmönster och far sin lumpmall. Lägg märke till att inga detaljer var svarvade. Den vanlige bonden hade inte tillgång till svarv. Lövsåg, borr och kniv var redskap som de flesta kände väl.

Lantbrukets omdaning under förra seklet kallas även för den agrara revolutionen. Begreppet visar på hur omfattande denna förändring var.

Hos Löfvenskiöld avspeglas vidden av denna utveckling i de former som lantbruksbyggnaderna fick. Lantbrukets förändring gav välstånd som i sin tur även var en förutsättning för samhällets övriga utveckling. Ladugården på Ryholm som ritats av Löfvenskiöld fick första pris på den stora industriutställningen i Stockholm 1866. Vikten och stoltheten i jordbrukets utveckling avspeglas tydligt i byggnadens komposition. Huvudbyggnaden och stallet hade ritats av Av Edelsvärd, vännen och "järnvägsarkitekten".

Som avslutning vill jag visa en planschsida som föreställer magasin av olika storlekar. Magasin behövdes till åkerbrukets ökande spannmålsskördar. Magasinet härbärgerade gårdens skörd vilket är detsamma som dess förmögenhet. Detta speglades tydligt i dess utformning. Lägg märke till det lilla fina magasinet i mitten. Samma principer och former går igen oavsett storlek. Den lille bonden fick samma rätt att skryta med sitt arbete som godsägaren nästgårds.

Trä och glas per järnväg

På Uppsala Näs bodde en moster till Löfvenskiöld. Gården är inte speciellt stor men har fatt en herrgårdsliknande mangårdsbyggnad i gult och vitt. Sågverksutvecklingen var en förutsättning för denna typ av byggnation.

En annan viktig industriteknisk nyhet var mekaniserad glasframställning. Stora fönster med vackert skurna glas blev nu tillgängliga för en allt större del av befolkningen.

Den tredje faktorn som möjliggjorde dessa ibland något vidlyftiga hus varjärnvägsutbyggnaden. Nu kunde byggnadsmaterial som brädor, glas, färg, byggbeslag som spik och skruv fraktas långa avstånd långt ut på landsbygden.

Utgiven i nummer:
1/1996
Författare
Catharina Svala

Agronom med byggnadsteknisk inriktning, verksam vid Lantbruksuniversitetet i Alnarp

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas