Fritidshusets historia

Kategori: Arkitekturhistoria

Den rektangulära villan blev en populär villatyp. Här en bild från Ekudden i Vaxholm som visar de stora verandor som utmärkte sommarvillorna.

Arbetet tar allt mer av vår tid. Samtidigt har många av oss fått mer fritid. Då vill vi göra något annat – och vi vill göra detnågon annanstans än hemma. Ann Katrin Pihl Atmer visar här hur husen för den »fria tiden« formats under mer än 200 år.

Att uppföra torn på villan blev allt mer populärt från 1880-talet, som här i byggmästare Nicolaus August Agréns villa Fridtorp i Nacka från 1881.
Modernismens intresse för sportstugor illustreras av Erik Fribergers stugor på Södra Råda.

Enligt statistik från 2006–2007 har 59 procent av landets befolkning tillgång till fritidsbostad och nästan 22 procent äger den. Sverige borde därför vara ett av de länder i Europa där flest människor har tillgång till fritidshus. Så har det naturligtvis inte alltid varit. Att bege sig till en annan ort sommartid är visserligen en gammal tradition i Sverige men var länge ett privilegium för de välbärgade. Adeln och städernas borgare reste sommartid gärna till någon av landets många brunns- och kurorter för att kurera hälsan och dricka brunn. Brunnsorterna var mestadels små och belägna långt inne i skogen eller vid havet. Boendet var primitivt och brunnsgästerna underkastade sig ett strängt reglemente men ägnade sig samtidigt åt ett intensivt umgängesliv. I städerna hade borgarna av tradition ofta tillgång till en liten täppa i utkanten av staden som nyttjades för djuren och för grönsaksodling. Detta var utgångspunkten för de landerier och malmgårdar som senare byggdes och som i Stockholm blev ett karaktäristiskt inslag på malmarna. Även bönderna kunde byta bostad på sommaren, om man exempelvis tänker på säterstugorna i norra Sverige. Detta var dock ett nyttoinriktat boende som hade med kreatursdriften att göra.

Förutsättningarna för våra dagars fritidshus går tillbaka till Gustav III:s dagar då villan började framträda som en egen byggnadstyp. Tidigare hade mycket av sommarboendet skett i herrgårdar och torp eller i andra, mer eller mindre tillfälliga, bostäder på lantgårdar och sommarorter. Att hyra in sig var länge det vanligaste sättet att ordna sitt sommarboende, långt vanligare än att äga det. Det var hovmännen kring kungen som började uppföra sommarbostäder utmed Brunnsvikens stränder, på Drottningholm och på Djurgården. En sådan byggnad är Gustaf Mauritz Armfelts ståtliga ställe Frescati vid Brunnsviken, ritat av Louis Jean Desprez, som ännu kan beskådas. Denne invandrade fransman som var Gustaf III:s favoritarkitekt ritade 1792 också balettmästare Louis Gallodiers villa Hvilan på Drottningholm. Villans utformning med ett betonat mittparti, uppskjutande fronton och lägre flyglar med flackt tak var en livskraftig grundform som kom att leva vidare under 1800-talet. Det som gjorde den nya byggnadstypen speciell var att den inte var en lantgård med lanthushållning, även om Gustaf Mauritz Armfelt stolt rapporterade till en vän att han fått in en mängd lass med hö på Frescati.

Under senare delen av 1800-talet kom utkanterna av många svenska städer att bebyggas med sommarvillor. Formmässigt präglades villabyggandet av två tendenser. Den ena riktningen utgick från samma symmetriska idé som i Hvilan med en rektangulär byggnadskropp och en centralt placerad frontespis som sköt upp över taket. Denna villatyp, som jag kallat den rektangulära villan, var försedd med en veranda på ena långsidan och ibland en mindre på den andra. Typen fick stor spridning och var vanlig långt in på 1900-talet. Detta praktiska och lättbebodda hus återfinns i dag i de retrobetonade fritidshus som under de senaste årtiondena utvecklats inom trähusproduktionen. Planformen i den rektangulära villan var traditionell med en stor central sal omgiven av mindre rum. Denna så kallade sexdelade plan introducerades i Sverige av slottsarkitekterna Tessin d ä och d y och gick i sin tur tillbaka på planen i det franska 1600-talsslottet Vaux-le-Vicomte. Med den sexdelade planen bildades filer av rum utmed fasaderna, det var något som sommargästerna var vana vid för så var det också i lägenheterna hemma i staden. Ett karaktäristiskt inslag i den rektangulära villan var att den ofta var delad i två, ibland fler, separata lägenheter. Den övre lägenheten nåddes via en ofta i entrén placerad trappa. På det sättet kunde dessa stora hus disponeras av två hushåll. De flesta byggherrarna hade redan vid planeringen tänkt sig att kunna hyra ut en del av villan. Den viktigaste introduktören av den rektangulära villan var Charles Emil Löfvenskiöld. Hans skrifter om lantmannabyggnader utkom i flera versioner under 1800-talets mitt. Den här beskrivna villatypen har stora likheter med de huvudbyggnader som Löfvenskiöld lanserade som manbyggnader på landet men hade större verandor.

"Uddlister, vågband och markerade bjälklag med avvikande panel bidrog till byggnadens levande yta."

Den rektangulära villans symmetri kom att luckras upp genom inflytande av den så kallade cottagevillan. Den var inspirerad av engelsk stil och började uppträda omkring 1850. Cottagevillans grundform bestod av två olika stora och mot varandra ställda byggnadskroppar, där verandan placerades på den ena av dessa. Ibland uppfördes också ett torn, som ytterligare betonade asymmetrin. Själva idén med tornet kan ha hämtats från italienska villor eller Karl Friedrich Schinkels villor i Berlin. Cottagevillan var en mer exklusiv typ och kom, åtminstone i Stockholms skärgård, att uppföras av byggherrar som var arkitekter eller byggmästare, dvs av de som var mer vana vid tidens byggtrender.

Vid 1800-talets mitt hade man lämnat det traditionella byggandet i timmer och gått över till plank. De många ångsågerierna för färdigsågade trävaror som etablerades utanför städerna underlättade byggandet. Mycket av sommarvillabyggandet utfördes av byggmästare och arkitektnamnen är få. Ett karaktäristiskt inslag i utformandet av 1800-talets sommarvillor var den så kallade schweizerstilen, som var en internationell företeelse. Schweizervillan var ett av många inslag i den romantiska parken från slutet av 1700-talet. Stilidealet var naturligtvis hämtat från de typiska lantgårdarna i Schweiz men kom att genomgå smärre förändringar. I Sverige utmärktes schweizervillan av att ha gaveln som huvudfasad samt ett ofta starkt utkragat tak. I sitt renodlade skick är denna byggnadstyp mindre vanlig men inslag från denna, som exempelvis det stora och utkragade taket användes ofta. Det är tydligt att man åtminstone i Sverige ansåg att det var en stil som var lämplig på landet och att den förknippades med ett enkelt och lantligt levnadssätt. Den ovan nämnde Löfvenskiöld och Adolf Wilhelm Edelsvärd, järnvägsarkitekt vid Statens järnvägar, var stilens främsta propagandister. Edelsvärd skrev »Fri, som naturen, är denna stil.« Till stilen hörde dess rikt ornerade hölje med stående och liggande panel. Uddlister, vågband och markerade bjälklag med avvikande panel bidrog till byggnadens levande yta. Inte minst de »prydnader« som placerades på de ställen där byggnaden hopfogades eller avslutades gav huset ett fantasieggande och varierat utseende.

Under loppet av 1800-talet utvecklades sommarvillorna mot att bli allt mer oregelbundna. De försågs ofta med torn vilket bidrog till det asymmetriska intrycket. Under 1890-talet blev villorna än mer komplexa, med stora tak, gavlar, burspråk, torn och verandor. De arkitektritade villorna utformades ofta som ett slags allkonstverk med möbler, tapeter och textilier i samverkan. Med inflytande från egnahemsrörelsen genomgick villorna en stark utveckling runt sekelskiftet 1900. Här avspeglas också ett inflytande från Arts and Craftsrörelsen i England, något som också kom sommarvillorna till del. Sekelskiftets framstående arkitekter som Carl Westman och Ragnar Östberg ritade sommarvillor som nu i många fall uppfördes för ett hushåll, i stället för att som tidigare kunna bebos av två eller flera. De stora tomterna minskade och utanför städerna bildades områden med mindre tomter i planerade exploateringar.

Hur levde man då i villorna? Svaret är att livsmönstret, åtminstone under 1800-talet, inte skiljde sig avsevärt från det i staden. Möbleringen var ungefär som i stadsvåningen med en sal möblerad i renässansstil och en salong i rokoko, ett representativt anslag som bibehölls i sommarbostaden. Måltiderna intogs på regelbundna tider i salen med det stora bordet. Där betjänades man av husan eller kokerskan som regerade i det ur vår synvinkel påvert inredda köket. Kakelugnar fanns i alla rum för kalla sommarkvällar. Runt sekelskiftet 1900 försvann uppdelningen i sal och salong och de ersattes av ett enda rum för samvaro med familjen, vardagsrummet. Kakelugnen byttes ut mot en öppen spis. Någon större förändring i klädedräkten för sommar och vinter fanns egentligen inte. Klänningarna gick kanske i vitt och även männen lättade något på kostymen. Barnen fick dock finna sig i att använda strumpor och hatt. Det var alltså inte som dagens sommarliv som ju skiljer sig starkt från vinterlivet. Den stora skillnaden mellan stads- och sommarboendet var livet på verandan, som användes såväl för måltider som för annan samvaro. De vackert bevuxna trädgårdarna innehöll också ett flertal små byggnader. Här fanns alltid ett lusthus som kunde bli målet för mindre utflykter. Dit promenerade man på de slingrande snäckkantade grusgångarna. Andra utflykter gick till huset med torrtoaletten. Villatomterna låg med örkärlek utmed vattnet och här låg vanligen ett litet badhus. Där badade familjerna ofta, det var nyttigt att bada, men på olika tider, männen för sig och kvinnorna med barnen. Den stora skillnaden mellan stads- och sommarboendet var livet på verandan, som användes såväl för måltider som för annan samvaro. Att ha en stuga i liggtimmer, eller plank som liknade timmer, ansågs som utpräglad dålig smak av arkitekterna, men sportstugebyggarna var konservativa och föredrog stugor i romantisk allmogestil.

"Att ha en stuga i liggtimmer, eller plank som liknade timmer, ansågs som utpräglad dålig smak av arkitekterna, men sportstugebyggarna var konservativa och föredrog stugor i romantisk allmogestil."

När intresset för friluftsliv utvecklades från omkring 1890 kom en ny typ av fritidsboende in i bilden. Detta enklare och mer rustika boende hade samband med att vinteraktiviteter blivit på modet. Det ansågs nyttigt för hälsan att idka friluftsliv för att motverka stadslivets hälsorisker. Allt fler ville kunna komma ut i naturen både sommar och vinter. Samtidigt fick nya kategorier människor ekonomiska möjligheter att skaffa sig en bostad vid sidan stadsbostaden. Att sporta i obruten terräng, åka skidor, segla, paddla kanot och cykla skapade behov av mindre stugor för övernattning närmare staden. Redan strax efter sekelskiftet uppstod de första friluftsstugorna, som stugorna först kallades, och från 1920- och 1930-talen exploderade byggandet av sportstugor. Områden exploaterades efter enkla planer av de många fastighetsbolag som bildades. tidens nationalism och längtan till landsbygden återspeglades i idén om den lilla röda stugan, det som kan kallas torpidealet. Det fanns en anknytning både till egnahemsrörelsen och till kolonistugerörelsen, den senare genom att en av sportstugerörelsens pionjärer Stig Milles, bror till skulptören Carl Milles, hade arbetat med Anna Lindhagen – kolonistugerörelsens pionjär. Många av de tidiga sportstugorna hade dalastugorna som ideal och utformades i timmer eller halvtimmer. Som förebilder kan man tänka sig Svenska Turistföreningens fjällstugor men även enklare stugor för jakt och fiske. Nu släpptes det ritualiserade livsmönstret från de äldre sommarvillorna och ersattes av ett rustikt och enkelt liv i familjens sköte. Stugorna fick den traditionella enkelstugans plan och sommarvillornas verandor ombildades till förstukvistar. Man var mindre rädd för solen och livet flyttades nu utanför huset till en uteplats, ofta i direkt anslutning till huset. En början till det naturnära och soldyrkande boende som är dagens trend.

På 1920-talet började industrialiseringen av byggandet och monteringsfärdiga system utvecklades även för sportstugor, exempelvis av Landsbro Trävarubolag, senare Borohus, och av Myresjöhus. Trähusproducenterna ställde ut på de återkommande kommersiella sportstugeutställningarna. Även modernismen intresserade sig för sportstugorna och en rad motutställningar, dvs mot den traditionella stilen, ordnades med stugor i funktionalistisk stil. En sportstugetävling 1934 drog ett för tiden exempellöst stort antal tävlande. Att ha en stuga i liggtimmer, eller plank som liknade timmer, ansågs som utpräglat dålig smak av arkitekterna, men sportstugebyggarna var konservativa och föredrog stugor i romantisk allmogestil. Så är det ju egentligen fortfarande. Stugromantiken blommar i fritidshusområdena utanför städerna. Där blandar sig falska timmerhus med nyproducerade typvillor som associerar till både 1800-tal och nationalromantik. Arkitekterna har länge intresserat sig för fritidshuset, det är ett gripbart uppdrag som ofta medför ett nära samarbete med uppdragsgivaren. Följsamhet och anpassning till naturen är en av dagens tendenser, något som är viktigt i skapandet av ett uthålligt samhälle, en annan är att använda alla typer av lantliga byggnader som fritidshus, från ombyggda ladugårdar till kvarnar och fiskebodar.

  
 
Utgiven i nummer:
1/2011
Författare
Ann Katrin Pihl Atmer

Fil. dr. och docent i konstvetenskap samt forskare och författare med arkitekturhistoria som specialitet. 1987 disputerade hon på sin avhandling om Sommarnöjet i skärgården vilken 1998 följdes upp med Livet som leves där måste smaka vildmark. Sportstugor och friluftsliv 1900–1945. annkatrin@perigab.se LÄSTIPS [Adolf Wilhelm Edelsvärd], »Landthus«, Tidskrift för Byggnadskonst och Ingeniörvetenskap 1865 Marianne Lundqvist, red., Arkitekternas villor. 27 svenska villor och fritidshus ur tidskriften Arkitektur, 2 uppl., Stockholm 2007 Charles Emil Löfvenskiöld, Landtmanna-Byggnader. Utgifna af C. A. Forselius, Stockholm 1854–55 Charles Emil Löfvenskiöld, Landtmannabyggnader hufvudsakligen för mindre jordbruk, Stockholm 1865–70 Ann Katrin Pihl Atmer, Sommarnöjet i skärgården. Sommarbebyggelse i Stockholms inre skärgård 1865–1915, Stockholm 1987 Ann Katrin Pihl Atmer, Livet som leves där måste smaka vildmark. Sportstugor och friluftsliv 1900–1945, Stockholm 1998


Artikeln finns i...{product_snapshot:id=96}

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas