Flytta Stockholm till Sicilien

Kategori: Arkitekturhistoria

J T Sergel, porträttkarikatyr. Fotograf/Illustratör: Ehrensvärd, troligen 1783, Karlskrona.

 

Om Carl August Ehrensvärd och den nordiska klassicismen

Under det senaste decenniet har den nordiska klassicismen fått ett vidsträckt internationellt erkännande. Som byggnaderna presenterats på utställningar och i tidskrifter har de kommit att framstå som en sorts ideala projektioner av klassiciteten, utan tyngd och utan rötter. I konceptionsskedet i slutet av I 700-talet uppfattade man dem ganska annorlunda. Det var på inget sätt självklart, att "stilen" eller de speciella byggnadstyper som hörde hemma vid Medelhavet kunde flyttas till en annan del av Europa, med helt andra betingelser. Montesqucus klimatlära var alltjämt aktuell, och romantikerna strävade efter en konst på nationell och regional grund, bortom alla smarta modeller.

En bjärt belysning av hela denna problematik ger oss Carl August Ehrensvärd (1745-1800). Han var inte professionell, skall det genast sägas. Han var däremot en lysande dilettant på många områden, estetiska såväl som naturvetenskapliga, och han formulerade sig på ett synnerligen träffsäkert sätt både som skribent och tecknare. I sina arkitekturprojekt samlade han mycket av det som låg i tiden av uttrycksvilja och förhoppningar om en ny ordning.

Mellan nordiskt och klassiskt

Carl August Ehrensvärds far var hög militär. Han utbildades Själv till artilleriofficer och slutade som amiral och chef för den svenska flottan. Men han tränades också från tidiga år på det konstnärliga området, och när han 1780 gav sig ut på sin grand tour riktades denna mycket medvetet mot de då mest aktuella målen: Pompeji, Pacstum och de storgrekiska tempelplatserna på Sicilien.

Om Rom, där han ändå uppehöll sig i mer än ett år, sa han att det var en ful stad med fula omgivningar. Rom blev vackert bara om man jämförde det med det finländska Åbo.

Polariseringen är typisk för Ehrensvärd. I allt vad han skrev och företog sig finns detta spänningsförhållande mellan nordiskt och klassiskt. Upplevelserna under Italienresan gjorde hans ställning prekär. Han befann sig efter hemkomsten mellan de sydliga monumenten - funktioner av ett
varmt klimat - och en karg natur dominerad av grå berg och mörk granskog. Där hetluften mötte kallfronten blev det våldsamma urladdningar. Ehrensvärds hjärna arbetade febrilt på grundproblemet: att förena motsatserna.

Det var Ehrensvärds nära vän, skulptören Sergel, som gav oss denna karakteristik. Han hade tidigare i Rom avbildat Johann Heinrich Füssli i en liknande situation.

Ett spejande öga

Ehrensvärds position som estetiker i mera allmänna termer är förhållandevis lätt att ange. Han hade läst Cochins Voyage d`ltalie och Winckelmanns Gedanken. I Italien inköpte han Francesco Milizias Principij di architettura civile, vars första del publicerades 1781. Ehrensvärds strävanden låg också i linje med abbé Lauglers och med Nicolas Camus de Mézières, som starkt betonat sambandet mellan byggnadens proportionering och våra sinnesförnimmelser.

Men det originella i Ehrensvärds insats ligger inte så mycket i det han läser och lär som i själva angreppssättet. Den metod han väljer påminner mest om Lavaters; han utbildar sig till fysiognomiker och renodlar den visuella aspekten på företeelser av vitt skilda slag. Typiskt nog tecknar han sig själv vid flera tillfällen som en spejare, som bara är öga. - Det är i denna gestalt han reser genom Europa.

Idealen fann Ehrensvärd på Sicilien och i trakten av Neapel. Där hade folket fortfarande kvar en levande kontakt med den antika kulturen: "Barnen voro levande blomster, man såg mycket barn, mycket havande kvinnor, och ett stort manfolk."

Ännu i Rom hade ansiktena en stadga och en djärvhet i uttrycket, som tilltalade resenären, men längre norrut, vid Ancona, började ansiktsdragen på ett betänkligt sätt avvika från schemat. "Käringar voro för ens ögon redan löjliga", säger han och fortsätter: "mellan Brescia och Milano hade allmänheten utstående kindknotor, dem man ofta ser i Norden." Väl ute ur Venetien råkade han på tysk mat, tyska hus och andra ansikten. Det var ohjälpligt. En summering av sina iakttagelser gjorde han i denna sammanställning, som visar skönhetens gradvisa avtagande, från söder till norr.

Det var inte bara människofiguren som varierade utefter Ehrensvärds resväg. Det var också landskapet och artefakterna. Där Tyskland tog vid började också barrskogsbältet och ett folkligt byggande i timmer. De tyska husen hade väldiga tak, som om man glömt en eller ett par våningar och lagt till dem i efterhand. Den äldre arkitekturen i städerna visade samma överdrifter då det gällde takformer, och Ehrensvärd skar dem alla över en kam: gotikens trappgavlar, renässansens segmentbågar och barockens vassa tornspiror.

"En kyrka är ful-, deklarerade han i en av sina estetiska skrifter: "Lågt tak är vackert. Platt tak är vackert."

I sina försök att finna en byggnadskonstens fysiognomik karikerade han tandsnittet, med en tydlig hänvisning till François Blondel, och han kritiserade t o m klassicismens kolonner när dessa användes utan eftertanke. I Potsdam såg Ehrensvärd en av det dåtida Preussens verkliga sevärdheter, Fredrik den Store, mot en bakgrund av paraderande soldater och kolonner på rad. I sin resebok noterade han: "Ögat tror sig finna flera kolonner här än i Rom, men ögat frågar överallt, kolonner vad gör ni?"

De simplaste av nationer

Det Ehrensvärd sökte var i mera positiva termer ett alternativ till de trender som dominerat under första hälften av 1700-talet; han syftade till nya lagar, en ny estetik och en ny moral. Tidigare generationer hade misslyckats. Allt hade gått snett. Det gällde att börja från början igen. För dem som levde på nordliga latituder var villkoren kärva:

"Om man skulle ge oss i Norden smak för konster, borde det som på alla andra ställen i världen, börjas med simplicitet. Men det bleve hos oss i en simplicitet ännu större, än den någonsin har varit i egyptiers tid, av orsak att vi uti vårt verkliga nationella förstånd och vårt nationella hjärtelag äro de simplaste av alla nationer."

Det krävdes nästan övermänskliga krafter för att genomföra detta kulturprogram; det var bokstavligen som att lyfta ett stycke rå granit mot himlen. Ett första försök i denna riktning hade Ehrensvärd trots allt gjort redan under hemresan från Italien. I Dresden hade han nåtts av nyheten att änkedrottningen Lovisa Ulrica avlidit. Här såg han en möjlighet att presentera sina idéer för hemmapubliken, i drastiska former och på en prominent plats i huvudstaden. På eget bevåg började han göra utkast och förslag för den kungliga begravningen. Han tänkte sig i första hand en byggnad för ceremonierna i form av en jättelik pyramid. I denna placerade han ett casIrum doloris, draperat i svart tyg. Scenen lystes upp av facklor och bengaliska eldar. Alternativet var ett "sjunket" tempel, också det i mystisk belysning.

I dessa förslag sammanfattade Ehrensvärd ett stort och aktuellt stoff. Han hade till att börja med kommit i kontakt med samtida gravbyggnadsprojekt med pyramider i centrum; ett sådant, av Claude Thomas Lussault, har bevarats på Konstakademien i Stockholm. Han hade också på omvägar skaffat sig kunskaper om de egyptiska pyramiderna vid Glzeh och tecknat av dem men i en form som väsentligt avviker från förebilderna. Toppvinkeln är alldeles för spetsig; genomskärningen är närmast en liksidig triangel.

Det ideal som gällde för Ehrensvärd och hans samtid fanns på närmre håll: gravbyggnaden över Galus Cestius vid Porta san Paolo i Rom. Denna hade också dragits in i ett nytt sammanhang som gjorde den särskilt intressant för romantikerna. Den låg intill den icke-katolska kyrkogården, där begravningar skedde nattetid vid fackelsken. - Det var hela denna scenografi Ehrensvärd ville återskapa.

Castrum i Ehrensvärds pyramid är liksom det i marken sjunkna templet hållet i en arkaiserande stil, närmast med utgångspunkt från Segesta. Här har vi således i en första avfattning den för nordiska förhållanden särskilt lämpade konsten präglad av yttersta enkelhet. I en påskrift på ett av bladen kallar Ehrensvärd sitt andra förslag "Egyptiskt tempel på Norrmalmstorg---. En speciell udd får projektet just genom sin placering. Vid detta torg i centrala Stockholm fanns Gustav 111:s operahus, en splitterny byggnad, som i allt väsentligt fullföljde traditionen från barocken. Arkitekt var Carl Fredrik Adelcrantz, ledare för den kungliga byggnadsverksamheten i Sverige och samtidigt chef för Konstakademien.

Ännu när Ehrensvärd fantiserar kring drottningens begravning i Dresden och Berlin hyser han förhoppningar om att fä efterträda Adelcrantz och ta över rollen som ledande kulturpersonlighet. Men ödet och kungen vill annorlunda. Adelcrantz kvarstår i ytterligare något decennium i sina befattningar, medan Ehrensvärd efter ett oväntat dödsfall utnämns till amiral och posteras i Karlskrona, den svenska flottbasen. Här försöker han emellertid, så gott det går, att fullfölja sin estetiska linje.

Under åren i Karlskrona fullbordar Ehrensvärd sina skrifter Resa til Italien och De fria konsters filosofi, som båda publiceras 1786. Här får han också se sina idéer om den nordiska arkitekturen förverkligade i ett par uppförda byggnader.

Samarbetet med af Chapman

I Karlskrona samarbetar Ehrensvärd med varvschefen Fredrik Henrik af Chapman, en avancerad skeppsbyggare som presenterat sina tidigare arbeten i kopparsticksverket Architectura Navalis Mercatoria, men vars första uppgift det nu blir att rusta till krig. På förbluffande kort tid kölsträcks under Chapmans ledning tjugo stora linjeskepp och fregatter. För den konstnärliga utsmyckningen av dessa svarar galjonsbildhuggaren Johan Törnström, den tredje i trojkan som lanserar den nya stilen. Att han verkligen påverkas av Ehrensvärd visar galjoneri för linjeskeppet Dristigheten och en av illustrationerna till Resa till Italien, som demonstrerar en samling djärvt skurna italienska profiler.

Det första och största samarbetsprojektet på arkitektursidan var ett magasin för Flottans behov. Chap man hade redan arbetat genom de hela med stor grundlighet och under ställt Kungen ritningarna för godkän nande. Men Ehrensvärd tilläts komma in i sammanhanget och förändra förslaget i sin riktning. Han satsade lika stort som då det gällt den kungliga begravningen. Han utnyttjade läget för en storslagen waterfront, som tävlar både med Venedigs och Sankt Petersburgs - det var förstås i uppenbar konkurrens med arvfienden i öster, som Karlskrona byggdes ut.

Ehrensvärd såg framför sig tre likformiga fasader på linje, men endast ett av magasinen uppfördes. Detta placerades emellertid enligt förslaget nära kajen, där skeppen lade till; var och en av de tjugo fönsteraxlarna innehöll segel, tackel och annan utrustning för ett skepp. Ordningen blev strängt funktionell. Fasaden fick som enda utsmyckning muröppningarna med sin något olika artikulering samt en kraftig kordonglist. Gesinisen övergick på kortsidorna i extremt låga triangelgavlar.

Annars konstruerade Ehrensvärd också portiker för Inventariekammare nr 1. Dessa utfördes aldrig i full skala utan som en samling modeller i trä. Här hade han hjälp av sin vän galjonsbildhuggaren. Tillsammans gjorde de faktiskt en hel bygglåda. Samtliga 53 element har mätts upp av en ung arkitekt, som försöker komma underfund med Ehrensvärds speciella proportionssystem. Detta är, som redan antytt, extremt. Som vi ser av både kolonner och arkitraver har den doriska stilen här en tyngd utan riktig motsvarighet vare sig på det storgrekiska Sicilien eller i det samtida Frankrike, även om den visar affinitet med både Segesta och Chaux. Det mest massiva kolonnskaftet i samlingen har proportionerna 1:2,44.

Ett par teckningar visar på sambandet mellan modellerna och den byggda fasaden men det står också tydligt att Ehrensvärd bearbetat motivet för att fä fram en rad generella exempel på den nordiska stil han eftersträvade.

Lantstället Skärva

På ett något annorlunda sätt prövade Ehrensvärd sina teorier när han samtidigt hjälpte Chapman att anlägga ett lantställe utanför Karlskrona. Skärva gjordes till en sorts eremitboning för "gubben" Chapman - som vid det här laget var omkring 60 år - i avskildhet och på lagom avstånd från de officiella plikterna i örlogsstaden. Här kunde han syssla med experiment och lärda studier eller helt enkelt koppla av i nära kontakt med naturen. Landskapet är varierat med små kullar och vikar och med lövskog dominerad av resliga ekar.

Skärva utformades i harmoni med omgivningen. På den utvalda klippan lades en sockel av huggeri granit, och på denna byggdes huset alltigenom av timmer. Själva utgångspunkten var landsdelens ålderdomliga ryggåsstuga, som under 1700-talet alltjämt var i bruk hos bönder och båtsmän. Väggarna utgjordes av liggande, bilade timmerstockar, och taket täcktes med grästorv på ett underlag av näver.

Större delen av bostaden förlades till markplanet. Endast på två ställen höjdes konstruktionen över det låga torvtaket. Chapmans arbetsrum - en liten ritsal - placerades således på andra våningen, och därifrån hade han en god utsikt över segelleden. Det rum som i vanliga lanthus kallades 11 salen" gjordes extra stort, på åttkantig plan och med ett tälttak ax, ansenlig höjd. Ljuset togs in både genom en lanternin och genom fönster på sidorna. I anslutning till detta paradrum förlades entrén, i fasaden markerad av en kraftig portik med mycket luft mellan kolonnerna. Dessa är liksom alla andra element utförda i trä och bemålade. Fasaden är i dag försedd med gul panel, men en rekonstruktion av den ursprungliga anordningen har gjorts av arkitekterna Kerstin Barup och Mats Edström i samband med en större undersökning av Skärva.

Samtidens reaktion var mest förundran. De som kom hit såg det paradoxala i kombinationen av "palats och koja, kolonner och torvtak". Portiken påminde kännarna om Paestum, och det finns faktiskt en del överensstämmelser, framför allt med Athenatemplet som detta avbildats av Thomas Major. - Men vad menade byggherren och hans arkitekt med att resa ert dorisk gavel framför en hemsnickrad, rödt i ärad fasad?

I själva verket hade Ehrensvärd med Chapmans goda minne löpt linan ut och kombinerat nordiskt och klassiskt till en fantasi över det arkaiska, primitiva. Skärva skall uppfattas på samma sätt som den bekanta hyddan i Chambers` Treatise on Civil Architecture. Skärva illustrerar idén om arkitekturens begynnelse, för enligt Ehrensvärd grundades arkitekturen på irädels egen skaper, och han definierade dessa som "raka linjen, fyrkanten och stockens cirkelrundning till kolonn".

I ytterligare ett fall skulle Ehrensvärd fä möjlighet att löpa linan ut. Det gällde också denna gång ett lantställe för en nära vän, statssekreteraren och hovrättspresidenten Johan Gustav von Carlsson.

Mälby tempel

Carlssons Mälby var beläget i Mellansverige, i en vildare terräng än den som omgav Skärva. Här växte granskogen inpå knutarna, och här fanns också en "ohygglig" klippa att bemästra.

Ehrensvärd utformade sitt förslag därefter. Bland de alternativ han skisserat finns både en lappkåta och ett kummel av runstenar. Det för änkedrottningen tänkta gravtemplet dyker upp igen, i en ny funktion. Och på ett blad ser vi en stympad kolonn i jätteformat, en avläggare till det säregna bostadstornet i den franska parken Désert de Retz nära Marly.

En fint genomarbetad, laverad studie, visar en annan ruin, mycket lik tempel C i Selinunte. Från höjden där den placerats ser vi ut över ett landskap med inslag av granskog; ett par granar har t o m slagit rot på arkitraven. I bakgrunden skymtar ett par götiska hus uppförda i liggande timmer: en ny referens till den ursprungliga, primitiva bostaden.

Det förslag som verkligen kom till utförande var på sitt sätt lika märkligt. Med hjälp av planscherna och beskrivningen i Le Roys antologi Les Ruines des plus beaux monuments de la Grèce lät Ehrensvärd bygga en fullskalemodell av Theselon eller Hefaistostemplet i Athen. Konstruktionen blev således 33 meter lång och utfördes liksom Ehrensvärds andra byggnader i trä. Den fick en inredning i överensstämmelse med exteriören. I cellans dunkel ägnade sig byggherren och hans vänner - om vi tytt dokumenten rätt - åt mystiska sammankomster. De var under ett skede djupt gripna av frimurarnas läror; Ehrensvärd såg här en genväg till ny kunskap.

Mälby tempel var någonting utöver det vanliga. Inför sin hustru skröt Ehrensvärd med vad han åstadkommit. den rörsta fullständiga rekonstruktionen av ett antikt tempel i Europa. Men inte heller denna insats blev förstådd av den stora publiken. Carlsson tog livet av sig. Byggnaden förföll och revs redan i början av det nya seklet.

I ett brev till sin hustru tecknade Ehrensvärd en karikatyr av sig själv inför Mälby tempel. Det är bister vinter, och han pulsar genom hög snö, klädd i kläder av det bastanta slag som man än i dag använder i Sibirien. - Verkligheten täcker på ett nästan kusligt sätt teorierna.

Under sin italienska resa tio år tidigare hade Ehrensvärd förutskickat denna situation när han stod inför mosaikgolven i Pompeji, som spruckit och smulats sönder av frosten: "Detta visar ett porträtt av hur det skulle gå en gång i Sverige. Nej, inga konster i Sverige, där skall endast finnas avisskrivare, apotekare och riksråd, kölden gör dem ingen skada, och det är det enda överflöd vi kan skryta med.-

Återstod således bara den andra möjligheten att lägga problemet tillrätta, att flytta Stockholm till Sicilien! Ehrensvärd utarbetade faktiskt ett sådant projekt med hjälp av bröderna Montgolfiers nya uppfinning. Det var tänkt att överlämnas till Gustaf 111 men nådde aldrig så långt. - Och Stockholm stannade kvar på sin nordliga latitud, det har vi kunnat konstatera, vi som varit på Sicilien.

Utgiven i nummer:
1/1991
Författare
Sten Åke Nilsson

Professor vid konstvetenskapliga institutionen, Lunds universitet.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas